Uppmärksamheten riktas mot Venezuela och den kamp som pågår där för rättvisa och landets oberoende.
Hugo Chávez regering har åstadkommit mycket för Venezuela,
där 80 procent av befolkningen lever i fattigdom. Han vann presidentvalet
1998 och återvaldes år 2000 i en jordskredsseger med den största
röstmajoriteten på 40 år. Valprogrammet har börjat uppfyllas
med reformer som omfördelar Venezuelas rikedomar och som stärker nationen.
En ny demokratisk konstitution har skapats, politisk korruption har bekämpats,
en landreform har inletts, en lång rad miljöprojekt har satts igång,
sjukvården har gjorts kostnadsfri, ett allmänt pensionssystem har
införts, kvinnors rättigheter har förbättrats. I OPEC har
regeringen arbetat lojalt för ett rimligt oljepris. Landet deltar inte
i blockaden av Kuba. USA vägras överflygningsrätt för militärflygplan
till inbördeskrigets Colombia.
Det i längden viktigaste är kanske den omfattande skolreform som har
genomförts. Mer än en miljon barn har satts i skolan och de statliga
anslagen till utbildning har fördubblats. Utbildningen upp till universitetsnivå
är numera kostnadsfri.
I november förra året antog Venezuelas kongress ett ekonomiskt och
socialt reformpaket med 49 lagar. Bland annat beslutades om begränsningar
för exploateringen av oljetillgångar till skydd för havsmiljön
och ett starkare konstitutionellt förbud mot privatisering av det statliga
oljebolaget.
Regeringen har starka inhemska fiender bland den venezuelanska eliten som är
allierad med Bushregimen. Massmedia, främst de tio privatägda TV-stationerna,
är kontrollerade av högern.
Korrumperad fackledning och arbetsgivarföreningen
I det försök att bli av med regeringen som vi såg den 12 april
samarbetade Ortega, ledaren för den reaktionära fackföreningshierakin
CTV (Central de Trabajadores de Venezuela) och Carmona, ordförande för
Arbetsgivarföreningen. Ortega tillhör det regeringsfientliga aktionspartiet
och håller sig med en svart lista över ”illojala” medlemmar
som den låter arbetsgivare ta del av. Efter en omröstning gav en
majoritet Chávez mandat att reformera CTV, men han har ännu inte
vidtagit åtgärder mot styret.
Tillsammans ordnade kretsar inom den politiska oppositionen (högerpartier
och s.k. socialdemokrater), CTV och arbetsgivarföreningen demonstrationer,
strejker och lockout för att störta den lagligt valda regeringen.
Planen var att oroligheter skulle lamslå landet och därefter tvinga
fram ett byte av regering.
De stora demonstrationer som hölls i Caracas den 11 april skulle egentligen
ha gått mot det statliga oljebolaget PDVSA för att protestera mot
att staten hade låtit byta ut delar av bolagets styrelse. Den demonstrationen
föregick också utan incidenter. Plötsligt gav emellertid organisatörerna
besked om att demonstrationen skulle omdirigeras och i stället gå
mot Miraflores, presidentpalatset. Syftet var att söka konfrontation med
en regeringsvänlig demonstration som fanns där. Mellan de båda
demonstrationsgrupperna fanns stadspolisen och nationalgardet. Några kastade
stenar, tårgas användes. Plötsligt besköts folkmassan.
Skotten kom i huvudsak från krypskyttar uppe på taken. Ett tiotal
demonstranter dödades och ett hundratal skadades. De flesta av de dödade
är Chávezsympatisörer, men i TV-bolagens sändningar framställdes
det som om det var de regeringsvänliga demonstranterna som stod för
skottlossningen.
Med hänvisning till oroligheterna och ”kränkningarna av mänskliga
rättigheter” vid demonstrationen fortsatte kuppmakarna med att sätta
sin plan i verket. Chávez greps och fördes bort. En ny regering
tillsattes under arbetsgivarledaren Carmona. På bara ett dygn upplöstes
kongressen, högsta domstolen, valkommissionen och statliga bolagsstyrelser
och avsattes officerare och tjänstemän, bl.a. riksåklagaren.
De 49 lagarna upphävdes med omedelbar verkan. Det meddelades att konstitutionen
inte längre gällde och att en ny skulle skrivas och att ”fria
val” planerades inom kort. En av de allra första åtgärderna
var också att stoppa oljeleveranserna till Kuba.
Kupplanen känns igen
Kupplanen känns igen från Chile september 1973 - eller för den
delen Belgrad oktober 2000.
”IMF och de finansiella institutionerna håller på att fabricera
en välbekant kris. Den taktik som används är mycket lik den som
användes i Chile. Civila utnyttjas för att skapa en känsla av
kaos och en falsk bild av Chávez som diktator och sedan drivs militären
för att genomföra en kupp för landets bästa”, sade
professor James Petras, som studerat Allendes fall, före kuppförsöket.
Enligt uppgifter hade kuppen välorganiserat stöd även från
USA och Spanien och det skall ha använts högerextrema kubanska grupper
i Miami och colombianska paramilitära enheter. Vem krypskyttarna var, det
vet man inte ännu men det var uppenbarligen fråga om professionella
tjänstemän. USA:s utrikesdepartement gav kuppen, som man kallade för
”regeringsövergång”, sitt stöd bara några timmar
efter det att den hade gjorts samt beskyllde Chávez för att ha provocerat
fram kuppen. Det enda land som tydligen hann med att erkänna kuppmännen
som regering var Spanien, där Aznars högerparti sitter vid makten
och som för närvarande är EU:s ordförandeland (man kan anta
att det pågick intensiv verksamhet för att få fram ett EU-erkännande).
Folkets stöder Chávez
Den lagliga regeringen har dock starkt stöd av folket. Kåkstadens
och slummens arbetare och bönder kom in i tusental till presidentpalatset
och armén bekräftade att den är lojal mot demokratin. På
kvällen den 13 april demonstrerade hundratusentals för Chávez.
Med folkets och militärens stöd kunde lagen upprätthållas
och Chávez återkomma och fortsätta på sin presidentpost.
När kuppen misslyckades meddelade USA att Venezuela hade fått en
varning om att man måste ändra politik.
Den lojala general Julio José Monoya säger: ”Vi är varken
Chávezanhängare eller politiker och vi strävar inte heller
efter att få några positioner i samhället. Vi är professionella
och institutionella soldater. Och vi vet att för en soldat är institutionell
i först hand att vara medborgare och vi vet att den högsta institutionen
i ett land är republiken.”
Kuppen mot demokratin avvärjdes denna gång men kampen pågår.
Venezuela är världens fjärde största oljeproducent och oljan
står för 80 procent av landets exportintäkter. Landet är
den tredje största utländska oljeleverantören till USA.
DM
dm@skp.se