Det avgörandet steget i riktning mot en militarisering av den Europeiska
unionen och därmed till en kvalitativ ny EU gjordes den 10 november 2000
i Bryssel av EU:s utrikes- och försvarsministrar.
Där förklarade sig alla EU-stater tillsammans redo att ställa
upp med över 100 000 soldater, ca 400 stridsflygplan och 100 fartyg
för en EU-trupp som ska vara klar för insats år 2003. EU:s insatsstyrka,
som då ska omfatta 60 000 stridsklara soldater kommer då att
inom 60 dagar kunna rycka ut till militära insatser på upp till ett
år.
Intressant är den offentliggjorda storleksordningen på de olika EU-staternas
kontingent på soldater: Österrike 3 500, Belgien 1 000,
Storbritannien 12 500, Finland 2 00, Frankrike 12 000, Grekland
3 500, Irland 1 000, Italien 6 000, Luxemburg 100, Nederländerna
5 000, Portugal 1 000, Sverige 1 500. Danmark deltar glädjande
nog inte i EU-styrkorna. Till dessa kontingent kommer dessutom bidrag från
de europeiska Natoländerna som inte är med i EU – Norge och Island
och samtliga 13 EU-kandidatländer inklusive Turkiet.
Tyskland ställer upp med den med avstånd största trupp –
18 000 soldater. För att ha 18 000 insatsklara soldater behövs
30 000, som utbildas speciellt för detta ändamål. Av 18 000
soldater rekryteras 12 000 från den tyska armén. Dessutom
utlovades 93 stridsplan, 35 transportplan och 3 spaningsplan, 4 stridshelikoptrar
och marina enheter. Som befälhavare för EU-truppen har tyske generalen
Rainer Schuwirth utsetts.
För att tala klarspråk: Här sammanställs en farlig europeisk
interventionstrupp under tysk ledning för militära interventioner,
d v s krigsinsatser inom ett område på 4 000 km i diameter
omkring EU.
Den tyske utrikesministern Josef Fischer uttryckte i sitt tal den 12 januari
1999 som då tjänstgörande rådspresident inför Europaparlamentet
i Strasbourg vad den snabba utvecklingen av Europas militarisering handlar om:
”Det kollektiva försvaret kommer även fortsättningsvis att
vara Natos uppgift. Men den Europeiska unionen måste även utveckla
förmågan till ett eget militärt krismanagement så snart
det utifrån EU:s syn består ett handlingsbehov och de nordamerikanska
partners inte vill deltar. ”Denna uppbyggnad av en EU-styrka passar till
Bundeswehrs omstrukturering med en kvantitativ upprustning till 255 000
män och kvinnor och en kvalitativ upprustning med en tredubbling av insatsstyrkorna
(förr kallades de krishanteringsstyrkor) från 53 600 till 150 000.
Med sådana styrkor kan man föra krig. Bundeswehrs förmåga
att föra krig ökas därmed enormt.
Sammanhanget mellan den ekonomiska och den militära EU klargjorde tyske
statssekreteraren i försvarsdepartementet Dr. Walther Stützle i juni
1999: ”Saken är enkel: En union som inte kan försvara sig är
ingen union. En hård valuta som har ett svagt försvar är på
lång sikt ingen hård valuta. Av detta gäller det att dra de
praktiska slutsatserna för den aktuella verksamheten, det gäller att
harmonisera två processer med varandra och att hålla dem i balans.”
Utrikesminister Josef Fischer har i sitt tal ”Från statsförbund
till federation – tankar om slutmålet med den europeiska integrationen”
i maj 2000 i Berlin tagit upp idén om ett Kärneuropa, som ursprungligen
redan 1994 förts upp till diskussion av de konservativa kristdemokraterna
Wolfgang Schäuble och Karl Lamers. Fischer kallar Kärneuropa för
”bildandet av ett gravitationscentrum”. ”Ett sådant gravitationscentrum
borde vara avantgardet, lokomotiven för fulländning av den politiska
integrationen och redan omfatta alla element för den kommande federationen.”
Jacques Chirac konkretiserade Fischer föreställningar den 30 maj 2000:
I ett europapolitiskt principtal underströk han att det inom EU liksom
i ”Tour de France” måste finnas en ”ledargrupp” som
kör fram hårdare. Enligt Chirac finns det redan två positiva
exempel på den ”ledargrupp”: 1. Eurotruppen som i Kosovo under
tiden övertagit kommandot över Kfor och 2. Det brittiskt-franska initiativet
för en gemensam europeisk militärpolitik vid toppmötet i St Malo
1998. Intressant är att båda exemplen handlar om den europeiska militärpolitiken.
”Gravitationscentret” tar form: Kärnstaterna Tyskland, Frankrike och Storbritannien ska särskilt inom den europeiska militärpolitiken börja att få någonting gjort. Vid sidan om och i kooperation med Natos interventions- och krigsallians bygger EU ytterligare interventionskapacitet upp. Kommande angreppskrig kan inte längre enbart ”arrangeras” av Nato, utan från och med 2003 står även EU med egen trupp till förfogande.
Kan denna utveckling fortfarande stoppas? Förutsatt den nödvändiga politiska viljan är detta fortfarande möjligt. Det betyder: Inga trupper för EU-militariseringen! För Förbundsrepubliken Tysklands fredsrörelse lyder därför kravet: Omedelbar upplösning av Bundeswehs stridsklara insatsstyrkor som ett första steg. För fredsrörelsen och alla vänsterkrafter inom EU-staterna betyder det att starta en gemensam kampanj för att stoppa denna farliga utveckling. Just under Sveriges EU-ordförandeskap, ett påstått neutralt land, har under de senaste veckorna och månaderna beslutats ytterligare praktiska åtgärder för EU:s militarisering. Den 12 och 13 oktober kommer EU:s försvarsministrar under det belgiska EU-ordförandeskapet att träffas i utanför Bryssel för att komplettera de militära åtgärderna. Den västeuropeiska fredsrörelsen har av denna anledning uppmanat till en gemensam aktionsdag i den belgiska huvudstaden. Det är dags att handla nu! Men för att nå framgång måste vi handla gemensamt.
Hugo Braun