Euron, Argentina och världens ekonomi

Money, money, money

“Our money” har kommit till Europa. I helsidesannonser i DN och andra ledande dagstidningar i hela EU berättade den Europeiska Centralbanken (ECB) under mellandagarna att “our money” skulle introduceras den 1 januari 2002.

Varför en bank som är belägen i Frankfurt och tillämpar Tysklands finans- och penningpolitik skulle hänvisa till den nya euron på engelska medan Storbritannien envisas med att behålla det gamla pundet som valuta är mer än vad undertecknad kan begripa. Men å andra sidan verkar allt som har med pengar att göra vara dolt i mysterium. Under den första veckan i januari kunde man läsa i vissa affärstidningar “Euron är redan en succé”, i andra “Euron har redan misslyckats”.
En valuta är ett bytesmedel. Det enda sättet för ett bytesmedel att bli ett misslyckande är om de människor som skall använda det vägrar att göra det. Befolkningen i de tolv EU-länder som har gått in i Europeiska Monetära Unionen (EMU) kan knappast vägra att handla med euron, inte minst därför att detta är den enda valuta som bankerna i dessa länder accepterar som betalningsmedel.
Vissa kommentatorer verkar tro att eurons succé eller misslyckandet beror på hur växelkursen mot dollarn utvecklas. Fast om en valuta står högt eller lågt i kurs jämfört med en annan valuta är en omständighet som kan innebära lycka för vissa människor och svårigheter för andra.
Om t.ex. växelkursen för kronan mot det brittiska pundet faller, blir import från Storbritannien till Sverige dyrare. Men svenska företag som exporterar varor till Storbritannien gör större vinster eftersom de får fler kronor när de växlar pund till kronor.
Det viktigaste med introduktionen av euron är att den markerar ett stort steg vidare i uppbyggandet av ett övernationellt styre för EU. De länderna som ingår i EMU får inte längre någon kontroll över penningmängden inom sina egna gränser. Detta förstärker ECB:s förmåga att bedriva den finanspolitik som definieras i Maastricht-avtalet, dvs. att bibehålla stabila priser.

ECB:s enda mål: Stabila priser
Som vi har poängterat tidigare finns det inget annat mål för EU:s finanspolitik. Ingenting sägs om arbetslöshet, om behovet att finansiera utvecklingen av nödvändiga sociala tjänster eller att i övrigt skapa drägliga ekonomiska förhållanden för Västeuropas arbetarklass.
ECB har nu full kontroll av penningmängden, räntesatserna och kreditsystemet i de tolv Euroländerna. I och för sig är en centralbank varken av godo eller ondo. Allt beror på i vems intresse bankens politik utformas och tillämpas. Och vi vet att ECB:s uppgift är att främja kapitalets intresse framför allt.
Sverige, Danmark och Storbritannien, dvs. de tre EU-länder som ännu inte har övergett sina egna valutor, är redan djup insyltade i ECB:s finanspolitik. Enligt Maastrichtavtalet får budgetunderskottet i ett EU-land inte överstiga 3 procent av bruttonationalprodukten (BNP), och statens låneskuld får inte överstiga 60 procent av BNP. Annars blir det dryga böter.
En nation inom EU som vill stimulera ekonomin genom att finansiera åtgärder som skapar arbetstillfällen eller som på annat sätt gagnar folket har därmed bara ett mycket begränsat utrymme att agera.
Det bör också noteras att de nya kolonierna i det forna Jugoslavien, som Kosovo, numera också är under ECB:s kontroll, eftersom den tyska marken, Deutsche Mark, introducerades där som valuta under hösten 1999 med följden att det nu blir euron som gäller.
Vad vi kan vänta oss under den närmaste framtiden är ökade sociala och ekonomiska spänningar i EU. Den allmänna ekonomiska krisen kommer med all sannolikhet att fördjupas, och kapitalets strävan att upprätthålla och öka vinsten kommer att innebära krav på ännu fler uppoffringar för den allra största delen av befolkningen.
Utöver finanspolitiken blir privatisering och subventioner av redan privatiserade verksamheter de två största stridsämnen. Privatisering, alltså demontering av den offentliga sektorn, är ett av kapitalets tyngsta vapen.
Privatisering, öppna gränser för de stora transnationella bolagen och underkastelse under det internationella kapitalets krav beträffande penning- och finanspolitiken har lett till kriser i olika regioner. En av de mest dramatiska pågår alltjämt i Argentina.

Argentinas kris beror på nyliberalism
De borgerliga beskrivningarna av krisen i Argentina är lika missvisande som de alltid brukar vara. I likhet med kraschen i de forna s.k. tigerekonomierna i Sydostasien för ett par år sedan brukar skulden läggas på korrumperade politiker och en misslyckad penningpolitik.
Men faktum är att Argentinas regeringar sedan 1990 har gjort precis vad de borde ha gjort, enligt nyliberalismens förespråkare. I början på 1990-talet knöts den argentinska peson till dollarn för att man skulle bli av med inflationen och stabilisera valutan. De borgerliga experterna inom OECD applåderade.
Argentinas gränser öppnades för import, utan besvärande tullsatser eller andra barriärer. Mer applåder. Och applåderna från IMF och andra av den fria marknadens företrädare fortsatte när offentliga verksamheter och tillgångar privatiserades till vrakpriser. Köparna var både inhemska och utländska kapitalister. Det gick så långt att t.o.m. offentliga parker i Buenos Aires privatiserades. Strax före julen 2001 citerades en argentinsk ekonom i The Economist: “Det finns ingenting kvar att sälja”.
Alla offentliga subventioner till de verksamheter som tidigare betraktats som viktiga för den nationella ekonomin och för folket togs bort. Det gällde allt från produktion av mineralier till sociala tjänster. Mer applåder från den fria marknadens ledare.
De argentinare som arbetade inom den offentliga sektorn fick se sina löner sänkta och sina arbetsvillkor försämrade, precis som Svenskt Näringsliv (f.d. SAF) vill att man gör i Sverige. Många av dessa människor sparkades, och tusentals av dem som hade jobbet kvar fick vid upprepade tillfällen vänta i månader för att få ut sina löner.
Sociala tjänster drogs ned brutalt, vilket drabbade pensionärerna och alla de som inte hade råd med privat sjukvård eller utbildning.
Ett massivt angrepp på fackföreningarna lanserades. Fackligt anställda sparkades på löpande band till stora applåder, ty alla experter vet vilken hämmande effekt fackföreningar brukar ha på en sund ekonomisk utveckling.
Arbetslösheten i Argentina varierar mellan orterna. Enligt officiella siffror är mellan 30 och 80 procent av den arbetsföra befolkningen idag antingen utan arbete eller “undersysselsatta”. I Buenos Aires-området är arbetslösheten nu omkring 35 procent, officiellt.
Under hela 1990-talet pågick den sedvanliga vilda spekulationen som uppstår i samband med massiva överföringar av pengar från dem som redan har för lite till dem som redan har för mycket, och borgarklassen pumpade ut pengar ur landet till trygg förvaring i bankerna i USA och andra OECD-länder. Under senare år var kapitalflykten ca 130 miljarder dollar (1,350 miljarder kronor), eller lika med Argentinas BNP.
Med andra ord gick Argentina in i en ekonomisk katastrof som i bakgrunden växte i Latinamerika. I likhet med andra skuldsatta länder måste Argentina låna mer och mer pengar bara för att betala ränta och amorteringar. Slutligen kom man till den punkt där IMF inte ville låna ut mer utan att regeringen vidtog ännu hårdare åtgärder inte bara mot arbetarklassen utan också mot medelklassen, som har ruinerats till stor del efter 10 år av nyliberal politik.
Till sist var den argentinska regeringen tvungen att erkänna att det inte finns en chans att staten kan betala sin enorma skuld till utlandet, som enligt International Herald Tribune (den 19 januari 2002) idag uppgår till 141 miljarder dollar, dvs. 1 500 miljarder kronor.

Förtvivlan i Washington
Argentina är nu i ett tillstånd av politisk och ekonomisk upplösning som gör både IMF och Bush-regeringen mycket bekymrade. Hur skall de utländska långivarna få tillbaka sina stålar? Vid tidigare fall i Mexiko och Brasilien har man bl.a. skrivit av en del av skulden genom att överta offentliga tillgångar (till starkt undervärderade priser). Men som sagt, det finns inte längre några offentliga tillgångar i Argentina som är värda att ta.
- Om vi kände till ett lätt sätt att komma ur allt det här, skulle vi ha satsat alla våra resurser på att göra det, säger en anonym och högt uppsatt IMF-ekonom till International Herald Tribune. Men situationen är otroligt svår.
- Landet har en mindre befolkning än Indonesien, som fick en härdsmälta 1998 och som aldrig har återställts, men detta är ett större problem. Och vi hade inte några magiska lösningar för Indonesien.
Konstigt nog hör man inte särskilt mycket om Indonesien i de borgerliga svenska massmedierna nu för tiden. Landet är i kaos. Det är mycket möjligt att USA kommer att försöka etablera militärbaser i Indonesien i år, under förevändning av ”kriget mot terrorismen”.
Vad som är speciellt oroande för folk i Washington - både i Vita huset och IMF - är att den nuvarande argentinske presidenten Duhalde har börjat agera på ett sätt som antyder att Argentina kommer att följa en mer oberoende kurs.
Duhalde har offentligt sagt att Argentinas problem orsakats av den USA-stödda “fria marknadens” politik. Han har sagt att denna politik nu är “en havererad modell”.
Enligt International Herald Tribune betyder detta att Argentina kanske kommer “att vända sig bort från globaliseringen och i stället mot protektionism, i en region där Bush-regeringen hoppas att införa en zon med frihandel för hela halvklotet”.
Tidningen hänvisar till Free Trade Agreement for the Americas (FTAA), som skulle ge USA kontroll över hela Latinamerikas och Karibiska havets ekonomi.
Detta orsakar, som sagt, oro i Washington, där Bush i ett tal den 16 januari 2002 uppmanade Argentina och andra Latinamerikanska länder att “förstärka vårt (!) engagemang för marknadsbaserade reformer i stället för att försvaga det” och angrep “de som lovar smärtfri protektionism”.
Bush kan t.o.m. tänka sig att ordna flera internationella lån till Argentina för att “skynda på återkomsten av tillväxt och välstånd”. Men bara om Duhaldes regering tar fram “en sund och hållbar plan” som återupplivar “förtroendet för nationens finanser”.
Men även International Herald Tribune inser att en sådan plan skulle betyda “nödvändigtvis en ny och plågsam chock” för befolkningen i Argentina. Med andra ord vill Bush och IMF att regeringen skall dra ner offentliga uppgifter ännu mer och samtidigt se till att bankerna blir stabila. Detta skall man göra genom att låta småspararna betala kostnaderna för den stora devalvering som har drabbat den argentinska peson.
Låt oss säga att en småsparare i Buenos Aires växlade peso till dollar för fem år sedan i tron att dollarn var en tryggare valuta. Växelkursen var då fast, bestämd av regeringen till 1:1. Vår sparare betalade alltså 100 peso för att köpa 100 dollar.
Men om regeringen nu i enlighet med IMF:s önskan skulle tvinga alla de argentinare som har dollar att växla tillbaka dollarn kommer vår sparare att få tillbaka bara 70 peso p.g.a. devalveringen. Och han blir inte glad för det. Det är banken som vinner, och därmed blir det lättare för banken att betala skulderna till utländska långivare. Vilket ju är hela poängen. Utländska långivare skall inte behöva lida av den ekonomiska kollapsen i Argentina, även om de själva bidrog till den.
Situationen kan jämföras med vad som hände i Sverige efter finanskraschen i början på 1990-talet, då regeringen med olika tricks överförde pengar till bankerna på befolkningens kostnad.
Emellertid är det högst osannolikt att Duhalde skulle följa IMF:s råd, även om han ville, vilket är tveksamt. Ty resultatet skulle vara en fullständig social och politisk explosion.
I skrivande stund (den 21 januari) ser det ut som om nästa steg i det argentinska dramat blir en fullständig bankkrasch. Enligt Moody’s Investors Service, ett amerikanskt företag som specialiserar sig på finansanalyser och betygsättning, är de stora bankerna i Argentina konkursmässiga, inte minst därför att de har lånat ut 54 miljarder dollar till kredittagare som inte kan betala tillbaka. Vissa av dessa banker var tidigare offentligt ägda, och samtliga kommer förmodligen att nationaliseras.

Ekonomiska effekter i övriga Latinamerika
De ekonomiska effekterna i Latinamerika av kraschen i Argentina kan bli en påskyndning av en valutakris i Brasilien och en fortsatt nedgång i produktionen där. Argentina har tidigare svarat för nästan 10 procent av Brasiliens export. Dessutom är det möjligt att utländska kreditgivare kommer att pressa andra latinamerikanska länder ännu hårdare och försöka att få tillbaka lånade pengar. För i grund och botten är läget detsamma i de andra länderna.
Det är svårt, om inte omöjligt, för dem att betala av sina skulder utan att låna ännu mer pengar för detta ändamål. Och varje gång de lånar pengar måste de acceptera nya “justeringar” som krävs av IMF. Dessa justeringar har som regel negativa effekter för arbetare, bönder och, som vi sett i Argentina, även för medelklassen.
De tre huvudorsakerna till att de latinamerikanska länderna har skuldproblem är :
a) deras inkomster från export är inte tillräckliga,
b) de utländska bolag som investerar i dessa länder flyttar ut sina vinster och den inhemska överklassen gör detsamma och
c) de spenderar för mycket på import, ofta därför att det saknas inhemska tillverkare av de varor som efterfrågas.
Denna situation återspeglar det internationella kapitalets herravälde. I likhet med folket i länder på andra kontinenter som är på periferin av det kapitalistiska systemet har latinamerikanerna varit integrerade i den internationella arbetsfördelningen men på villkor som dikteras av de stora imperialistiska länder och gör dem beroende av det internationella kapitalet.
Historiskt sett har länderna i periferin - som kolonier eller nya kolonier - varit tvungna att satsa på produktion av de varor som de imperialistiska länderna vill att de skall producera, och i de allra flesta fallen handlar det om råvaror för de utvecklade ländernas industrier. Endast 14 procent av de råvaror som produceras i underutvecklade eller mindre utvecklade länder förädlas till färdiga produkter inom deras gränser. Det är de stora transnationella bolag i de imperialistiska länderna som tar hand om resten.
Ett annat resultat av integreringen i kapitalets internationella arbetsstruktur är att ett land i periferin vanligtvis är beroende av ett mycket begränsat antal exportprodukter, i många fall bara en eller två. Eftersom det alltså normalt rör sig om råvaror, är man totalt utsatt för prisändringar på den internationella marknaden. Och dessa priser styrs ofta av storföretagen i Europa, USA och Japan.
Bolivia är ett typiskt fall. Under 1980-talet manipulerades priset på tenn på världsmarknaden och föll kraftig. Tenn var - och är - i praktiken Bolivias enda exportvara, och prisfallet betydde bokstavligen talat ruin för landets arbetarklass, som redan då var bland den fattigaste i Latinamerika.
Det förklarar varför en integration av de latinamerikanska länderna på egna villkor, i stället för på kapitalets, är ett av huvudämnen för São Paulo Forum, som beskrivs i en separat artikel.
P C
pc@skp.se