Klockan 00:43 den 9 maj 1945 kapitulerade Tyskland villkorslöst och slutligt. Europa var i ruiner men fascismen och idén om ett Storeuropa hade besegrats. Generalfältmarskalk Keitel undertecknade den tyska kapitulationen inför segrarna, Röda arméns marskalk Zjukov och militära företrädare för Sovjetunionens allierade USA, Storbritannien och det fria Frankrikes motståndsrörelse.
Men det är inte denna den 9 maj vi nu för tiden uppmanas minnas.
Schröder, Jospin och Persson vill att vi skall glömma 1945 och i stället
komma ihåg den 9 maj för ett annat skäl, nämligen för
att Robert Schuman den dagen 1950 lade grunden till deras Nya Europa och EU.
Samma dag skall fyllas med en helt annan, oförenlig ideologisk mening.
På EU:s officiella hemsida förklaras med iskall käckhet:
”Om du någonsin råkat på Europadagen i en kalender så
kanske du har undrat över den 9 majs egentliga betydelse. Få europeiska
medborgare vet i själva verket att den 9 maj 1950 var det datum då
Europeiska unionen föddes. Det hela började alltså denna majdag.
Den 9 maj 1950 lade Robert Schuman fram sitt förslag om att skapa ett organiserat
Europa som en förutsättning för att bevara freden. Den nionde
maj har blivit en europeisk symbol som tillsammans med emblemet och hymnen symboliserar
Europeiska unionens politiska enhet. Vid ett toppmöte i Milano 1985 beslöt
europeiska stats- och regeringschefer att fira den 9 maj som Europadagen.”
Den 10 juli 1940 samlades på initiativ av Pierre Laval 568 franska parlamentariker,
deputerade och senatorer i balsalen på kasinot i kurorten Vichy. Marskalk
Pétain var då det slagna Frankrikes premiärminister. Syftet
med sammankomsten i Vichy var att sätta punkt för den franska republiken
och ge Pétain diktatoriska befogenheter som statschef. Kriget skulle
inte fortsättas utan landet skulle samarbeta med Hitlerregimen. Samarbetsmännen
utlovade ”fred” och ”ekonomisk utveckling”.
Det fanns 80 parlamentsledamöter som hade det fysiska och moraliska modet
att rösta mot Lavals förslag. De flesta var borgmästare och blev
omedelbart avsatta. Många var senare aktiva i den kommunistledda motståndsrörelsen.
Men en stor majoritet av deltagarna röstade alltså för förslaget.
Inte mindre än 70 procent av socialisterna sade ja.
En av dem som ställde sig bakom Pétain och Laval denna historiska
och förnedrande dag i Vichy, den nya regimens huvudstad, var kristdemokraten
Robert Schuman. Schuman var då minister i marskalk Pétains regering.
Han beskrevs som en stillsam ungkarl från Metz och hans tafatta sätt
ansågs dölja en ovanlig arbetsförmåga och kallblodighet.
Han hade alltid pläderat för en undfallenhetspolitik gentemot den
tyska imperialismen och var aktiv för uppgörelsen 1938 i München,
där Frankrike och England sålde ut sin allierade Tjeckoslovakien
åt Hitler. Schuman ansåg att eftergifterna i München var nödvändiga
för ”freden”. Nu i juli 1940 röstade han alltså för
republikens död och för samarbete med det fascistiskaTyskland. (Därefter
gav han sig åt tyskarna och sattes av dem i en förhållandevis
bekväm husarrest, studerande påvarnas historia.)
Republiken och demokratin avskaffades således. Frankrike blev i stället
i Vichy till en reaktionär tysk lydstat. Makten samlades hos statschefen,
marskalk Pétain. Enligt den nya konstitution som röstades fram och
antogs den 10 juli hade Pétain ensam all regeringsmakt, all lagstiftningsmakt
och all verkställande makt och samtliga tjänstemän och domare
svor trohetsed till honom. Den nya staten stöddes av storföretagen,
den katolska byråkratin och de högre statstjänstemännen,
men det fanns knappast någon djupare sympati bland folket.
Vichy-regimens vision - ett enat Storeuropa
En grundläggande förändring av det franska samhällets strukturer
och värderingar inleddes, av Pétain kallat för ”en nationell
omvälvning” - i själva verket en kontrarevolution mot 1789 och
monarkistiskt och delvis fascistiskt inspirerad. Marseljäsen förbjöds
och en ny nationalsång infördes. Republikens ”frihet, jämlikhet
och broderskap” ersattes med Vichys motto ”arbete, familj och hemland”.
”Arbete”: arbetslivet indelades korporativt i syndikat där arbetare
och arbetsgivare skulle samverka och inga motstående klassintressen erkändes.
”Familj”: familjen var samhällets bas, inte individerna, och
mannen dess överhuvud. ”Hemland”: den etniska tillhörigheten
var numera avgörande, inte medborgarskapet, och den nationella suveräniteten
tillhörde inte längre den gemensamma staten utan bara det franska
folket. Medborgarna (citoyens) blev undersåtar (sujets).
Republikens lorrainekors möttes av Vichys egen tydliga symbol: en s.k.
francisque, dvs. en dubbeleggad bila, himmelsblå och med sju gyllene stjärnor.
Bilan ansågs ha varit frankernas vapen, den påstått etniskt
rena folkgrupp som skulle ha grundat Frankrike. Stjärnor på ett blått
fält är en symbol för Europas enighet också idag.
Tanken om ”ett enat Storeuropa” var nämligen helt central i Vichys
ideologi. Den fundamentala idé som bar upp Vichyregimen var just det
att Frankrike genom det i och för sig förödmjukande samarbetet
i vart fall skulle garanteras en profitabel plats i det Grosswirtschaftsraum
som planerades i Berlin, det stora europeiska gränslösa frihandelsområde
med Tyskland i centrum som den tyska ledningen eftersträvade. Det var denna
plats i Hitlers Nya Europa som fick rättfärdiga förräderiet
och Vichys existens.
Vad som från början varit mest ett auktoritärt och reaktionärt
styrelseskick utvecklades snabbt till en hård polisstat. Fackföreningar
och politiska partier förbjöds. Strejkande och demonstranter bestraffades.
Tidningar och radio censurerades och ersattes med propaganda. Polisen militariserades.
Specialdomstolar infördes. Vänsteraktivister förföljdes,
fängslades och avrättades.
Polisstaten säkerställde att det ekonomiska och politiska samarbetet
med Tyskland kunde påtvingas landet.
I Hitlers ledband
När Pétain efter att ha träffat Hitler i Montoire i juni 1941
förklarade varför samarbetet var nödvändigt hänvisade
han uttryckligen till den nödvändiga europeiska integrationen. ”Det
är för att kunna dra nytta av den konstruktiva aktivitet som finns
i den Nya Europeiska Ordningen som jag går samarbetets väg”,
förklarade han gång på gång.
Vichy ville rationalisera och centralisera en omodern och splittrad men överproducerande
fransk industri och i stället tillsammans med Tyskland organisera det europeiska
affärslivet mot vad man uppfattade som ”den amerikanska utmaningen”.
Mindre fabriker stängdes i Frankrike så att arbetskraft frigjordes.
Frivilligt eller med tvång fördes arbetare till Tyskland och tyskockuperade
länder och utnyttjades hos IG Farben, Volkswagen, Mercedes Bendz och andra
mera lönsamma storföretag där. En rad bilaterala ”frihandelsavtal”
ingicks mellan länderna. Pétains näringsminister Lehideux förhandlade
med ordföranden i den tyska bilindustriföreningen, överste Thönissen,
om en sammanslagning av Frankrikes, Tysklands och Italiens bilproduktion för
att nå ”en världsledande ställning”. Särskilt
industriminister Bichelonne drev kraftigt på för ett integrerat ekonomiskt
samarbete mellan Frankrike och Tyskland. Samarbetet nådde en höjdpunkt
1943 när Bichelonne och ekonomiminister Albert Speer slöt ett omfattande
samarbetsavtal mellan länderna. I avtalet ingick en lång rad åtgärder
för att samordna ländernas handel och ekonomi.
Den ekonomiska integrationen med Tyskland gav en ny marknad åt storföretagen
och storbönderna i Frankrike. Tusentals ton magnesium och hundratusentals
ton bauxit skeppades årligen till Tyskland. Produktionen av kol och stål
samordnades. Mer än tio procent av det som Frankrike fick från sina
kolonier (fosfat, olja, kaffe, tobak m.m.) avsattes på den tyska marknaden.
Av den franska motorproduktionen gick 85 procent till Tyskland. Tyskland å
sin sida använde de inkomster man fick från Frankrike i krigsskadestånd
efter Vichy den 10 juli 1940 (pengar som det franska folket fick betala i skatt)
till att köpa jordbruksråvaror. Miljontals ton vete, kött och
vin gick till den tyska marknaden. Tyska företag köpte samtidigt aktier
i de nu alltmer vinstgivande franska företagen, både i Frankrike
och i landets kolonier. Mer än 120 miljoner mark investerades. Inget annat
land bidrog i så hög grad till den tyska industrin och importen som
Frankrike, och tyska beställningar och investeringar blev i sin tur den
dominerande faktorn i den franska ekonomin. Frankrike blev Tysklands främsta
tillgång för arbetskraft, framför allt när det gällde
yrkesarbetare. I november 1943 arbetade 1.344.000 franska män och 44.000
franska kvinnor i tyska fabriker, och det fanns planer på att använda
ytterligare en miljon arbetare.
”Europatanken” var därför väsentlig i Vichys propaganda.
När franska arbetare skickades ut till storföretagens fabriker runt
om i de tyskockuperade länderna för att utnyttjas som gästarbetare
löd budskapet ”Arbeta för Europa!”. En fransk SS-brigad
inrättades och slogs i öster mot socialismen och för det Nya
Gemensamma Storeuropa. ”Kämpa för Väst och Europa!”
lockade värvningsaffischerna. Den franska europabrigadens tidning kallades
för ett ”krigsmagasin för den Europeiska gemenskapen”. Det
franska fascistpartiet marscherade under banderollen ”Ett förenat
Europa!”.
Ett ekonomiskt integrerat Europa skulle ge välstånd och fred, lovade
Vichyregimen, samtidigt som de tyska trupperna gick mot Sovjetunionen.
Efter kriget dömdes Laval och Pétain för landsförräderi
till döden; Laval avrättades men Pétain benådades.
EU:s vagga
Schuman däremot kunde, efter en kort tid som utestängd på grund
av sin tjänst åt Vichy, fortsätta sin karriär och sitt
politiska projekt. Efter segern över kommunister och gaullister vintern
1947 beklädde Schuman posten som fransk regeringschef i ett år (varvid
han brutalt slog ner arbetarstrejker) och blev sedan mäktig utrikesminister.
Som utrikesminister skapade han alltså till slut den 9 maj 1950 Kol- och
Stålunionen, det ekonomiska samarbete mellan Tyskland och Frankrike som
byggde vidare på Vichys idé och som lade grunden till dagens Europeiska
Union.
Vid ett statsbesök den 22 september 1984 visade kansler Kohl och president
Mitterand upp sitt samförstånd. Samma dag lade Mitterand symboliskt
blommor vid Pétains minnesmonument i l’île d’Yeu.
Utifrån denna bakgrund uppmanas vi årligen fira den 9 maj. Det är
för hans insats som EU-flaggan den dagen numera vajar också på
svenska officiella byggnader och som EU-byråkraterna har ledigt.
De 80 som röstade nej till förräderiet i Vichy den 10 juli 1940
är det ingen som talar om. Inte heller de 15 000 kommunistiska motståndsmän
som arkebuserades av de tyska fascisterna och deras inhemska kollaboratörer
för att de försvarade sitt land och en fri fransk republik.
Och den 9 maj 1945 är begravd i det Nya Europa. Men vi glömmer den
inte.
DM
dm@skp.se