Tyska erfarenheter av regeringskoalition med vänsterpartiet PDS och socialdemokraterna
Vänsterpartiet bekräftar sin vilja att efter nästa val ingå
regeringskoalition med socialdemokraterna. Åsikterna om detta mål
är delade både inom och utanför partiet. Många progressiva
människor ser risken att vänsterpartiet kommer att låta sig
degraderas till hjälpgumma för SAP-politiken.
Därför kan det vara nyttigt att utvärdera erfarenheter i andra
länder. I Tyskland har vänsterpartiet PDS i delstaten Mecklenburg-Vorpommern
för tre år sedan ingått regeringssamarbete med socialdemokraterna.
Den Kommunistiska Plattformen inom PDS summerade på sin 10: e förbundskonferens
i december 2001 erfarenheter och resultat efter tre års regeringskoalition.
Utvärderingen gjordes inte minst med tanke på att PDS i oktober förra
året blev näststarkaste parti i senatsvalen i Berlin och nu även
i huvudstaden står inför en koalition med socialdemokraterna.
I sitt referat ”Koalition och opposition. Erfarenheter” summerar Edeltraut Felfe att PDS’ delstatsledning och parlamentsgrupp i delstaten Mecklenburg-Vorpommern (MVP) inför bildandet av en eventuell regeringskoalition med SPD hade formulerat som villkor och målsättning, att gemensamt med socialdemokraterna vilja åstadkomma ett ”politikskifte”. Grundval från PDS-sida var ”minimikrav till en ny politik”. Dessa innebar framför allt en tydlig minskning av arbetslösheten (till år 2002 med minst 10 procent), skapandet av en offentlig stödd sysselsättningssektor med 5 000 arbetsplatser, garanti för varje ungdom på en utbildnings- och efterföljande arbetsplats på minst ett år. Dessutom bestämdes att det i tre kvalitetsklasser uppdelade skolsystemet skulle ändras för att skapa mer likvärdiga chanser för alla barn att få tillgång till utbildningen. Kommunerna skulle få påtagligt bättre finansiella och andra villkor för mer självstyre (höjning av deras skatteandel och av årliga statliga investeringstillskott). Det skulle skapas större social rättvisa och bättre möjligheter för medborgarnas demokratiska medverkan. Budgetpolitiken skulle underordnas dessa innehållsmässiga hörnstenar.
Färre arbetsplatser, lägre löner
Men verkligheten blev annorlunda: Arbetslösheten förblev under hela
tiden den näst största i hela förbundsrepubliken, med ca 17,5
procent. Ungdomsarbetslösheten steg oavbrutet och nådde på
sommaren 2000 högsta nivån sedan 1991.
Antalet konkurser, särskilt i små- och medelstora företag, ökade.
Under första halvåret 2001 tvingades 65 procent fler än året
innan att anmäla konkurs. Antalet socialbidragsmottagare ligger i MVP med
2,9 procent av befolkningen något över genomsnittet i Östtyskland.
Bostadslösheten sprider sig även i MVP. Armod ökar framför
allt bland ensamstående med barn och bland gamla. Andelen hushåll
som inte kan betala sina skulder ligger med 11,2 procent med fyra procent över
Tysklands genomsnitt.
I referatet ställs frågan, om de som har jobbet kvar under PDS-SPD-regeringen
i MVP upplevt större social rättvisa än de arbetande i andra
delstater. Svaret är: ”Med all säkerhet ökar också
i MVP utsugningsgraden av de löneavhängiga.”
Uteblivet uppsving - Sviktande förtroende
Mindre än 40 procent av alla arbetsförhållanden, inklusive på
den offentliga sektorn, är avtalsbaserade. Obetald arbetstid och arbetsintensitet
pressas upp genom arbetslösheten. Arbetsskyddsföreskrift-erna används
i allt mindre grad. Klyftan mellan årsarbetstiden och lönerna har
inte minskat, trots att produktiviteten har ökat. Istället värvar
MVP:s regeringschef investerarna med argumentet att de effektiva lönerna
ligger upp till 27 procent under västnivån!
Även i MVP pressas villkoren ner för arbetslösa, socialbidragstagare,
anställda i den offentliga sektorn och andra utsatta grupper, så
att resignationen växer.
Kännbara impulser för ett demokratiskt uppsving och större reella
möjligheter för de underpriviligerade att ta tag i sina levnadsomständigheter,
inskränkning av privilegier för myndighetspersoner har uteblivit.
Ett av de få konkreta avtalen med SPD inför koalitionssamarbetet,
förändringarna i skolsystemet för att få mer jämlika
utbildningschanser för alla, bröts och lades till handlingarna. Kommunernas
finansiella ramar och möjligheter till självstyre förbättrades
inte. Istället beslöt SPD/PDS-koalitionen en s.k. skattereform som
minskade delstatens inkomster med 550 miljoner mark (ca 2,5 miljarder kronor).
Detta drabbar i kommunerna främst de så kallade frivilliga utgifterna,
d v s social- och kultursektorn.
Konsekvensen är minskande förtroende för politikerklassen och
i mögligheten att genom val kunna vrida något grundläggande
till det bättre. Detta fick sitt uttryck i endast 30 procent valdeltagande
vid kommunal- och landstingsvalen år 2001. Ovärdigt uppträdande
av PDS-politiker och upprepade öppna brott mot koalitionsavtalet som när
man biföll pensionsreformen samt politikernas maktfixering har bidragit
till politikerförakt och stämningen att alla partier ändå
är likadana. Därmed förstärks objektivt antidemokratiska
och högerextrema influenser i befolkningen.
Högervåldet fortsätter
I kampen mot högerextremismen och våldet har det under SPD/PDS-koalitionen
inte lyckats att nå ett genombrott. Tvärtom, delstaten MVP håller
sorgliga rekord på detta område. Även under denna ”vänster”regering
kriminaliserades antifascister och deras aktioner. Polisen gick fram emot fredliga
demonstranter med inte tidigare skådad brutalitet. Misstanke om nynazisters
brott däremot följdes inte alltid upp. För stödet av alternativ
ungdomsverksamhet och program mot högerextremismen saknas pengarna. Men
när det gällde att jaga flyktingar/invandrare och skärpa polislagen
efter den 11 september fanns i MVP ingen tvekan.
Ett alarmerande tecken för denna utveckling är att allt fler människor
har lämnat MVP under de senaste tre åren eftersom de inte längre
ser något perspektiv för sig. Förra året lämnade
nästan 10 000 främst unga människor delstaten.
Det förväntade inflytande som PDS genom koalitionsregeringens arbete
skulle få i Federationsrådet och federala samarbetsorgan i hela
Tyskland har inte besannats utan snarare på ett makabert sätt förvandlats
till sin motsats. PDS-SPD-koalitionen i MVP har i flera fall hjälp till
att genomdriva reaktionära lagar. Så har man bifallit skatte- och
pensionsreformen som hånar allt vad PDS-politik menat. När det gäller
förberedelserna att sammanlägga a-kassan och socialhjälpen har
MVP:s regering röstat Ja. Och nyligen har MVP i Federationsrådet
i samband med en lagstiftning i byggbranschen framfört kravet att företagen
ska betala löner enligt avtal på firmornas säte och inte enligt
gällande avtal på den ort där uppdragen utförs. Detta för
att skapa ”gynnsammare konkurrensvillkor” för företagen.
Mot fackens protest kommer på detta sätt lönedumpningen i Östtyskland
att cementeras.
Totalresultat negativt
Felfe sammanfattar att positiva initiativ av delstatens PDS-parlamentsgrupp
som burits fram med stor energi och förhoppning till federationsrådet
eller en effektiv avvisning av dåliga lagförslag mestadels har misslyckats.
Orsaken är att koalitionspartnern SPD i delstaten alltid är beroende
av den tyska regeringens politik i sin helhet. Och i den fanns ingen plats för
eventuellt radikalare PDS-åsikter.
Nackdelarna med regeringsdeltagandet, så Felfes slutsats, ”är
betydligt större än punktuella förbättringar.”
Vänsterkrafterna ”kanaliseras” med PDS-hälp till socialdemokraternas
fördel.
Samma misstag en gång till
Opåverkat av dessa negativa erfarenheter har nu också PDS i Berlin
ingått en regeringskoalition med SPD. Redan i koalitionsfördraget
har partiet tagit tillbaka viktiga löften från valrörelsen.
Argumentet – inte obekant för oss i Sverige – lyder: man måste
bedriva realpolitik. Den tilltänkte vice borgmästare för Berlin,
Gregor Gysi – f d PDS-ordförande och ledaren för partiets federala
parlamentsgrupp som fört PDS mycket beslutsamt bort från SED:s kommunistiska
historia – deklarerade att social rättvisa naturligtvis endast kan
betyda ”så socialt som möjligt” inom de ramar som kapitalet
bestämmer.
Till dessa ramar hör att 15 000 offentligt anställda ska få
sparken för att sanera stadens ekonomi. Många PDS-medlemmar undrar
om partiet verkligen ska låna sig till att ta över ett konkursbo
i arv efter SPD-CDU-koalitionen, när man samtidigt inte kan eller vill
ändra någonting i de politiska grundvalarna. Att skriva under nedskärningar
t ex på utbildningens och kulturens område - som PDS i valkampen
heligt lovat att inte acceptera - uppfattas som rent och skärt bedrägeri.
En kommentator på Radio Freies Berlin gissade förmodligen rätt,
när han sade: ”Vid slutet av den femåriga gemensamma regeringsperioden
av SPD och PDS kommer frågan resas om man fortsättningsvis behöver
två socialdemokratiska partier.” Här behövs endast ett
litet korrektur: två före detta socialdemokratiska partier.
(mer information: http://www.pds-online.de/kpf )
Barbara Hagel
barbara.hagel@skp.se