Kriget om Afghanistan handlar varken om bin Laden eller om talibanerna och definitivt inte om det afghanska folkets liv och rättigheter. Detta krig, liksom folkmord i fler länder, som USA-president Bush hotar med, handlar om olja. Det är sanningen, som visserligen aldrig förekommer i den svenska regeringens eller EU: s propaganda och naturligtvis definitivt förtigs av administrationen i Washington, men som är underbyggd av många fakta.
Nyligen utkom på Denoël-impacts förlag boken ”Bin Laden
– den förbjudna sanningen”, som närmare belyser de blodiga
oljespåren från Washington till de oljerika länderna i Mellersta
Östen och Asien.
Författarna Jean-Charles Brisard och Guillaume Dasquié måste
betraktas som initierade experter för detta tema. Brisard var rådgivare
för en amerikansk kongressledamot och senator, senare ledare för avdelningen
för finansiell och ekonomisk upplysning i franska storkoncernen Vivendi
och numera ägare av ett finansrådgivningsinstitut. Han hade en amerikansk
vän som hette John O´Neil och som var FBI-koordinator för ”kampen
mot terrorismen”. Denne avgick i augusti i år från sin post
eftersom han vid sina undersökningar i Saudiarabien stötte på
oöverstigliga svårigheter och bristande samarbetsvilja hos den saudiska
regeringen. I början av september blev han säkerhetschef för
World Trade Center i New York. Han finns bland offren för attentaten den
11 september, men hans insiderkunskap har överlevt.
Dasquié är journalist som gäller som specialist för geopolitik
och ekonomisk rådgivning. Han är chefredaktör för bulletinen
”Intelligance Oneline”, som speciellt sysslar med underrättelsetjänster
och andra hemliga operationer. (Bulletinen finns på www.intelligenseonline.com)
Deras bok bjuder på en lång lista med namn på personer i
den nuvarande resp. tidigare amerikanska regeringar och maktapparaten som direkt
eller indirekt är inblandade i internationella oljeaffärer och därmed
i grundläggande ”amerikanska intressen” i hela världen.
Medan USA med EU:s och svenska regeringens stöd sätter terroriststämpeln
på fattiga Somaliers tillgångar i al-Barakaats nätverk, bedriver
Bush&Co. – som boken visar - flitigt och vinstbringande samarbete med
kretsen kring bin Laden.
Oljespåren går från Vita huset till de stora oljebolagen och
också till bin Laden. Bush senior och junior är stora aktieägare
i de texanska oljekoncernerna. Dessutom de har sina inkomstkällor i Saudiarabien,
med direkta trådar till bin Laden.
Trådarna flätas samman i den i Saudiarabien registrerade investeringsfonden
Carlyle Group, vilken har en intressant uppsättning av delägare. (se
även Riktpunkt 10/2001, ”Världsekonomin i kris – krigsindustrin
mår bra”) Bland de finns vid sidan om USA:s sittande president George
Bush bl a James Baker, f d statssekreterare i pappa Bushs regering, Frank Carlucci,
f d försvarsminister i Reagan-regeringen, Richard Darman, f d direktör
för George Bushs management- och budgetbyrå, John Sununu, f d generalsekreterare
i Vita huset, samt den saudiske prinsen Al Walid Ben Talat, syskonbarn till
Kung Fadh.
Medlem i detta sällskap är också Sami Moubarak Baarma, chef
för finansföretag som står i direkt kontakt med bin Laden. Han
samarbetar direkt med familjen Ben Mahfouz’ finansimperium, vilket förvaltar
bin Ladens finansiella och ”karitativa” nätverk.
Ytterligare höjdare i Bushklanen, som har sina händer i oljeaffären,
är Dick Cheney, USA: s vice president, som under flera år ledde firman
Halliburton, nr 1 i världen bland oljeindustrins serviceföretag. Condoleezza
Rice, chef för USA: s Nationella säkerhetsråd, som övervakar
samtliga underrättelsetjänster, jobbade åren 1991-2000 i bolagsledningen
för Chevron, en av de största amerikanska oljekoncernerna. Donald
Evan, chef för handelsdepartementet och nära vän till Bush junior,
har tillbringat den största delen av sin karriär i oljeindustrin.
Samma gäller för Spencer Abraham, chef för energidepartementet.
Kathleen Cooper, understatssekreterare i handelsdepartementet med ansvar för
ekonomiska angelägenheter, var ekonomisk chef på Exxon (Esso). Denna
lista kan fortsättas.
Boken kartlägger bakgrund och aktiviteter av de stora oljejättarna
i Mellersta Östen, Saudiarabien, Mellersta Asien och Afghanistan.
Ett exempel som undersöks är UNOCAL, Union Oil Company of California
Corporation, som 1995 slöt ett avtal med Turkmenistans president om produktion
och export av turkmenisk olja och naturgas via en ledning tvärs genom Afghanistan
till en hamn i Indiska oceanen. UNOCAL skapade för detta ändamål
ett internationellt konsortium som finansieras bl a av amerikanska Delta Oil,
ryska Gazprom och Turkmenrosgas. Självklart vill investerarna se vinst
för sina aktier. Gas- och oljeledningen genom Afghanistan är en förutsättning.
Men talibanerna blev ett hinder i vägen. Därför krigar USA i
dag mot ”terroristerna” i landet.
Barbara Hagel
barbarahagel@skp.se