Bomber, pengar, statskupper, löften och lögner – allt för ett världsomfattande herravälde. Hur förstör man ett land, ett folk, ett system? – Läs det här – ett recept för globalisering på amerikanska.
USA bombade 1999 med Natos hjälp Jugoslavien sönder och samman. Orsaken var landets olydnad; Jugoslavien vägrade att ställa sig i ledet enligt en terroriststats anvisningar. Landet bombades oavbrutet i 78 dagar och nätter. Men förgäves, landets ledning var orubblig. Landet förstördes totalt, invånare dödades, skolor, sjukhus, fabriker, vägar… raserades. De amerikanska angreppen kostade mycket – ännu till ingen synlig nytta.
Skurkarnas prestige stod på spel
Sedan tog pengar och påtryckningar i samspel med propagandan över.
Aggressionen fortsatte med oförminskad styrka, men nu utan traditionella
bomber. Jugoslavien isolerades ännu mer, ”internationella samfundets”
sanktioner hårdnade.
Ungefär ett år efter bombningarna iscensattes ”en fredlig revolution”,
en regelrätt statskupp i vilken landets president, regering, parlament
och hela systemet avsattes.
En konstgjord politisk plattform (DOS), sammansatt av 18 små, obetydliga
s. k. Partie, som i tidigare val inte kunde få mer en ett par procent
tillsammans, konstruerades med stor möda efter amerikanska påtryckningar
och tillsattes som ny statsledning. Bland dom fanns inga riktiga politiker,
inga kompetenta, erfarna personer, däremot många villiga kollaboratörer
som hade egna, småsinta intressen och vinningar.
Det självutnämnda ”Internationella samfundet” (USA/NATO/EU)
hälsade med tillfredsställelse ”de nya, demokratiska förändringarna”
i Jugoslavien. Precis som i alla andra grannländer satt nu en trogen marionettregering
i Belgrad. Men landets och folkets förnedring fortsatte. Att få bort
en legitim regering var inte nog. ”Samfundet” ville ha personen som
hade försökt försvarat landet mot ”samfundets” aggression.
Man krävde presidentens huvud på ett fat – för hans ”krigsbrott”!
På så sätt skulle man tvätta bort skammen och skulden
från sina egna ansikten och överföra dom på landets president
vars enda skuld var att han tordes försvara sitt land mot en otrolig form
av utländsk statsterrorism.
De nya tjänarna lydde ordern och arresterade och sedan utlämnade sin
medborgare, stick i stäv med landets konstitution, lagar, Högsta domstolen
och invånarnas vilja. För sådana bedrifter lovade ”samfundet”
mycket stora pengar. Men de uteblev, den nya regimens generositet var inte tillräcklig.
Därför krävde man att det serbiska folket skulle erkänna
sitt brott mot mänskligheten, som Sveriges mest populära minister,
Anna Lindh, sade i tv och som svenska medier mer än villigt upprepade dagligen.
Ständigt nya mål för nya kampanjer
Landet ligger i ruiner, men inget skadestånd kommer från välfärdsterroristerna,
då skulle de erkänna sitt brott. I stället lovas nya miljarder
– som aldrig kommer, men landet och folket måste ständigt uppfylla
nya krav, eftersom det påstås att det är de som bär skulden
för sin egen olycka.
Under tiden har ” det internationella samfundet” hittat ett nytt offer:
Afghanistan och dom forna såta vännerna – talibanerna och bin
Ladin. Den alltmer obehagliga uppmärksamheten förflyttas från
Balkan, där man hann skapa en ”ny revolution” i Makedonien, till
Afghanistan. Under mottot ”kriget mot den internationella terrorismen”
bombas ett nytt, otroligt fattigt land sönder och samman, ”där
USA har rätt att försvara sig” som vår älskade statsminister
Göran Persson uttryckte. Reservationslöst, precis som i Jugoslaviens
fall, försvarade och stödde han ännu en aggression mot ett annat,
suveränt land.
När intresset hade flyttats långt bort, inleddes en ny fas i Jugoslaviens
förintelse. Värdens största utförsäljning påbörjades.
Allt är till salu: fabriker - de som har klarat sig mot bomberna - företag,
skolor, vägar, hotell, banker… Landets regering ansträngde sig
i att skapa ytliga problem och på så sätt sänka priserna.
Det var en riktig julafton för det ”internationella samfundet”.
Franska, tyska, brittiska, italienska, grekiska och andra länders stora
firmor gjorde storköp – flera företag åt gången.
Koncessioner till några av världens största gruvor (koppar,guld,
volfram, kol, kvicksilver, silver, järn, zink) köptes av de stora
utlänningarna, vars regeringar hade förberett köpet ett år
tidigare med massiva bombningar.
På det viset fortsatte aggressionen. Inga pengar kom in, inga företag
fungerade, inga skatter, inga inkomster; landet söndrades allt mer. Medborgarna
levde allt sämre. Den nya regeringens pultroner fortsatte med sina hemuppgifter:
Serbiens riksbankschef stängde och förbjöd 11 privata banker
och importerade istället utländska. Deutsche Bank blev herren på
täppan. Landets Högsta domstol försökte sätta stopp
för det, men riksbankchefen struntade blankt i konstitutionen och domstolen,
liksom hans statsminister som på eget bevåg hade utlämnat den
förre presidenten till bödlarnas ”domstol” i Haag.
Bankernas likvidation
Landets lidande fortsatte parallellt med ”samfundets” aggression.
Fattigdomen är enorm. På grund av ”samfundets” 10-åriga
sanktioner, tre månaders bombningar, flera krig i tidigare jugoslaviska
republiker, spänningar, provokationer och små krig i grannländer
är utmattningen total. Det finns ingen ork. Ännu mindre finns det
någon vilja hos de nya makthavarna att lösa landets problem. Deras
enda målsättning är att lägga polisen och armén
under sig.
Med folkets lidande växte dess vrede och protester, men även de nya
makthavarnas aptit (läs: uppdrag). Allt tyder på att den nya ledaren
sakta men säkert inför diktatur, samtidigt som han dagligen beröms
av det ” internationella samfundet” för sina demokratiska reformer.
Nu börjar inledningen till nästa kapitel: att krossa statens banksystem,
det lilla som är kvar. Huvudrollsinnehavaren är åter igen den
serbiske riksbankchefen, Mladjan Dinkic, som med ett enda dekret tvingar landets
fyra största banker i konkurs och sedan bjuder ut deras lokaler till försäljning
– till utländska (”samfundets”) firmor. Över 15 000
anställda blir utan arbete och bröd. Landet blir av med sitt banksystem,
sina banker, helt utlämnat åt Deutsche Bank och andra västfirmor
som för en spottstyver köper allt möjligt.
I och med bankernas likvidation blir även företagens konkurser oundvikliga,
företagen med ca 650 000 anställda kommer att försvinna.
Dessa stackare kan läggas till de 900 000 som redan är arbetslösa.
Siffrorna svindlar. Vem skall överhuvudtaget arbeta i detta olyckliga land?
Vem får och kan överleva? Och, framförallt, hur?
Det var bara en person som inte ville vara medhjälpare till dessa brott
mot staten och dess folk: Jugoslaviens federala finansminister som avgick. ”Samfundets”
marionetter hade inte ens informerat finansministern, som är en av landets
ledande finansexperter, om dom fyra statliga bankers likvidation. Bankerna kunde
helt enkelt inte inkassera skulderna från företagen eftersom näringslivet
redan har gått i konkurs. Bara 1 100 stora företag, 1,5 procent
av totalt 63 000 firmor i Serbien, medverkar med 87 procent i bankernas
skulder/förluster. Egentligen är den totala katastrofen koncentrerad
i 650 stora företag som står för 80 procent av förlusterna,
huvudsakligen i nu likviderade banker.
Problemet var alltså inte i bankerna utan i näringslivets sammanbrott.
Därför var banklikvidationen ingen lösning för nyckelproblemet.
Under de gångna sanktions- och krigsåren gick serbiska firmor med
knappt 40 procent av sin kapacitet. För att kunna påbörja en
tillfriskningsprocess måste åtminstone 65 procent utnyttjas. Men
först måste nämnda förluster på 30 miljarder DM (ca
150 miljarder kronor) täckas samt nya friska 10 miljarder DM investeras.
Dinkics medhjälpare är den serbiska ministern för näring
och privatisering (!?), Aleksandar Vlahovic. Han sade, klumpigt nog, att ”konstgjord
hjälp till ban-
kerna skulle leda till gäldenärernas sammanbrott”.
Inkompetenta men lydiga klåpare
Enligt den erfarne prof. dr Jovan Rankovic, Jugoslaviens avgående finansminister,
är dessa ”samfundets” tjänarehelt inkompetenta figurer,
som aldrig skulle kunna klara tentamen hos honom. Han hävdar att ”det
var möjligt att finna en gynnsammare, billigare och mindre smärtsam
lösning”. Han har varnat Dinkic, Vlahovic, Labus och Delic (som är
på IMF-s och Världsbankens lönelistor) men utan framgång.
Enda svaret han fick var att han är en gammalmodig ekonom.
Varför är de nya så angelägna att krossa sitt eget
land?
Enkelt, de var tillsatta av sina herrar med en given hemuppgift som de uppfyllde
lite mer än noggrant. Bankernas likvidation var framtvingat av IMF och
Världsbanken som ett villkor för beviljande av ett redan tilldelat
lån på 300 000 dollar. Kravet var att stänga 15 banker.
För att vara säkra på att få en klapp på huvudet
och en sockerbit, stängde serbiska kollaboratörer – 19 banker.
”Dinkic beslutar inte ensam utan genomdriver det som serveras oss, det
som krävs utifrån”, säger professorn.
”Med folk från IMF och Världsbanken kunde man prata på
ett annat sätt. Bättre var att invänta den slutliga överenskommelsen
med utländska långivare. Vi kunde skänka döda företag
för att de skulle rusta upp dom till produktionsdugliga företag, så
att de själva kan tjäna in och betala sina skulder” förklarar
professor Rankovic. Men ingen av dom nuvarande beslutsfattarna ville diskutera
och förhandla. Dessa amerikanska pultroner skyndade sig att göra allt
fel.
Ännu ett land är förslavat
Rasande protester framtvingade många lögnaktiga bortförklaringar.
Bland annat sådana som skulle avhjälpa krisen i ett enda drag. Lögnerna
var för nakna. Visst fanns det många erbjudanden om investeringar.
T. ex. kom ett brev från Ryssland till Jugoslaviens president Kostunica
med erbjudande om att ta över 20 serbiska petrokemiska företag, som
inte hade några råvaror i Serbien, men som det fanns i överflöd
hos ryssarna. Erbjudandet förkastades. USA sade sig vara villigt att investera
25 miljarder dollar i byggande av flera värmeverk i Kosovo!!! som kunde
producera el till hela Europa. Inget. Italienare erbjöd för någon
månad sedan att bygga sex nya värmeverk, värda 19 miljarder
dollar. Inget svar. Ett tretiotal andra delegationer bjöd liknande arrangemang
– utan några som helst svar. Varför? Ingen vet ännu, maktspelet
är komplicerat.
Under tiden pågår en intern maktkamp inom DOS: Djindjic mot Kostunica.
Men man skall inte tro att kampen rör landets väl, statens och folkets
existens, nej, stridigheter har perifera orsaker. Hemuppgifterna löses
snabbt och bestämt.
Ett land kan brytas, förstöras, ockuperas, utnyttjas, exploateras
på många, många, mycket effektiva sätt. Här kunde
ni läsa om ett aktuellt exempel som kan tillämpas var som helst, på
vem som helst.
Från Jugoslavien till Afghanistan
I Afghanistan pågår bombningarna, man krossar ett redan krossat
land. I grannländerna befästes nya amerikanska baser för att
USA ska stanna. I Jugoslavien och övriga Balkan fortsätter aggressionen.
Det amerikanska CENTCOM-kommandot har fullt upp, liksom alla andra globaliseringsivrare.
”Det här kommandot, med sin krigsfärdighet, kommer att bli en
fredsstyrka, men också USA-s medel för samarbete med vänskapliga
regeringar och länder i alla regioner som det nämnda kommandot täcker”.
”Central kommandot omfattar även betydande handelsvägar och mineralrikedomar
– viktiga för världens välfärd” sades det 1983
när man formade den nya ”fredsstyrkan”.
Enkelt och tydligt.
Låt mig avsluta med ett oväntat citat från den numera förre
ministern professor Rankovic:
”Titos regim uppskattade mycket högre kompetenta experter än
dagens makthavare. I dag är det lekmän som styr staten – därför
kan bara Gud hjälpa oss!”
En vacker dag, hoppas jag att alla dessa ”samfundets” ledare och deras
anhang, kommer att sitta i de anklagades bänk liksom några av andra
världskrigets brottslingar gjorde i Nürnberg.
Dusan Lazarevic
dusan.lazarevic@skp.se