Det väckte viss uppståndelse när Tony Blair lät sin främste
utrikespolitiske rådgivare Robert Cooper uppmana till ”en ny imperialism”
för att omordna världen efter den 11 september. Uppmaningen till en
”defensiv imperialism”, där västmakterna och särskilt
Storbritannien och EU skall intervenera utomlands för att upprätta
sin ordning, finns i en skrift till vilken Blair själv skrivit förordet.
Cooper representerade den brittiska regeringen vid samtalen i Bonn som skapade
Hamis Karzais provisoriska regim i Afghanistan. Han anses ha ett starkt inflytande
på den brittiske premiärministerns utrikespolitiska tänkande.
Cooper argumenterar för en ”postmodern” apartheidliknande tvådelning
av lag och system för att hantera ”oss själva och den premoderna
världen” och menar att Väst måste använda sig av ”en
dubbelstandard”. Han säger att liksom det gamla Imperiet måste
Väst hantera ”gammaldagsstater utanför den postmoderna europeiska
kontinenten med en tidigare periods hårdare metoder: våld, föregripande
anfall, bedrägeri och allt som är nödvändigt för att
hantera dem som fortfarande lever på 1800-talet”.
För bara tre månader sedan använde sig Blair av den högteknologiska
men enormt symboliska platsen Bangalore i Indien, i det som på 1800-talet
var de brittiskt styrda Rajput, för att tala om sin vision om Storbritannien
som ”en makt för det goda i världen”.
I slutet av mars meddelade så den brittiske utrikesministern Jack Straw:
”Storbritannien är ingen supermakt men vi har alltid visat att vi
kan spela en nyckelroll. Vi kan – och vi gör – en väsentlig
skillnad. Vår utmaning är att avvärja framtidens Afghanistan.”
Straws uttalande kom strax efter det att försvarsminister Geoff Hoon varnade
att man inte skulle tveka inför att starta kärnvapenkrig. Hans uttalande
anses tala för att Storbritannien och USA är inställda på
att använda kärnvapen när Irak angrips.
Det brittiska krigsmakten har 400 kärnvapenutrustade missiler. Hoon framhåller
att andra länder skall vara ”fullständigt förvissade”
om att Storbritannien kommer att använda kärnvapen mot dem om de skulle
använda kemiska eller biologiska vapen. Han hänvisade till att brittiska
kärnvapen skulle kunna användas mot Irak, Libyen, Iran och Nordkorea.
USA har också nämnt dessa fyra länder som möjliga mål
för kärnvapenangrepp och dessutom lagt till tre länder –
Ryssland, Kina och Syrien.
Hand i hand med Bush
Blair tog tillfället att flytta fram positionerna ytterligare i det tal
han höll omedelbart efter mötet med president Bush i Texas i april,
ett långt tal som enligt Blair skulle ge uttryck för Storbritanniens
kommande grundläggande utrikespolitik. I talet är Blair skrämmande
tydlig om imperialismen.
Liksom under imperialismens höjdpunkt på 1800-talet (Blair hänvisar
i sitt tal för övrigt uttryckligen till de kolonialkrig som England
förde under drottning Viktoria) skall slaget för ”västerländska
värderingar” och ”fri företagsamhet” gå hand
i hand.
”Kallsinnig pragmatism”
”Den enda anledningen att syssla med politik är att slåss för
de värderingar och ideal som vi tror på… Det är anständiga
värderingar som vi alla ansluter oss till. Men vid sidan av värderingarna
behöver vi en kallsinnig pragmatism, en realpolitik, för att ge oss
en chans att omvandla värderingarna i den praktiska värld vi lever
i. Denna spänning finns också när det gäller de två
sätten att se på världen. Ett är utilitaristiskt: varje
land maximerar sitt eget självintresse. Det andra är utopiskt: vi
försöker skapa en bättre värld. Men jag menar att mer än
någonsin förr går dessa två synsätt numera ihop.
Jag förespråkar ett upplyst självintresse, som sätter kampen
för våra värderingar mitt i hjärtat på den politik
som är nödvändig för att skydda våra länder.
Inblandning i världen på basis av dessa värderingar, inte isolationism,
det är det nya årtusendens kallsinniga pragmatism”.
Numera är andra länders problem egentligen vårt - dvs. Västs
- problem, underströk Blair.
”Instabilitet smittar, och idag mer än någonsin förr så
kräver länder, i vart fall de flesta, stabilitet. Det finns ett enkelt
skäl till det. Vårt folk vill ha det. Eftersom utan stabilitet kan
de inte göra affärer - can’t do business and prosper. Världen
fodrar således ordning … Oordning är framstegens fiende…
Vi eftersträvar därför ett integrerat internationellt samhälle,
med samma värderingar och mot samma mål.”
”Vi kan inte intervenera i samtliga fall. Inte alla felaktigheter i världen
kan rättas till. Men när oordning hotar oss alla, då måste
vi handla.”
Blair talade mycket om den 11 september och ”vad vi måste lära
av det”. Det första är enligt honom att världen fungerar
bättre när USA och EU ”står upp tillsammans”. Det
andra vi lärt oss är att ”vi måste vara beredda att handla
när terrorismen och massförstörelsevapnen hotar oss”.
”Kriget mot terrorismen är rätt. Vi måste utkämpa
det kraftfullt …När det är nödvändigt måste militära
insatser göras och om det behövs skall vi byta ut regeringar …Vi
kommer att vidta åtgärder mot Irak på ett lugnt, planerat men
bestämt sätt.”
Blair uppehöll sig i sammanhanget mycket vid Afrika. Det uppenbara intrycket
är att världen redan är i huvudsak uppdelad: det rika Afrika
skall (liksom förr) bli EU:s koloni. Det är i det ljuset man skall
se t.ex. domderandet med Sydafrikas president, de brittiska trupperna i Sierra
Leone och sanktionerna mot Kongo och Zimbabwe när dessa länder försöker
välja sin egen framtid.
Afrikanerna kan räkna med brittiska trupper
”Särskilt det som händer i Afrika kränker varje kriterium
på rättvisa och anständighet som vi tror på”, säger
Blair och afrikanerna kan räkna med att brittiska trupper kommer att hjälpa
till att, med hans ord, ”lösa deras konflikter”. Han nämnde
särskilt Kongo, Sudan och Angola.
Det tredje vi har lärt oss av den 11 september är, menade Blair, att
man på allvar måste ta itu med globaliseringsmotståndarna.
Det fjärde är energipolitiken. Också här hänvisade
han till Afrika. Han beskrev hur beroende USA och EU är av oljeimport och
hur svårkontrollerad och känslig importen är, vilket inte lär
ha fallit inför döva öron hos hans publik i Texas. Han uppmanade
därför till tätare och mera ”strategiskt”, dvs. militärpolitiskt,
samarbete mellan oljeföretagen och regeringarna.
”Vem som utvecklar gas och olja är en vital strategisk fråga.
Vi har de bästa energiföretagen i världen. Men jag tror inte
att vi har en tillräcklig strategi för att säkerställa att
den politiska världen och företagsvärlden kan arbeta tillsammans
och på så sätt säkra att vi har tillgång till tillräckligt
med energi. Området kring Kaspiska havet, Ryssland och Angola kommer att
vara avgörande källor för energitillförseln i framtiden.
Att lösa deras inre problem, t.ex. konflikthantering i Angola som svarar
för sju procent av USA:s oljeimport, är inte onödigt använd
tid. Denna generation kommer kanske inte att tacka oss, men våra barns
generation kommer att göra det.”
Det är därför som Blair vill ha en ”doktrin om ett internationellt
samhälle” som ”bygger på de värderingar vi tror på”.
Men alla länder skall inte vara suveräna och jämlika i denna
värld. Vi skall inte skall utgå från enighet när vi bygger
denna nya värld, poängterade han. Värderingarna skall kunna påtvingas
andra länder. Och dessa värderingar är ”frihet, demokrati,
fritt företagande” och, dessvärre inte bara tragikomiskt i sammanhanget,
”respekt för olika kulturer olika livsstilar”.
”De värderingar vi tror på, de måste vi slåss för.
Vi har ett gemensamt intresse av att stå upp för dem. Vi skall inte
vara försiktiga med att ge våra ingripanden inte bara kraften av
självintresse utan också en moralisk kraft.”
Budskapet var att kolonialismen motiverar krig även om det skulle innebära
döda engelsmän och amerikaner. Och att krigen kommer snart.
”Det har ett pris för oss. Det innebär att vi inte dagtingar
med vårt ansvar. Det innebär att när Amerika slåss för
sina värderingar då slåss vi också med henne. Hur hårt
det än blir.”
Blair, Straw, Hoon och Cooper: Storbritannien talar alltså klartext. Man
döljer inte längre sina planer. Den Nya Världsordningen innebär
kolonialism
Västs ekonomiska och sociala kris är djup, någon lösning
finns inte i sikte med nuvarande system. Bland massmedia och styrande finns
det ett latent starkt stöd för imperialism och bland gemene man råder
det förvirring om vad som är rätt och vad som är fel. Om
de styrande bara är tydliga och bestämt visar vägen men klär
argumenten för kolonialismen i politiskt korrekta ordalag, så låter
opinionen lätt sig ledas - också mot kärnvapenkrig.
DM
dm@skp.se
Hela Tony Blairs tal i Texas finns på www.number-10.gov.uk
”Jag besökte i går ett möte av arbetslösa i Londons
Eastend. Då jag åhörde de vilda talen, vilka utgjorde ett enda
skri efter bröd och då jag på hemvägen tänkte över
vad jag sett, var jag ännu mer än förut övertygad om imperialismens
betydelse… Min ledande idé är lösandet av den sociala
frågan, dvs. för att rädda de 40 miljoner invånare i det
Förenade Konungariket från ett mördande medborgarkrig måste
vi kolonialpolitiker bemäktiga oss nya områden, dit vi kan placera
överskottet av befolkningen, där vi kan få avsättning för
de varor, vilka produceras i fabriker och gruvor. Imperiet, det har jag alltid
sagt, är en magfråga. Om ni inte önskar ett medborgarkrig, då
måste ni bli imperialist.”
Den store engelske imperialisten Cécil Rhodes i slutet av 1800-talet,
citerad av författaren Erik Blomberg i sin artikel ”Hur är kriget
möjligt? (Kulturfront nr 1 1936)