Den globala kapitalismen
Amerikanska arbetare pressar facket åt vänster

Angreppen mot de sociala och demokratiska landvinningarna i vårt land är del av en global offensiv mot de arbetande människornas rättigheter. Den svenska fackliga rörelsen sluter till största delen upp bakom den socialdemokratiska regeringen och dess globaliseringsvänliga politik. Men facket reagerar inte överallt på detta sätt. Vi återger ett utdrag ur artikeln ”Bekymmer och kamp i USA” som skrivits av Vijay Prashad, professor vid Hartford universitet, Connecticut, USA och som publicerats i Marxistische Blätter 3/01.

(…) Under de tidiga åren av strukturell anpassning på 1990-talet, länge före Seattle 1999, organiserade den fackliga rörelsen i USA inte mycket mer än en tiondel av de arbetande. Tre avdelningar av organisationerna, med ca 40 procent av de fackliga medlemmarna, kämpade för ett skifte i ledningen av AFL-CIO (American Federation of Labor – Coalition of Industrial Organization) bort från tidigare årens strikt mot klassamarbete orienterade ”business union” till en nutidens stridbara arbetarrepresentation: Industriförbund (Förenade bilarbetare, Maskinisternas och flygarbetarnas internationella förbund, stålarbetare, gruvarbetare) tjänstemannafacket (Amerikanska federationen för kommunal-, regional- och statsanställda samt facket för de anställda inom servicesektorn) och återupplivade Lastbilschaufförernas internationella broderskap. Reformkrafternas kandidatlista under ledning av John Sweeney, Linda Chavez-Thompson och Richard Trumka vann valen till AFL-CIO-ledningen och lade fast kursen med stridbart organisationsarbete. De anställdas tryck, som sattes igång av stridbara avdelningar inom tjänstesektorn (…) pressade ledningen åt vänster.
Sweeney kom från servicearbetarnas fack och kände den modiga kampen som invandrararbetare hade fört i Sydkalifornien, både kampanjen ”Justice for Janitors” (rättvisa för vaktmästare) som hade pågått under ett helt decennium från 1988 i Los Angeles samt Drywallstrejken i San Diego 1992.
Arbetarrörelsens återuppsving ägde rum under samma period när också unga människor skolades i olika medborgarrätts- och miljörörelser, de som hade vässat sina tänder i många små organisationer som befolkar USA:s progressiva karta. Seattle 1999, liksom Paris 1968, kom i huvudsak till stånd på grund av en allians mellan AFL-CIO:s stridbara avdelningar och progressiva organisationer, ofta enfrågeorga-nisationer, tack vare ”Turtles and Teamsters” – duvornas och lastbilschaufförernas allians. Den öppna, om än fortfarande relativt misstänksamma gemenskapen av ”teamsters” och ”turtles” är mycket viktig och helt annorlunda än det notoriskt antifackliga studentupproret i Paris 1968 (där CGT:s avgörande roll ännu idag förnekas av dem som glorifierar student-rebellionen). Alliansen är öppen för fortsatt och mera omfattande kamp och uttrycker angående AFL-CIO en förändring i analysen av den US-amerikanska imperialismen. Den 9 april 2000, under en veckolång protest mot Internationella Valutafonden IMF, deklarerade Sweeney, att ”vi vill ha skuldavskrivningen, och det omedelbart.” Den tidigare AFL-CIO-ledningen kämpade främst på den ekonomiska linjen, för högre löner och bättre förmåner, men den nya AFL-CIO har politiskt tagit ställning mot arbetarnas utsugning i global måttstock. Angående strukturförän-dringarna yttrade Sweeney att IMF måste sluta att ”pressa länder att reformera sin ekonomi åt fel håll. Länderna måste tillåtas att gå andra utvecklingsvägar. Vi behöver en värld där marknaden hjälper oss att lyfta istället för att förtrycka oss.”
I detta sammanhang blev inte mycket kvar av ekonomisk protektionism, intrycket uppstod att den US-amerikanska arbetarrörelsen ville göra slut på IMF-regimen till förmån för en äkta internationell utveckling i arbetarklassens intresse. ”Rika länder som USA måste ge pengar för utveckling”, betonade Sweeney, ”och garantera att man därmed skapar arbetsplatser och välfärd istället för palats och pansarvagnar för de regerande.” Denna retorik markerar en förändring för AFL-CIO, men det finns fortfarande spår av protektionism i dess politiska krav. Man kämpar mot Sweatshops – svettbodar, d v s låglöneverkstäder, mestadels inom textilbranschen – i Mexiko, men det blir inte klart om detta ska syfta till att där skapa större fackligt inflytande eller om det ska göra slut på lönekonkurrens mellan mexikansk och amerikansk arbetskraft. Huvudkraften i kampen mot sweatshops inom AFL-CIO är textilarbetarfacket Unite, men denna fackförening gör inte mycket för att bekämpa sweatshops inom USA, där de ofta bedrivs med fackets tillåtelse, i huvudsak för att förhindra att arbetsplatser försvinner. Logiken att med hjälp av sådana företag bevara arbetsplatser är en relikt från ”business unionsmens” tider och verkar ofta som ett hinder för den fackliga rörelsen. Det är nyttigt att komma ihåg dessa motsägelser, eftersom Sweeneys egna framställning av den US-amerikanska fackliga historien suggererar att 1950-talet skulle varit en slags blomstringstid för rörelsen, medan det i verklighet just under detta decennium skapades förutsättningarna för ”business unionismen” och kalla krigstänkandet.

Hur som helst, de sociala krafterna som kommit i rörelse under 1990-talet och som har samlats under Sweeneyismens ytterst sköra banér, kan inte längre förbises, framför allt inte de stridbara invandrarna som har knuffat sina systrar och bröder på företagen framåt. Kampanjen Rättvisa för vaktmästare på 1990-talet, som främst fördes av invandrare inom avdelning 399 i servicefacket SEIU, uppnådde efter beslutsam kamp en substantiell seger. Konventionell facklig erfarenhet säger att invandrade arbetare är särskilt tålmodiga, men sammansättningen av kampanjen Rättvisa för vaktmästare bekräftar inte denna teori (…)
Åtta år senare strejkade i New York nästan samtliga 24 000 taxichaufförer en hel dag mot stadsförvaltningens föreskrifter och mäklarsystemet. (…)