De borgerliga har nu lyckats driva igenom att man skall utreda hur politisk makt skall överföras från riksdagen till domstolarna.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, så
inleds grundlagen, regeringsformen från 1974. Det ger uttryck åt
folkstyrelsen som den bärande principen för det svenska statsskicket.
Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen stiftar
lag. Sveriges moderna statsskick bygger sålunda på traditioner från
den franska revolutionen, på Rousseaus idéer om folksuveränitet
och majoritetsstyre.
I likhet med Frankrike men till skillnad från i t.ex. USA och Tyskland
har domstolarna i Sverige därför bara begränsad politisk makt.
Domstolarna har små möjligheter att underkänna en lag som riksdagen
har stiftat i demokratiska former och hänvisa till att domarna anser att
lagen står i strid med deras tolkning av t.ex. äganderätten
eller någon annan högre rättighet. En sådan lagprövningsrätt
finns i och för sig, men den har i princip aldrig tillämpats. Domstolarna
får enligt 11 kap. 14 § regeringsformen nämligen bortse från
en lag bara om felet är uppenbart, det s.k. uppenbarhetskravet. Endast
om det är uppenbart - rent självklart - att en lagstiftning strider
mot t.ex. någon av de grundläggande friheterna och rättigheterna
i grundlagen, får domstolarna låta bli att tillämpa lagen.
Annars skall domstolarna lyda lagen, hur illa de än må tycka om den.
Utgångspunkten skall vara att det är de folkvalda i riksdagen och
i andra politiska organ som har den politiska makten, inte domstolarna. Om detta
förelåg det länge politisk enighet. Något annat ansågs
av alla partier innebära en alltför stark förskjutning av den
politiska makten.
Men under de senaste åren - och med en allt starkare intensitet - har
man från högerliberalt håll drivit linjen att det är dags
för Sverige att lämna folksuveräniteten och i stället gå
över till maktdelning. Liksom i USA, där allt fler politiska frågor
hamnar under domstolarna (t.o.m. utseende av president), bör den politiska
makten delas, menar man. Domstolarna i Sverige måste få ökad
makt över politiken eftersom domarna är ”bättre ägnade
att slå vakt om samhällets mer långsiktigt hållbara värden”
än vad riksdagen är. Man menar att en skepsis mot maktdelning och
lagprövningsrätt bara visar på ”ett mycket formellt demokratibegrepp”,
som i alltför hög grad jämställer demokrati med majoritetsstyre
och bortser från intresset att ”skydda mänskliga rättigheter
mot majoritetsbeslut”. För att demokratin skall bli ”djupare”,
går argumentet, måste politisk makt därför flyttas från
de politiska instanserna och i stället ges till domstolarna. Domstolarna
måste kunna gå in och begränsa riksdagens makt genom att vägar
tillämpa viss lagstiftning. Det som särskilt stuckit dem i ögonen
är just uppenbarhetskravet i regeringsformens bestämmelse om domstolarnas
lagprövningsrätt. Uppenbarhetskravet hindrar domstolarna från
att ta den politiska makt de bör ha och kravet bör därför
slopas, är slutsatsen. Det bör vara möjligt för domstolarna
att fritt underkänna riksdagens lagar.
På 1980-talet var det främst vissa kretsar kring Svenska arbetsgivarföreningen
som på detta sätt vågade att säga rent ut att riksdagen
borde få mindre makt. Sedan fick man med sig, först moderaterna och
sedan kristdemokraterna. Och nu har man alltså stöd av alla de borgerliga
partierna, inklusive miljöpartiet.
I april i år lyckades man med ett allmänt och oklart åberopande
av EU och den internationella utvecklingen få fram ett omvälvande
riksdagsbeslut om att det skall utredas hur grundlagen bör ändras
så att domstolarna ges större möjligheter att underkänna
riksdagens lagar. Utredningen skall överväga om uppenbarhetskravet
för lagprövningsrätten skall slopas och om Sverige bör inrätta
en författningsdomstol av amerikansk typ. Socialdemokraterna och vänsterpartiet
framhöll att detta var oförenligt med folkstyrelseprincipen och att
grundläggande förändringar av Sveriges författning i vart
fall bör ske endast i bred politisk enighet. De röstade emot - och
förtjänar erkännande för det - men blev alltså överröstade.
Så nu skall alltså en statlig kommitté för första gången utreda hur riksdagens makt skall tas över av domstolarna. Eftersom kommitténs sammansättning kan antas spegla de nuvarande majoritetsförhållandena i riksdagen, finns det stor risk att utredningen kommer att föreslå att uppenbarhetskravet tas bort och att vi skall få en författningsdomstol med rätt att överpröva riksdagens lagar.
Man behöver inte nödvändigtvis hänvisa till den mera våldsamma vägran att följa demokratiskt fattade politiska beslut som förekommit. I sammanhanget kan bara nämnas hur i mitten av 1930-talet USA:s högsta domstol åtta gånger underkände den sociallagstiftning som var en del av president Roosevelts New Deal-program och som kongressen hade antagit med klar majoritet; högsta domstolen menade att lagarnas politiska innehåll stod i strid med konstitutionen och att de därför inte var tillåtna. Och väl lite mer beskedligt nyss här hemma: hur moderata politiker förklarat att det inte tänker följa riksdagens lag om inskränkningar i landstingens rätt att driva sjukhus i vinstsyfte eftersom lagstiftningen enligt dem är i konflikt med hur de ser på kommunernas rättigheter enligt grundlagen.
För vissa är civil olydnad en dygd. Med en förstärkt lagprövningsrätt
skulle den institutionaliseras. Kontrarevolutionen fortsätter.
DM