Varför EU behöver en egen militärstyrka

I mitten av maj reste Göran Persson i egenskap av EU-ordförande tillsammans med EU:s utrikespolitiska talesman Javier Solana och EU-kommissionens ordförande Romani Prodi till ett toppmöte med Rysslands president Putin. Ett för EU-trion viktigt ämne var, enligt massmedia, kravet på mänskliga rättigheter i Tjetjenien. Mänskliga rättigheter har blivit begreppet som EU numera använder i alla sammanhang där man vill blanda sig i andra länders förhållanden. Varför EU är så angelägen att slåss för ”mänskliga rättigheter” i Tjetjenien – istället t ex för kurdernas rättigheter i EU-kandidatlandet och Natobrodern Turkiet, framgår av följande artikel av Rainer Rupp /Unsere Zeit 16.3.2001:

Krigsmål: Kaukasus

Framtidsregion Kaspiska havet” heter ett strategidokument som tyska SPD lade fram i juni 1998 och till vilket partiets försvarsexpert Rudolf Scharping skrev i förordet om ”attraktiva utformningsmöjligheter” för tyska intressen.
I centrum stod frågan, om det ”här uppstår en andra Golfregion, vilken det måste bli intressant för flera stora makter att ta inflytande på”. Konsekvent besvarade konservativa kristdemokratiska partiets (CDU) vice ordförande Volker Rühe (f d tysk försvarsminister) frågan med att uppmana ”Tyskland och Europa” att ”avvärja Rysslands anspråk på en exklusiv intresseutövning i Kaukasus”.
SPD-dokumentet och Rühe-analysen är snarlika och komplettera varandra i strävan att rättfärdiga övertagandet av ”politiskt ansvar” enda fram till militär intervention. Enligt Rühe måste t ex ”Tyskland som största europeiska naturgas- och oljeimportör och på grund av sin påtagliga exilgrupp från den regionen ha ett särskilt intresse av stabilitet där”. Följer man SPD, så skapar ”stabilitet den nödvändiga ramen för att kunna förverkliga de europeiska ekonomiska intressen” som i första hand syftar till ”direkt delaktighet i de stora kaspiska olje- och gaskonsortierna” och som ”skapar grundvalarna för de pågående transformationsprocesserna i riktning mot demokrati och marknadsekonomi”. För västlig inblandning framförs humanitära skäl: ”Väststaternas och västliga multinationella koncerners engagemang i regionen skapar medansvar”, heter det i SPD-dokumentet.
Och Rühe fullföljer: ”Den kaspiska oljans betydelse för den europeiska marknaden kommer under de förestående decennierna att öka i samma omfattning som källorna i Nordsjön nödvändigtvis töms.”
Problemet är emellertid Ryssland, varför Rühe redan sticker fram med ett scenario för en militär-humanitär krisintervention i Kosovostilen. Ett lämpligt ämne är Nagorno-Karabach-konflikten, eftersom – så Rühe – en militär eskalation från Azerbajdzjan mot det av Ryssland stötta Armenien lovar att ”vända världsopinionens uppmärksamhet på ett sedan över tio år humanitärt, politiskt och ekonomiskt ohållbart läge”. Och om det ”hur som helst labila Georgien skulle ge efter för Moskvas tryck … och anpassa sig till linjen Moskva-Jerewan (Armenien)-Teheran (Iran), skulle Öst-Väst-korridoren från Centralasien över Azerbajdzjan till Europa brytas”, och det skulle vara ”testfallet för relationerna mellan Ryssland och Väst”. ”Här ligger kriget handgripligt nära”, enligt CDU-mannen Rühe.
Tjetjenien ligger i samma region. Det är framför denna bakgrund EU med ilfart rustar upp sin interventionsarmé. Medan medierna rapporterar om nedskärningar i den svenska försvarsbudgeten, får de enheter som ska ingå i EU-styrkorna alla nödvändiga medel. Tvärs emot den offentligt spridda bilden om ett försvar i finansiell nöd pågår för närvarande en massiv kvalitativ upprustning. Det är bråttom med EU-militären för att kunna hantera nya kriser, som Sveriges utrikesminister säger.
””För att kunna spela en verklig roll på den internationella scenen krävs ofta att det går att sätta kraft bakom orden. Och att skapa en militär krishanteringsstyrka går till och med fortare än de flesta föreställt sig”, skriver DN:s utrikesredaktör Per Ahlin den 7.5.2001.
Ser man bakom kulisserna bäddas det redan för ett nytt krig, och man förstår både var och varför.