SKP bland observatörerna vid São Paulo Forums 10:e möte i Havanna
São Paulo Forum (SPF) är en mötesplats för representanter från kommunistiska partier och andra progressiva krafter från samtliga länder i Latinamerika och Karibiska havet, också från de franska kolonierna. Målsättningen är att diskutera och analysera den politiska, sociala och ekonomiska situationen i de olika länderna och att arbeta fram alternativa lösningar som kan tillämpas i hela regionen, med full hänsyn till de varierande nationella förutsättningarna.
Det första SPF-mötet hölls 1990 i São Paulo, Brasilien.
Sedan dess har ytterligare nio möten ordnats i olika latinamerikanska städer,
det senaste i Havanna den 4 – 7 december 2001. SKP och andra organisationer
världen över inbjöds att skicka observatörer, vilka kom
från regeringar, kommunistiska partier och progressiva organisationer
i 46 länder. Allt i allt var delegater och observatörer från
138 partier och organisationer från 82 länder på plats.
USA:s regering har betraktat Latinamerika och Karibiska havet som dess “bakgård”
ändå sedan den s.k. Monroe-doktrinen. Denna formulerades av USA:s
president Monroe 1823. Monroedoktrinen var helt enkelt ett meddelande till de
europeiska staterna om att USA aldrig kommer att tillåta andra makter
att försöka utöva inflytande i södra delen av det västra
halvklotet utan USA:s tillstånd.
I modern tid har USA:s inflytande varit mycket starkt över hela regionen,
och deltagarna i SPF är uppenbarligen medvetna om att självständighet
och demokrati inte kan nås utan att kämpa mot det Washington som
leder de imperialistiska krafterna, numera i namnet av nyliberalism.
Ständig radikalisering
SPF började som en diskussionsplats men har blivit mer och mer en sorts
planeringskonferens. Inte minst därför att progressiva organisationer
i SPF, dvs. sådana som inte ursprungligen är marxistiska, har drivits
längre och längre till vänster. Drivkraften för denna radikalisering
är förstås verkligheten, eftersom nyliberalismens brutalitet
har blivit ännu mer påtaglig under de senaste åren.
Idag finns det fler fattiga människor i Latinamerika än någon
gång förut - 224 miljoner, ungefär 36 procent av hela befolkningen.
Ingenstans är glappet mellan de rika och de fattiga större än
i Latinamerika.
Detta har ett klar samband med Latinamerikas externa skuld, vilken har fördubblats
under de senaste tio åren och nu uppgår till mer än 750 miljarder
dollar (7 700 miljarder kronor). Av regionens nationalinkomster måste
56 procent användas för att betala räntor och amorteringar till
banker i Väst och Japan, i stället för att möta folkets
behov. Många tidigare “moderata” vänsterorganisationer
inser nu att denna situation kräver mycket mer långtgående
lösningar än vad de var beredda att stödja under 1980-talet.
Den ökade radikaliseringen framgår av det dokument som antogs vid
mötet i Managua, Nicaragua 2000: “Vårt mål är revolution
- en djupgående omdaning av samhället som skall åstadkommas
genom att bekräfta och återskapa demokrati...Att folket vinner politisk
makt skulle innebär ett stort steg mot en ny demokratisk ordning...”
Vidare: “...trots att SPF inte har någon uttalad socialistisk karaktär
och inte alla deltagande organisationer har socialismen som ett uttalat mål,
finns det en allmän överenskommelse om att vi måste avvisa den
rådande kapitalistiska ordningen, där den fundamentala drivkraften
är vinst på bekostnad av social rättvisa”.
En ny social modell för Latinamerika
Arbetsmetoden för SPF är att en mindre arbetsgrupp som består
av representanter ifrån olika länder utvecklar ett förslag till
ett gemensamt “centraldokument”. Vid det stora mötet har sedan
samtliga deltagare chansen att diskutera och revidera dokumentet. Följande
är en kortfattad redovisning av de viktigaste punkter i det dokument som
antogs i Havanna i december förra året.
Det konstateras att man nu har kommit till den punkt där de krafter som
förenas i SPF och som opponerar sig mot nyliberalismen måste föreslå
alternativ för “en ny social modell som säkrar tillväxt
med jämlikhet och social rättvisa”. Utmaningen för SPF är
att ta fram de allmänna linjerna för alternativen, vilka skall tillämpas
i varje land på det lämpligaste sättet: “Vi måste
arbeta inte bara för att proklamera mål utan också för
att åstadkomma dem.”. Detta ska innebär utveckling av politiska
allianser som kan bidra till en vidare och starkare integration av vänsterkrafterna
i regionen.
Denna progressiva integration skall inte förväxlas med den övernationalism
som vi ser i EU. Den står också i stark kontrast till den typ av
integration som Washington eftersträvar, bl.a. i form av den internationella
överenskommelsen Free Trade Area of the Americas (FTAA). FTAA är ett
försök att omvandla hela det västra halvklotet till en enda ekonomisk
“frihandelszon”, naturligtvis dominerad av internationellt kapital
under USA:s ledning.
I detta sammanhang innehåller SPF-dokumentet en beskrivning av hur Mexiko
har påverkats av NAFTA, det nuvarande frihandelsavtalet som omfattar Kanada,
USA och Mexiko. Att sätta igång NAFTA var ett av Clinton-regeringens
huvudmål, och avtalet drevs fram med samma typ av propaganda som vi hörde
i Sverige 1994 inför omröstningen om EU-medlemskapet. NAFTA påstods
stimulera ekonomisk tillväxt och tillförsäkra en blomstrande
ekonomisk utveckling för alla.
Vad har hänt i Mexiko under NAFTA?
Vi har i ett tidigare nummer av Riktpunkt beskrivit några av de negativa
effekterna av NAFTA för Mexikos arbetare och bönder. Följande
sammanfattning från SPF-dokumentet bör användas av SKP:are i
debatten om s k frihandel, där bl.a. Dagens Nyheters ledarskribenter hävdar
att frihandel är det bästa botemedlet mot fattigdom och underutveckling.
Nästan 50 procent av Mexikos befolkning lever nu i fattigdom, enligt officiell
statistik, och nästan 20 procent i absolut misär. Sedan ikraftträdandet
av NAFTA har levnadskostnaderna i Mexiko ökat fyra gånger mer än
lönerna.
Nästan 75 procent av Mexikos import kommer idag från USA, och nästan
90 procent av Mexikos export går till USA, en grad av beroende som är
mycket farlig. Exportvaror i Mexiko produceras av ungefär 300 företag,
de flesta av dem dotterbolag till USA-baserade transnationella bolag. Förklaringen
är att arbetskraft i Mexiko kostar ungefär 93 procent mindre än
i USA. Exportfabrikerna i Mexiko används för att sätta samman
komponenter som importeras från USA. Inte mer än 18 procent av värdet
av de sammansatta komponenterna produceras i Mexiko. I de fabriker som svarar
för den största delen av exporten är siffran 2 procent.
NAFTA tillåter amerikanska jordbruksprodukter att säljas till dumpade
priser i Mexiko, som nu är en s.k. nettoimportör i stället för
en nettoexportör av produkter som t.ex. bomull. För 10 år sedan
exporterade Mexiko mer bomull än vad landet importerade. Idag är situationen
den omvända. Detsamma gäller flera andra jordbruksprodukter, vilket
har lett till att många småbönder i Mexiko inte längre
kan försörja sig på jordbruk och därför måste
söka annat arbete. I detta läge planerar regeringen att i samarbete
med USA etablera en zon för ännu flera sammansättningsfabriker,
där lönerna skall vara ännu lägre än vad de är
idag.
Mexiko kan stå som symbol för effekterna av Den Nya Världsordningen,
som beskrivs i SPF-dokumentet: “Mänskligheten har aldrig haft så
stora ekonomiska resurser men aldrig lidit av så mycket fattigdom, arbetslöshet
och social ojämlikhet”.
Politisk och ekonomisk integration
Vid SPF talades om en integration av länderna i Latinamerika och Karibiska
havet som skall möjliggöra samarbete med “andra block”.
Men man understryker att regionens integration måste omfatta skydd för
varje lands produktion. Ett av de största hindren till genuina framsteg
i underutvecklade länder idag är den ojämna internationella “frihandeln”,
där dessa länder tvingas att öppna sina inhemska marknader för
billiga produkter från transnationella bolag, vilka sedan slår ut
den egna produktionen.
SPF-dokumentet konstaterar att en integration måste bygga på enhet,
inte på konkurrens, på trygghet för arbetare, inte på
rörlighet för kapitalet, och på förbättringar i levnadsvillkor,
inte bara i företagseffektivitet.
Dessutom är en hållbar och rättvis utveckling omöjlig om
inte de utländska skulderna elimineras. Under många år har
den kubanska regeringen krävt en total avskrivning av de fattiga ländernas
skulder till utländska banker, och detta bör vara ett krav som ställs
kontinuerligt av samtliga som kallar sig för socialister.
SPF-dokumentet understryker också att tidigare försök till integration
i Latinamerika har varit begränsat till handel. Framtidens integration
får inte begränsas till etablering av institutioner för att
koordinera ekonomisk politik utan “integrationen måste i grund och
botten bli politisk, och måste definiera de latinamerikanska ländernas
strategiska intressen...”
Från protester till ändringar
Det är klart att SPF nu går in i en ny fas, där den stora utmaningen
är att åstadkomma ändringar, inte bara analysera läget.
Vid mötet i Havanna fick man en känsla av att det finns en bestämd
vilja att lyckas.
Detta kan ses mot en bakgrund av djupa ekonomiska kriser och stora politiska
konflikter över hela Latinamerika, som nu bäddar för mycket kraftiga
förändringar under de kommande åren.
P C
pc@skp.se