Exiltjecken Leo Kramár har nyligen utkommit med en 400 sidor tjock
boktegelsten om den ånyo aktuella rasismen och dess rötter i historien.
Bokprojektet har bekostats av Norstedts förlag. Detta har säkerligen
gjorts med tanke på att mota Olle i grind och stävja invandrarfientligheten
som allt påtagligare märks även i Sverige.
Ute i Europa har öppet invandrarfientliga partier som Framstegspartiet
i Norge, Frihetspartiet i Österrike och Lega Nord i förbund med Forza
Italia haft oroväckande valframgångar nästan enbart på
grundval av invandrarfrågan. Med Wachtmeisters Ny Demokrati försökte
även i Sverige ett parti att gå fram med invandrarfientlighet, men
sopades lyckligtvis bort för den gången. Men mer eller mindre rasistiska
åsikter sprider sig även i den svenska vardagen. Och det är
betänksamt nog inte alltför länge sedan medierna även i
vårt land portionerade ut öppet rasistiska budskap. Exempelvis stod
följande strof uppslagen i sporttidningen ”All sport” för
knappt ett halvsekel sedan: ”Ingos höger fick svartingens hy att vitna
av fasa!”
Historieidealism
Kramár tar i ”rasismens ideologier” upp en rad tankegångar
från den politiska filosofins skräcködlor. Tyvärr gör
han det ur ett alltför historieidealistiskt perspektiv. Visserligen pekar
han helt riktigt ut Gobinaus ansvar och betydelse för Dreifussprocessen
1894 och den ett tag så utbredda franska antisemitismen. Men vi får
i hans bok ingenting veta om de bakomliggande faktorerna. I sin klassiker ”Imperialismen
som kapitalismens högsta stadium” påpekade V. I. Lenin just
på rasistmotivet i det då, 1915, pågående andra världskriget
för att omfördela kolonierna. För imperialismen framkallar närapå
automatiskt rasistiska och nationalistiska stämningar i de härskandes
syfte att underlätta krigsaktioner. (Vilket kan tydligt studeras i västvärldens
behandling av Jugoslavien) Men redan i förordet till ”Rasismens ideologier”
skrivs det att författaren har valt att ge ut sin bok med hänvisning
till egna erfarenheter att en gång vara underställd den tyska nazismens
skräckvälde.
Rashat och krigsförberedelser
Leo Kramár ägnar merparten av boken åt den tyska nazismen.
Författaren går noggrant igenom dess rasideologi, men han gör
sig skyldig till några allvarliga fel. Det var nämligen ingalunda
arbetarklassen som nazismen med det tyska storkapitalet i ryggen önskade
befria från ”judeoket”. Tvärtom odlade nazisterna rashatet
som ett sätt att förbereda hemmaopinionen för det nya imperialistiska
rövarkriget som inleddes hösten 1939.
Det bästa med boken ”Rasismens ideologier” är det fylliga
porträttet av Hitlers rasbiologiska läromästare Houston Chamberlain,
den britt som redan i ungdomsåren valde att emigrera till det ”rasrenare”
Tyskland. Däremot misslyckades Kramár rejält när han beskriver
Bismarcktidens Tyskland som oideologiskt. Visserligen var då ännu
inte rasismen officiell statsideologi, men ”järnkanslerns” öppna
förföljelse först av katoliker och sedan av socialister öppnade
slussarna på vid gavel för den senare naket uppblossande aggressiva
”Blut und Boden”-politiken (blod och mark).
Klassamhällets väckarklocka
Nutidens europeiska rasism representeras av politiker som Hagen i Norge, Hayder
i Österrike, Le Pen i Frankrike och Bossi i Italien. I viss mån har
de verkat som klassamhällets väckarklocka, utan att för den delen
orsakerna till deras framväxt tillräckligt dras fram i ljuset. Rasistpartiernas
väljarbas utgörs till största delen av inhemska proletärväljare.
Däri ligger också huvudskillnaden mellan dagens situation och de
politiskt-historiska rörelser som Kramár valt att skildra. Då
var det småborgarna som åtminstone i initialskedet stöttade
den europeiska fascismen inför andra världskriget.
I motsats till alla mer eller mindre öppet invandrarfientliga krafter som
verkar både i vårt land och i vår omvärld understryker
marxismen uttryckligen att invandrarfientlighet och rasism liksom all politisk
och facklig kamp ytterst bottnar i konflikten mellan vitt skilda klasser. Det
kan därför sett ur arbetarrörelsens perspektiv te sig skrämmande
att europeiska rasistpartier idag förmår attrahera så breda
delar av arbetarskikt.
Leo Kramár skall trots de påtalade bristerna i boken få ett
varm erkännande för insatsen att försöka ur historiskt perspektiv
belysa den till synes eviga kampen mot fascism och invandrarfientlighet i klassamhället.
Hans boktegelsten ger åtminstone civiliserade människor talrika argument
för att skapa en framtida värld utan rashat, imperialism och rövarkrig.
Jan Westermark