Den 14 mars sammanträdde dagens ledare för Jugoslavien, Serbien och
Montenegro med EU:s utrikesrepresentant Javier Solana, samme man som bara för
tre år sedan ledde ett anfallskrig mot deras land, och kom överens
med denne om att Jugoslavien skulle upphöra. Solana, Kostunica, Djindjic
och Djukanovic bestämde att förbundsrepubliken skall ersättas
av en union mellan två stater, kallad ”Serbien och Montenegro”.
Solana hade bråttom, för han ville förekomma den folkomröstning
som var avsedd att hållas om Montenegros ställning i Jugoslavien
och där allt talade för att folket skulle rösta för att
Jugoslavien bestod. Det gällde därför att få slut på
Jugoslavien innan Djukanovic förlorade omröstningen och det stod klart
att det finns ett starkt stöd för Jugoslavien.
I den nya unionen skall Serbien och Montenegro ha olika presidenter, olika valuta
och olika finanssystem. Teoretiskt skall försvaret och utrikespolitiken
hanteras gemensamt. Men militärtjänst skall den värnpliktige
behöva göra bara i sin hemstat vilket i praktiken innebär att
det upprättas två arméer, och ambassadörsposterna skall
rotera mellan Serbien och Montenegro, så någon gemensam politik
kommer inte att kunna föras. En federal regering kommer att finnas men
sakna all egentlig makt. Dessutom gäller unionen mellan Serbien och Montenegro
bara i tre år. Därefter garanteras den stat som lämnar unionen
inträde i EU, och det räknar man med kommer att ske.
För tio år sedan var Jugoslavien en socialistisk federation med en
alliansfri utrikespolitik. Det var ett land med två alfabet, tre stora
religioner, fyra huvudspråk, fem folkslag och nio minoriteter. Allt detta
var inrymt i sex delrepubliker och två autonoma provinser, med 22 miljoner
medborgare.
Som Slobodan Milosevic har konstaterat ville man få bort Jugoslavien just
för att landet hade en ideologisk grund som är farlig för dem
som nu vill styra världen. Till skillnad från andra länder byggde
Jugoslavien på en idé. Det var därtill en idé om sammanhållning
och samarbete mellan olika folk och etniska grupper, om jämlikhet och social
rättvisa och om självständighet gentemot stormakter. Om Jugoslavien
fick existera, skulle landet fortsätta att kunna inspirera andra. Också
därför var det nödvändigt att statsbildningen upphörde.
Det är kanske inte rätt att säga att de bara behövde tio
år på sig för att slutligt åstadkomma detta. Det tog
egentligen 60 år för dem.
Deras angrepp inleddes i själva verket den 6 april 1941, då Hitler
bombade Belgrad och attackerade Jugoslavien. I det kriget dog 1 700 000
jugoslaver innan Titos partisaner hade besegrat den tyska fascistiska övermakten.
Milosevic har rätt: Det är hjärtskärande att de har fått
sin hämnd också i ett vidare perspektiv, för de lyckades döda
Jugoslavien genom att göra det tillsammans med landets tidigare allierade,
amerikanerna, engelsmännen och fransmännen.
”Jag är stolt över att jag förde befälet över
Jugoslaviens militär som stoppade NATO, eftersom det visade att ett land,
också ett litet land, kan lyckas bara det har en stark vilja att försvara
inte bara sin frihet utan också idén om alla nationers och folks
frihet och jämlikhet”, sade Milosevic i Haag i december 2001. DM
DM
dm@skp.se