Internationella Valutafonden (IMF) är känd för att köra
med utvecklingsländerna genom att införa ordentliga doser med ”dödlig
ekonomisk medicin” samtidigt som man lägger på regeringarna
stigande utlandsskulder. I samråd med Washington blandar sig IMF ofta
in i valet av ministrar när regeringar skall utses i utvecklingsländerna.
I kaoset i Korea under den asiatiska finanskrisen 1997 blev finansministern,
som avskedades för att han skulle ha ”hindrat förhandlingarna”
med IMF, ersatt av en f.d. IMF-tjänsteman. I Turkiet, också det i
kölvattnet av ett IMF-styrt finansiellt sammanbrott, byttes ekonomiministern
ut mot en av Världsbankens vice-ordföranden.
Fast när det gäller Jugoslavien sätter den internationella finansbyråkratin
i Washington ett nytt rekord. De största fordringsägarna kräver
att det lånetyngda landets statschef skall arresteras innan några
låneförhandlingar alls kan komma i fråga.
Washingtons deadline för den nya DOS-regeringens arrestering av president
Slobodan Milosevic var den 31 mars 2001, men ett annat ultimatum bestämdes
för överlämnandet av den tidigare statschefen till den NATO-finansierade
Haagtribunalen.
Som USA:s utrikesminister Colin Powell uttryckte det:
”USA:s stöd till en internationell bidragskonferens, där Jugoslavien
kan hoppas på upp mot en miljard dollar i bistånd för uppbyggnad,
är avhängigt av att man fortsätter att helt och fullt samarbeta
med Haagtribunalen.” (International Herald Tribune den 4 april 2001)
En tjänsteman från utrikesdepartementet gjorde det ännu klarare:
”USA har makten att stoppa konferensen från att genomföras till
sommaren om man i Washington inte är nöjda med hur saker och ting
utvecklas.” (op. cit.)
Samtidigt har Haagtribunalen hotat med att ta upp frågan i FN:s säkerhetsråd
ifall president Milosevic inte snabbt utlämnas.
Hålla tillbaka finansiellt ”bistånd”
Mitt under det jugoslaviska presidentvalet i september 2000 skyndades den nödvändiga
lagstiftningen genom USA:s kongress. Washington hade varnat Kostunica att finansiellt
”bistånd” skulle hållas inne om hans regering inte helt
uppfyllde USA:s diktat. IMF och Världsbanken hade också upplysts
av sin största aktieägare, dvs. USA:s regering, att USA annars inte
skulle betala sin del av organisationernas budget.
Under tiden har Washington begärt att Haagtribunalen skall få öppna
ett kontor i Belgrad och att Jugoslavien ändrar sin lagstiftning. Den nya
lagstiftningen, som redan fått parlamentets godkännandestämpel,
sätter Haagtribunalen över Jugoslaviens nationella rättssystem.
Den ger också tribunalen rätt att beordra, när NATO så
vill, arresteringar av tusentals jugoslaver på uppblåsta anklagelser.
Frisläppta UCK-terrorister
Amerikanska tjänstemän hade också krävt att de ”frihetskämpar”
från UCK som avtjänar fängelsestraff i Serbien snabbt måste
friges innan man kan ge något finansiellt stöd.
”Tjänstemän från utrikesdepartementet har berättat
att till de framsteg som USA strävar efter hör att Jugoslaviens president
Vojislav Kostunica skall börja
skicka hem de albaner som tillfångatogs under konflikten i Kosovo 1999.
Man måste också godta att krigstribunalen har rätt att verka
inne i Serbien.” (UPI den 2 april 2001)
En lag om amnesti hastades således igenom det jugoslaviska parlamentet
en knapp månad innan Washingtons deadline den 31 mars gick ut. Medan krigets
offer förföljs och åtalas som krigsförbrytare frisläpper
Kostunicaregimen på Washingtons order UCK-brottslingar som har kopplingar
till narkotikamaffian och som utfört illdåd i Kosovo.
Dessa förbrytare går sedan tillbaka i tjänst åt UCK. De
är nu inblandade i en ny våg av terroristdåd i södra Serbien
och i det angränsande Makedonien. Talrika bevis bekräftar att dessa
terroristattacker stöds och finansieras av Washington.
”Ekonomisk normalisering”
Utan närmare egen granskning framhåller västlig media att en
givarkonferens är ”ett nödvändigt steg” mot ”ekonomisk
normalisering” och en förutsättning för Jugoslaviens ”återinträde”
i ”nationernas gemenskap”. Den allmänna opinionen förleds
tro att ”givarna” kommer att hjälpa Jugoslavien att bygga upp
landet igen. Men ordet ”givare” är egentligen en ren förvrängning.
I själva verket är givarkon-ferensen ett möte mellan banker och
fordringsägare från främst de länder som bombade Jugoslavien.
Deras avsikt är inte endast att hämta in pengar från Jugoslavien
utan också att vinna fullständig kontroll över och äganderätt
till den jugoslaviska ekonomin.
Under tiden har lagstiftning införts som underlättar vittgående
privatiseringar. Serbiens betydande industrianläggningar och samhällsservice
skall nu omstruktureras och säljas ut till utländskt kapital. I stället
för att ”hjälpa Jugoslavien” kommer givarkonferensen, som
organiseras i nära samråd med Washington och NATO:s högkvarter
i Bryssel, att iscensätta en omformning av Jugoslavien till en koloni som
lyder under Västmakternas militärallians.
Jugoslaviens utrikesskuld uppgår till mer än 14 miljarder dollar,
varav 5 miljarder är skuld till Parisklubben (dvs. i huvudsak regeringarna
i NATO-länderna) och 3 miljarder till Londonklubben. Den senare är
ett syndikat av privata banker, vilket i Jugoslaviens fall inbegriper 400 institutioner
som fordringsägare. Den största delen av Jugoslaviens finansiella
skuld är dock till de 16 främst amerikanska och europeiska banker
som är medlemmar i en ”International Coordinating Committee”
(ICC). Kommitténs leds av USA:s Citigroup och Tysklands jättelika
WestDeutsche Landesbank. Andra storspelare i ICC är J.P. Morgan-Chase och
Lynch.
ICC, som tyst arbetar bakom scenen, är den som i sista hand bestämmer
om skuldförhandlingarna, privatiseringarna och den makroekonomiska terapin.
På uppdrag av kommersiella och statliga fordringsägare har IMF uppmanat
till ”en omstrukturering av Jugoslaviens utrikesskuld på lämpliga
villkor”. IMF har framhållit att nya pengar kommer att godkännas
bara ”sedan resterande skulder har reglerats”. Belgrad skulle vara
tvunget att först utan förbehåll erkänna dessa skulder
innan man kan förhandla om nya lån och också klara upp hur
de gamla utrikeslånen skall fördelas mellan Jugoslavien och de republiker
som tidigare bröt sig ur landet.
Påhittade pengar
Samtidigt som det talas om ett symboliskt ”omstruktureringslån”
så förs enorma summor och tillgångar ut ur Jugoslavien. Det
mesta av ”omstruktureringslånen” är inget annat än
fiktiva eller rena rundgångar.
Till exempel: Det lån för brobygge som Schweiz och Norge gav i januari
2001 måste användas för återbetalning till IMF. IMF hade
själv beviljat ett lån på 151 miljoner dollar till Belgrad
i form av s.k. konfliktbistånd. Men denna ”hjälp” märktes
ut för att användas till återbetalning åt Schweiz och
Norge, som i sin tur hade fått fram pengarna för att i första
hand användas för återbetalning av ännu äldre skulder
till IMF.
”IMF:s styrelse har godkänt ett lån på 151 miljoner dollar
i enlighet med IMF:s policy om krisbistånd efter konflikter i syfte att
stödja ett stabiliseringsprogram för Jugoslaviens ekonomi och hjälpa
till att bygga upp den administrativa kapaciteten. Av detta belopp skall myndigheterna
i Belgrad använda 130 miljoner dollar för att återbetala de
brolån som de fått från Schweiz och Norge för att därmed
undvika resterande skulder till IMF.” (cit. från IMF:s hemsida)
Illusionen är att ”pengar kommer in” och att ”IMF hjälper
Jugoslavien”. I verkligheten är allt som återstår sedan
IMF har återbetalat sig själv ett magert inflöde på 21
miljoner dollar. Och i stort sett samma påhittade arrangemang har satts
igång av Världsbanken, som har beordrat att 1,7 miljarder dollar
i gamla skulder ”skall regleras” innan några nya lån beviljas.
Belgrad kommer att medges ett s.k. konsolideringslån från Världsbanken
för att återbetala det lån på 1,7 miljarder som landet
har till Världsbanken. Knappt några pengar alls kommer egentligen
in i landet.
Som nationalbankens direktör Mladan Dinkic säger:
”Detta kommer att bereda vägen för Jugoslaviens återinträde
i Världsbanken. De första tre åren får vi s.k. AIDA-status,
som Världsbanken ger åt de allra fattigaste länderna. Detta
är det mest fördelaktiga arrangemang vi kan få. Med en längre
nådeperiod och miniränta. Det kommer att tillåta att vår
ekonomi blir sådan att vi kan betala av på de 1,7 miljarder dollarna
och då skapa förutsättningar för att få nya lån.”
(Serbia Info den 2 maj 2001)
Dessa pengar för ”omstrukturering” kommer att slutligen finna
sig tillrätta i fickorna hos internationella fordringsägare och multinationella
företag (med lite nipper till DOS-kumpanerna) samtidigt som hela den jugoslaviska
ekonomin hamnar på auktionsbordet. Tillgångar kommer att säljas
till vrakpriser under IMF:s och Världsbankens vakande ögon. De futtiga
intäkterna från den genomtvingade privatiseringen (där bara
utländska ”investerare” får lov att bjuda) används
sedan för att betala tillbaka till fordringsägarna. Dessa råkar
vara samma folk som nu köper upp Jugoslaviens tillgångar.
Och vem är det som kommer att bedöma värdet av Jugoslaviens industriella
tillgångar och överse hur statens egendom auktioneras ut? De stora
europeiska och amerikanska affärsbankerna och redovisningsföretagen,
som också råkar vara de som deltar i budgivningen på uppdrag
av sina affärsklienter.
En dödlig ekonomisk medicin
De föregivna rekonstruktionsmedlen ges emellertid bara på villkor
att Jugoslavien genomför en ekonomisk ”chockterapi”. Det givarsponsrade
programmet syftar till destruktion snarare än rekonstruktion.
Bakom en slöja av ”ekonomisk normalisering” har IMF, Världsbanken
och European Bank of Reconstruction and Development (EBRD) i London fått
i uppdrag att med hjälp av konkurser och framtvingade privatiseringar nedmontera
allt det som bombarna inte lyckades förstöra.
I denna process går politisk terror och ekonomisk terror hand i hand.
Det finns överväldigande bevis för att IMF:s och Världsbankens
dödliga ekonomiska reformer, som påtvingats mer än 150 utvecklingsländer,
har lett till att miljontals människor utarmats. Men med grym ironi har
den bittra ekonomiska medicinen och den symboliska finansiella hjälpen
framställts som ”belöningen” för att president Milosevic
utlämnas till Haagtribunalen.
Även om det aktuella IMF-programmet är en fortsättningen på
de dödliga ekonomiska reformer som Jugoslavien genomtvingades på
1980-talet (och som sedan utbrytarrepublikerna utsattes för), kan man dessvärre
lugnt utgå från att det nya programmet blir än mer förödande.
Den grupp med 17 ekonomer (G-17) som kontrollerar finansministeriet och Jugoslaviens
nationalbank håller hela tiden förbindelse med IMF, Världsbanken
och USA:s finansministerium. Ett ”utfästelse-dokument” (”Letter
of Intent”) som beskriver den ekonomiska terapi som DOS-regeringen lovar
att genomföra har upprättats vid hemliga förhandlingar med fordringsägarna
före presidentvalet i september 2000.
Mladjan Dinkic, som alltså nu är direktör för Jugoslaviens
nationalbank, har slagit fast att en av de första åtgärder som
skall vidtas under Kostunicas presidentperiod är att genomföra en
ekonomisk chockterapi.
”Omedelbart efter det att den nya regeringen kommer till makten skall den
avskaffa allt slags offentligt stöd och alla bidrag. Dessa åtgärder
måste genomföras utan beklagan eller tvekan, för det blir svårt
eller rent av omöjligt att göra dem senare. Ett starkt motstånd
kan antas göra sitt bästa för att hindra åtgärderna.
Det är nödvändigt att de första stegen i den ekonomiska
liberaliseringen tas i form av en chockterapi. Ändringarna är nämligen
så genomgripande att det inte går med några gradvisa förändringar.”
(Ur G-17:s ekonomiska program)
G-17 döljer inte att ett av dess främsta mål är att slå
sönder det sociala motståndet mot det ekonomiska omstruktureringsprogrammet.
”Varje kommande demokratisk regim lär få möta betydande
folkligt motstånd mot privatiseringarna och det ekonomiska program som
åtföljer dem. På kort sikt leder konkurserna och omstruktureringarna
av serbiska företag till arbetslöshet och lönesänkningar
för åtskilliga anställda. Regleringarna av lånen och förändringarna
i budgeten kräver helt säkert neddragningar i de offentliga utgifterna
och införande av impopulära nya skatter och avgifter. Att serbiska
företag köps upp av rika inhemska och utländska investerare leder
dessutom troligen till allmän förbittring, särskilt som detta
innebär ett radikalt brott mot den jugoslaviska traditionen med samhälleligt
och arbetarstyrt ägande. Nationalistiska och anti-reformistiska grupper
lär utnyttja problemen och mobilisera folkligt motstånd. En sådan
politisk opposition riskerar att minska utrymmet för effektiva ekonomiska
reformer och privatiseringar.” (New Serbia Forum, Budapest, den 13 -15
mars 2000)
Lönestopp
IMF-programmet, som sattes i full gång omedelbart efter valet i september
2000, uppmanar till ”försiktig makroekonomisk politik och modiga strukturella
reformer”.
”Modig” är IMF-jargong för chockterapi, medan ”försiktig”
betyder noggrant utvecklade och okompromissbara åtstram-ningsåtgärder.
Kostunicaregimen har instruerats av IMF att avreglera priserna på dagligvaror
och besluta om lönestopp för arbetare. En ny arbetsrättslig lagstiftning
har införts. Minimilönen är fastställd till 35 procent av
den genomsnittliga lönen. Med stigande priser och genom den avindexeringen
av lönerna som IMF beordrat öppnar den nya lagstiftningen vägen
för att den verkliga minimilönen kan sjunka avgrundsdjupt.
Lån till lokala företag och lantbrukare har stoppats. Låneräntan
har skjutit i höjden. I samband med hävandet av de ekonomiska sanktionerna
begärde IMF också att importhinder togs bort. Därmed underlättas
dumpning av överflödiga varor, vilket leder till att inhemska företag
går i konkurs. Energipriserna skall helt avregleras före privatiseringen
av de allmännyttiga företagen och de statliga oljeraffinaderierna,
kolgruvorna och elektricitetsverken.
Samtidigt förutser IMF-programmet drastiska nedskärningar i Serbiens
socialförsäkringar och pensionsfonder, nedskärningarna som medför
att systemen mer eller mindre kollapsar. Omstruktureringen av socialpolitiken
är en kopia på de åtgärder som påtvingades Bulgarien.
Där rasade pensionerna 1997 till tre dollar i månaden.
Att manövrera fram en kollaps av dinaren
Fast det mest dödliga inslaget i IMF-programmet är systemet med ”en
reglerat flytande valutakurs” (”managed float”), som enligt IMF
införs för att ”bättre återge marknadsförutsättningarna”.
Jugoslaviens nationalbank har tillgångar i utländsk valuta på
500 miljoner dollar. Utrikesskulden överstiger 14 miljarder dollar. Enligt
en överenskommelse med IMF skall lån medges som kan fylla på
nationalbankens utländska valutareserv i syfte att stödja dinaren.
Med mönster från Brasilien skall dinaren sedan på ett konstlat
sätt hållas uppe genom att staten tar omfattande lån från
privata banker till oerhörda räntor. På detta sätt driver
man fram ytterligare statsskuld.
Eftersom det saknas en valutakontroll som hindrar att kapital lämnar landet,
utplånas nationalbankens valutareserv förr eller senare. När
de ”lånade reserverna” inte längre håller dinaren
uppe, då kollapsar den. Och när dinaren väl bryter samman, då
går i enlighet med systemets inre logik de dollar som lånats från
IMF tillbaka till de internationella fordringsägarna och spekulanterna,
vilket i sin tur innebär att Jugoslaviens utlandsskuld stiger ytterligare.
Och denna politik sätter igång en hyperinflation. Den nationella
valutan blir totalt värdelös. Priserna stiger i höjden när
valutan faller ihop. På order av IMF fryses lönerna som en del i
ett ”anti-inflationsprogram”, och levnadsstandarden sjunker till en
ännu lägre nivå. Och jugoslaverna är redan utfattiga. Två
tredjedelar av befolkningen lever enligt FN på en inkomst per capita som
är mindre än två dollar om dagen.
Det är samma finansiella svindleri som IMF använde i Sydkorea, Indonesien,
Ryssland och Brasilien och nyligen i Turkiet. I denna process tillämpar
internationella banker och finansiella institutioner olika spekulativa redskap
(t.ex. snabbförsäljning av valuta) i syfte att utlösa en kollaps
av den nationella valutan. I Korea steg skulderna i spiral efter valutakrisen.
Hela ekonomin gick till auktion. Flera av Koreas starka företagskonglomerat
togs över av amerikanskt kapital till rent skrattretande låga priser.
I Ryssland blev rubeln totalt värdelös när IMF-programmet genomfördes.
Att rubeln fick flyta 1992 ledde på mindre än ett år till att
konsumentpriserna steg med 9.900 procent. Lönerna steg med 900 procent.
Reallönerna föll ihop med 86 procent. Följande år fortsatte
reallönerna att sjunka. Det ryska folket kastades ut i yttersta fattigdom.
Det är värt att tillägga att bara någon vecka innan president
Milosevic arresterades så utsattes Turkiet - sedan dess valuta hade destabiliserats
- för en brutal ekonomisk reform. I stort sett över en natt kollapsade
levnadsstandarden. Tack vare IMF steg låneräntan i Turkiet till blygsamma
550 procent.
Krigsskador
IMF har i en rapport vitsordat att NATO-bombningarna vållat skador för
40 miljarder dollar. I denna siffra beaktas dock inte de förluster som
orsakats Jugoslaviens bruttonationalprodukt, BNP, på grund av år
med sanktioner. Inte heller tar man någon hänsyn till förlusten
av människoliv och skadade eller till det lidande som hela befolkningen
utsatts för, den giftiga radioaktiviteten från utarmat uran och den
väldokumenterade miljöförstöringen.
Ironiskt nog gjordes denna värdering av krigsskadorna av en grupp som leddes
av Mladjan Dinkic från G-17 och Liroslav Labus. Båda två har
idag nyckelpositioner i DOS-regeringen. Sedan Dinkic utsågs till direktör
i nationalbanken har han inte sagt ett ord om krigsskador vid sina diskussioner
med fordringsägarna från Västmakterna.
Lukrativa återuppbyggnadsprojekt
Någon ersättning för krigsskadorna eller någon lånebefrielse
har inte övervägts. Med en grym vändning kommer en betydande
del av de nya lånen, som Jugoslavien alltså så småningom
måste återbetala, att gå till uppbyggnad av det som bombarna
ödelade. Och på grund av Världsbankens och EBRD:s system för
internationell anbudsgivning så är lånen i praktiken förutbestämda
för att finansiera lukrativa byggnadsprojekt som skall utföras av
företag från NATO-länderna.
”De stora vinnarna är de västliga telekommunikationsföretag,
byggnadsfirmor, banker och sjöfartskoncerner som kan bygga upp broarna
över Donau och de kraftverk och raffinaderier som förstördes
av NATO:s luftangrepp. Även om de europeiska bolagen, som ju redan är
inblandade i olika projekt på Balkan, naturligtvis har ett försteg
eftersom det är deras hemmaplan, så kan amerikanska bolag som specialisterna
på infrastruktur Brown & Root (ett dotterbolag till vice-president
Dick Chenys bolag Hallibutron Oil), AES och General Electric säkert få
en del av kakan.” (USA Today den 10 oktober 2000)
Och vad gör dessa bolag? De skaffar underentreprenörer på plats
och anlitar jugoslaviska ingenjörer och arbetare till löner som är
lägre än 100 dollar i månaden. De pengar som lånas ut
till Belgrad går rakt tillbaka i fickorna på västliga banker
och multinationella företag. IMF:s regler om ”kostnadsprioritering”
innebär att staten (dvs. Jugoslaviens egna pengar) skall stå för
röjningen av Donau och broarna och därmed i själva verket subventionera
det utländska kapitalet. IMF-villkoren, som kräver omfattande sociala
nedskärningar, hindrar också att regeringen i stället lägger
budgetmedel på återuppbyggnad av de skolor och sjukhus som träffades
under bombningarna.
Luftangreppets kostnader
När det serbiska folket och en tidigare statschef anklagas för de
brott som egentligen angriparna begick, då görs detta för att
ingjuta skräck och en kollektiv skuld hos hela nationen.
Men det finns något som det ännu inte har talats om: Washingtons
plan att hålla president Milosevic ansvarig för kriget, inte personligen
utan som landets statschef, i syfte att senare kunna kräva krigsskadestånd
från Jugoslavien.
Om den tidigare statschefen fälls i Haagtribunalen, kan Jugoslavien bli
”lagligen skyldigt” inte bara för de kostnader som NATO:s humanitära
bomber vållade men också för alla NATO:s egna utgifter för
militära och ”fredsbevarande” styrkor sedan 1992.
På uppdrag av NATO har faktiskt redan en armé av revisorer och
ekonomer värderat vad luftangreppet och de olika ”fredsbevarande operationerna”
kostade.
USA:s del av kostnaderna för bombningar, ”fredsbevarande” och
”flyktinghjälp” uppskattas till 5.05 miljarder dollar bara budgetåret
1999. Clintonregeringen anvisade budgetåret 1999 en summa på 6.6
miljarder för kostnader för kriget och flyktingarna. Kongressen utnyttjade
då också möjligheten till nödanvisningar i budgeten för
operationer i Kosovo och andra försvarsutgifter med totalt 12 miljarder
dollar. Vidare beräknar USA:s försvarsdepartement kostnaden för
de amerikanska ockupationstrupperna och den civila personalen i Bosnien och
Kosovo sedan 1992 till omkring 21,2 miljarder dollar.
Att president Milosevic åtalas med uppkokade beskyllningar väcker
en grundläggande fråga om legitimitet. Det sanktionerar bombningar
som en humanitär operation. Det inte bara frikänner de riktiga krigsförbrytarna
utan möjliggör också anklagelser mot Jugoslavien som nation.
Den tidigare statschefen är åtalad; folket är kollektivt åtalat.
Det innebär att NATO en dag kan förplikta Jugoslavien att betala för
de bomber som förstörde landet och dödade och lemlästade
landets befolkning.
En sådan process är dock inte särskilt ny. I det brittiska imperiet
var det vanligt att installera marionettregimer och sedan skicka räkningen
för kanonbåtsoperationerna om ett land vägrade att underteckna
ett avtal om ”frihandel”.
Storbritannien hotade 1850 att skicka in sina kanonbåtar (den tidens motsvarighet
till dagens humanitära flygangrepp) sedan kungariket Siam (dvs. Thailand)
hade vägrat att skriva under ett frihandelsavtal med Storbritannien (i
vår tid IMF:s ”Letter of Intent”). Även om den koloniala
diplomatins språk och institutioner har ändrats, är likheterna
med dagens metoder likväl slående.
Som den brittiske envoyén Sir James Brooke (den tidens Richard Holbrooke)
skrev:
”Den siamesiska regeringen är fientligt inställd, dess ton är
arrogant, dess förmätenhet gränslös. Om de brittiska kraven
inte följs, kommer en styrka att vara omedelbart tillgänglig för
att genomtvinga kraven med en snabb förstörelse av försvaret
kring floden… Siam får lära sig den läxa som landet länge
har bett om… En mer välvilligt inställd kung på tronen
är av enorm affärsmässig betydelse för England (notera likheten
med Jugoslavien). Viktigast av allt är att förbereda att skifte på
tronen och sätta dit en av våra där… Vi borde sätta
prinsen (Mongkut) på tronen. Genom honom kan vi utan tvekan få allt
det vi vill ha… Och kostnaderna för den militära operationen
skulle då lätt kunna fås ur Siams skattkassa.” (Citerat
i M. L. Manich Jumsai, King Mongkut and Sir John Browning, Chalermit, Bangkok,
1970 s. 21)
Byta ut statsöverhuvudet, tvinga fram ”frihandel”, debitera landet
kostnaden för den militära operationen!
Tidigare krigsskadestånd: Vietnam
Vietnam vann kriget mot USA:s aggression, men Hanoi fick ändå betala
krigsskadestånd till USA. Detta var en förutsättning för
att de ekonomiska sanktionerna skulle hävas 1994.
Trots att de historiska förhållandena var helt andra än i Jugoslaviens
fall, finns det i flera avseenden ett likartat mönster när det gäller
IMF:s intervention i Vietnam. Beslutet att häva sanktionerna mot Vietnam
togs också i samband med en givarkonferens. Runt två miljarder dollar
i lån och biståndspengar hade utlovats för de IMF-stödda
reformerna i Vietnam. Men efter konferensen hölls ett särskilt möte,
denna gång bakom stängda dörrar, där Hanoi förpliktades
att helt återbetala kostnaderna för den militärregim som USA
hade installerat i Saigon. Genom att erkänna att dessa skulder var lagliga
fick Hanoi i praktiken återbetala de lån som hade använts för
att stödja USA:s krigföring.
Dessutom var Hanoi tvunget att helt befria Washington från USA:s skyldighet
att betala det krigsskadestånd på 4,2 miljarder dollar till Vietnam
som man hade kommit överens om vid fredskonferensen i Paris 1973.
Nicaragua: ”Frihetskämpar” och IMF:s ekonomiska medicin
Inte heller betalade USA de 12 miljarder dollar i gottgörelse som Nicaragua
hade rätt till enligt Internationella domstolen.
När en proamerikansk ”demokratisk” regering installerades 1990
försvann denna gottgörelse i utbyte mot ”normalisering”
och hävande av sanktioner. I gengäld godkände Washington en symbolisk
”nödhjälp” på 60 miljoner dollar, naturligtvis villkorad
av att alla utlandsskulder betalades och att IMF:s dödliga chockterapi
genomfördes.
”USA ger avgångsvederlag till stats-tjänstemännen som avskedas
på grund av det program som verkställs under USA:s mandat (dvs. IMF:s
strukturanpassning) för att skära ned Nicaraguas offentliga utgifter.
Nicaraguas socialbudget har reducerats från 18 miljoner till 4 miljoner.
Arbetslösheten har stigit med 45 procent. Sjukvårdsutgifterna har
gått ner från 86 dollar per person och år för fem år
sedan till 18 dollar 1991 (bara ett år efter valet). Pensionerna till
de veteraner som skadats i kriget har frysts på 6.50 dollar i månaden,
medan matpriserna har stigit till nästa samma nivåer som i USA…
En tjänsteman från amerikanske utrikesdepartementet uttrycket det
så: USA har lovat att återuppbygga Nicaragua, men man kan inte göra
särskilt mycket med utvecklingshjälp.” (Houston Chronicle den
8 december 1991)
Ändå tvekade inte USA att göra av med miljarder dollar för
att finansiera nio år av ekonomiskt embargo och krig. Washington skapade
och bekostade en paramilitär armé, Contras, för att slåss
mot Sandinistregeringen. Hyllade av Reagan och framhållna av media som
”frihetskämpar” finansierades rebellerna med knarkpengar och
dolt stöd från CIA. Och samma maskerade stöd med knarkpengar
användes för att betala för UCK i Kosovo och destabilisera Jugoslavien.
William Walker, som var chef för OSSE i Kosovo månaderna före
kriget 1999, är tillsammans med överste Oliver North den som ansvarade
för det dolda stödet till Contras. Detta stöd medförde att
Sandinstregeringen föll och sedan förlorade de ”demokratiska”
valen 1990.
FN:s ersättningskommission (UNCC)
Ett annat exempel är Irak.
Efter Gulfkriget fick Irak betala ett omfattande krigsskadestånd. FN:s
ersättningskommission (United Nations Compensation Commission, UNCC) inrättades
för att ta hand om ”ersättningskraven” mot Irak. Av de oljeintäkter
som Irak kan få enligt ”mat-mot-olja-programmet” tar UNCC hand
om 30 procent, vilket betalas ut som krigsskadestånd till regeringar,
banker och företag.
UNCC har betalat ut mer än 32 miljarder dollar för sådana krav
på skadestånd från Irak (UPI den 7 december 2000).
Dessa tidigare likartade fall är viktiga för att man skall kunna förstå
kriget mot Jugoslavien.
NATO har ännu inte gjort något officiellt uttalande om det. Men de
principer och den byråkrati som finns i UNCC kan i framtiden utvidgas
till att omfatta ett krigsskadestånd som Jugoslavien skall betala.
UNCC:s hantering av ersättningskraven bygger på en resolution från
FN:s säkerhetsråd 1991 där Iraks ansvar enligt internationell
rätt för Gulfkriget slås fast. I Jugoslavien anklagas president
Milosevic av Haagtribunalen för ”brott mot mänskligheten och
kränkningar av krigets lagar”. I enlighet med vad som gäller
för Irak skulle ett beslut från Haagtribunalen angående president
Milosevic kunna utgöra den rättsliga grunden för en resolution
av säkerhetsrådet som uttalar att regeringen och folket i Jugoslavien
har ett ansvar för ”direkta förluster, skador.. till utländska
regeringar, medborgare och företag”, inbegripet ”kostnader för
luftangreppet” (säkerhetsrådets resolution 687/1991 ang. Irak).
Att skriva om historien
Den senaste tiden visar hur angriparen med sitt propagandamaskineri kan vända
upp och ner på verkligheten.
NATO:s syfte är att grovt förvränga vad som hände och manipulera
den moderna historieskrivningen. Det är därför nödvändigt
att det jugoslaviska folket håller samman i sina föresatser.
Man bör också inse att demoniseringen av det serbiska folket och
president Milosevic och utlösandet av etniska konflikter används för
att införa ”frihandel” och tvinga fram den Nya Världsordningen
över hela Balkan.
På det internationella planet måste man i de olika folkrörelserna
mot IMF-Världsbanken-WTO förstå att krig och globalisering är
sammankopplat.
”Frihandel” lovar inte världen något annat än jordlösa
bönder, igenslagna fabriker, arbetslösa arbetare och en socialpolitik
för rännstenarna. Den beska ekonomiska medicinen är medlet för
att genomföra dessa dödliga makroekonomiska reformer.
Just vid detta tillfälle i historien så är Jugoslaviens kamp
för att upprätthålla sin nationella suveränitet en betydelsefull
del i en bred rörelse mot den Nya Världsordningen. I kampen mot att
hela världen underläggs en homogen nyliberal politik, övervakad
av IMF-Världsbanken-WTO. Dessa tre organisationer är i rutinmässig
kontakt med NATO. Bakom dem finns det amerikanska och europeiska finansiella
etablissemangets makter och Västs militärindustiella komplex.
© Michel Chossudovsky. Publiceras i Riktpunkt med särskilt tillstånd av författaren.
Michel Chossudovsky är professor i ekonomi vid universitet i Ottawa och har skrivit mycket om globaliseringen. Artikeln är med fullständiga noter publicerad på www.emperors-clothes.com.