Maj i Berlin

Första Maj i Berlin - det är numera
inget långt, enat demonstrations tåg, utan många olika aktiviteter. Man kan välja att gå till fackets torgmöte, stadsdelsfester som arrangeras av olika vänster-, miljö- och invandrarorganisationer, eller också besöka den ”revolutionära maj-demonstrationen” som varje år tågar genom den fattiga stadsdelen Kreuzberg. I år fanns det ännu ett alternativ som vanligtvis inte förknippas med arbetarnas kampdag: en demonstration av högerextremistiska NPD (Nationaldemo-kratische Partei Deutschlands, ett parti, vars förbud just nu diskuteras av Tysklands författningsdomstol.
Stadens politiker försökte vara smarta: man förbjöd den nazistiska demonstrationen - och för första gången också den revolutionära demonstrationen i Kreuzberg, med förklaringen att skulle man förbjuda extremister, så skulle det ske på båda ytterkanterna, i synnerhet som vänster-demonstrationen brukar urarta i ett smärre inbördeskrig. Politikens populistiska schackdrag välkomnades av många, inte minst av vänsterfolk som har svårt att identifiera sig med “svarta , stenkastande” ungdomar.
Men sedan hände någonting oväntat. Domstolen, till vilken de två grupperna hade överklagat stadens beslut, tillät NPD att genomföra sin demonstration - medan vänsterdemonstrationen förblev förbjuden. Man behöver inte förklara att detta var en provokation utan like.

Så kom då dagen D. Niotusen poliser, så många som aldrig förr, patrullerade i staden som snarare liknade en fästning. Politikerna hade “varnat” medborgarna för de förskräckliga kravallerna som förmodligen skulle skaka Berlin under dagen och natten. Man påstod att “stenkastarna” istället för att besöka sin egen, den förbjudna, demonstrationen nu skulle infiltrera de “goda” Första maj tågen och skapa oro.
Så blev det inte. På morgonen demonstrerade nynazisterna i en förort där de har många sympatisanter, väl avskärmade av polisen. Motdemonstranter blev delvist “omhändertagna” redan på den angränsande pendeltågsstationen. På eftermiddagen formerade sig ett litet demontrationståg i Kreuzberg mot förbudet av den revolutionära majdemonstrationen. En flaska krossades, eller två, och gatstenar flög. Det är helt meningslöst att diskutera vem som startade årets bråk, det värsta på många år, demonstranter eller poliser. Faktum är att ungdomarna uppmanades att röra sig mot en plats, där just då en stor folkfest firades. Medan barn ännu blåste ballonger och deras föräldrar lyssnade på konserter sprutade polisen med sina vattenkanoner och tårgas rakt in i mängden. Urskillningslöst. Ett helt distrikt spärrades av inom ett par minuter och det spelade ingen som helst roll om man var en “normal festbesökare” eller en “vänsterextremist”.
Lika meningslöst är det att diskutera om polisen gjorde ett taktiskt fel, som det sades senare, eller om man hade “planerat” att kriminalisera alla människor som på ett eller annat sätt valt att fira Första maj. Det intressanta är att omkring 6 000 festbesökare inom ett ögonblick förlorade sina demokratiska rättigheter.
Det som skrämmer är att Berlin kan bytas ut mot Malmö, Québec, London, Seattle eller Prag. För att citera Naomi Klein (Aftonbladet, kultur, 010430): “Trots att liberalerna valt en linje att berömma `goda´ demonstranter och fördöma `dåliga´ utsattes samtliga på Québecs gator för en grov, feg och urskillningslös behandling. Säkerhetsstyrkorna utnyttjade några få stenkastares handling framför tv-kamerorna som ursäkt för att göra vad de hade försökt göra från början: att rensa staden från tusentals laglydiga demonstranter (...).”

Ingen kan förhindra att sten kastas. Var började våldet? Hönan och ägget. Har man sett poliser sparka på en gamling som fått hjärtsvikt och små barn med rödsvullna ögon efter tårgasattacker är det svårt att dämpa den egna aggressionen. Men hänger man sig åt aggressioner har man trätt in i en ond cirkel av våld och hämnd. Och splittringen mellan människor med liknande politisk mål är ett faktum.
Jag är inte säker på om jag kan hålla med Naomi Kleins resonemang att tårgasen har “starka sammanbindande egenskaper”. Måhända att vissa demonstranter radikaliseras - men lika många kommer i fortsättningen fundera över om de skall utsätta sig för faran att dela i ett demonstrationståg. Nej, istället gäller det att åter förena människor som har gemensamma intressen. Att utveckla förståelse för varandra, “stenkastarna”, “fyrtiotalisterna , “extremisterna”. Det gäller att förstå det som känns främmande, att hitta de gemensamma nämnarna, att lära av varandra. Vi talar om folkets villkor som skall förbättras, men vi är rädda att tala med och försöka förstå de som på något sätt är annorlunda - anarkisten, kurden, feministen... Är det för att vi innerst inne fortfarande tror att just den organisation vi har valt har patent på sanningen? Eller är det för att det är så tidskrävande och segt att förstå en annan människas verklighet?
De senaste demonstrationerna rund om i världen har visat på en trend. Veganer, feminister och kommunister (eller hur man nu kallar sig) må ibland inte ha en känsla av att de har samma mål och fiende. Men belyser de inte bara olika problem som har samma rötter? Vi kanske inte kan samlas i samma parti, grupp eller organisation. Men det som under inga omständigheter får ske är att vi slösar energi och kraft på att bekämpa varandra. Och framför allt: att låta oss särskiljas och - i slutändan - kriminaliseras.
Jana Hagel