Moderata samlingspartiet heter som bekant det politiska parti som numera verkar styra det mesta inom svensk borgerlighet. Men vägen dithän har varit både lång och törnbeströdd. Under närapå hela socialdemokratins 44-åriga regeringsinnehav 1932-1976 betraktades det dåvarande högerpartiet med största misstro även bland de flesta mera sansade ickesocialistiska kretsar. De båda mittenpartierna centern och folkpartiet var röstmässigt under många mandatperioder praktiskt taget dubbelt så stora som högerpartiet. Högerpartiet kunde då endast mobilisera ungefär var tionde väljare. Gemene man hågkom också länge den politiska högerns hårdnackade motstånd mot den allmänna rösträtten som i vårt land genomfördes 1918. Likaledes avvisade svenska proletärer högerns envetna mobilisering emot varje form av progressiv social politik. Flera högerförslag i den svenska riksdagen krävde också totalt verksamhetsförbud för det kommunistiska partiet, SKP. Men trots folkflertalets i allmänna val uttalade avståndstagande förmådde den svenska högern likt Fågel Fenix resa sig upp på båda fötterna och komma igen.
Namnbyte och ”nyliberalism”
1969 bytte högern namn till moderata samlingspartiet. Den officiella förklaringen
var att partiet inte längre önskade bli förknippade med dåtidens
kontinentala högerextremism som främst torgfördes av västtyska
NPD. Men det svenska namnbytet innebar också en viss politisk scenförändring.
Moderaterna kom att göra upp med en del av gammalt bråte såsom
det klassiska försvaret av den heliga borgerliga fyrklövern: tronen,
altaret, svärdet och penningpåsen. 1970 nådde så moderaterna
bottennappet. 11,5 procent av väljarstödet i det första försöket
med gemensam valdag för riksdag-, kommun- och landstingsval i Sverige.
Men sedan gick det röstmässigt med raska steg framåt. Med Gösta
Bohman som bred folklig ledare antog moderaterna den så kallade nyliberalismen
såsom ideologisk ledstjärna. Och så sent som under den treåriga
regeringsperioden 1991-1994 sökte den moderatledda borgerliga fyrpartikoalitionen
kopiera de nyliberala samhällsexperimenten under Reagan i USA och Thatcher
i Storbritannien. I blågul tappning manifesterades de nya signalerna främst
genom privatiseringen inom det tidigare helstatliga Telia. Den moderatledda
borgerliga fyrklövern lämnade många öppna sår efter
sig i en hårdbantad offentlig sektor som därefter knappast täppts
till av de högerrevisionistiska SAP-regeringar som på senare tid
följt regeringen Bildt i spåren.
Nykapitalister och enfrågeparti
Kapitalismen har i vårt land liksom överallt genomgått skilda
utvecklingsprocesser. Under tiden med de klassiska kapitalisterna typ Marcus
Wallenberg den äldre brukade en stor del av profiten användes till
att investeras i byggandet av nya produktionsmedel. I objektiv mening förde
det åtminstone produktivkrafterna framåt. Nutidens kapitalister
och verkställande direktörer anser det emellertid till en stor del
inte som lönande att investera någon del av profiten i nya arbetsskapande
produktionsmedel. I stället kräver de i nyliberal anda att få
profiter på samhällets offentliga verksamhetsområden, vilket
inte minst gäller skolan, vården, omsorgen - områden som statsminister
Göran Persson visserligen verbalt, fast knappast i politisk praxis omhuldar.
På den borgerliga kanten är moderaterna den nykapitalistiska privatiseringsvågens
ledande politiska vägröjare. De har därmed också förvandlats
från klassiskt värdekonservativa till ett typiskt enfrågeparti,
där nästan enbart skattesänkningar och medföljande privatiseringar
av offentliga verksamhetsområden verkar ingå i den politiska bluffen.
Nattväktarstaten
Vad innebär moderatkraven på kraftigt sänkta skatter och dogmatiska
privatiseringar av det offentliga i politisk praxis för den svenska genomsnittsborgaren?
Och framför allt, hur förhåller sig moderaterna till den kapitalistiska
statsmaktens specielle våldsapparat i form av polis och militär?
Här är svaret att skolan, vården och omsorgen, i ett fullt utvecklat
högersamhälle får stryka på foten för en massiv statlig
polisiär och militär upprustning! Den tyske socialistpionjären
Ferdinand Lassalle benämnde redan på sin tid fullföljandet av
dylika samhällsprojekt som upprättandet av ”nattväktarstaten”.
Det vill säga en statsorganisation bestående endast av skattefinansierad
polis och militär, vilka tillsatts för att hålla den socialt
utplundrade ”hopen” på mattan.
Så käre genomsnittsmedborgare, betänk vilken Tors hammare enfrågepartiet
moderaterna kan tänkas gömma under sitt allt mer mörkblå
kavajuppslag. I objektiv mening står vår politiska och sociala huvudmotståndare
nämligen alltid till höger. Samtidigt som det måste understrykas
att det inte är partier i sig utan folkfientliga åsikter och högerpolitik
som måste bekämpas, oberoende om det förs fram av dem som kallar
sig moderater eller dem som gömmer sig bakom en social-demokratisk etikett.
Jan Westermark