Redan 1936 hade Hitler inför den tyska riksdagen framhållit behovet
av ett nära europeisk ekonomiskt samarbete under Tysklands ledning. Detta
utlovades som en ideologisk grundprincip för hans regering.
I det tyska näringslivet, på de tyska universiteten och i regeringskansliet
i Berlin planerades för ett Grosswirtschaftsraum (ett stort Europeiskt
ekonomiskt område).
De tyska nazisternas planer lades fast när Göring gav order om ett
projekt som kallades den Centraleuropeiska Ekonomiska Gemenskapen, ”en
storskalig ekonomisk integrering av Europa”. Projektet presenterades utförligt
den 9 juli 1940 i en statlig utredning, ”Den tyska ekonomins organisering”.
Utredningen föreslog bl.a.
• en bestämd och gemensam valutakurs i Europa som utgick från
den tyska riksmarkens värde,
• ett avskaffande av alla tullmurar inom Europa och skapandet av ett tullfritt
handelsområde,
• ett utvidgat samarbete när det gällde förhandlingar med
utomstående länder och
• ett gemensamt skydd för jordbruket.
Detta geoekonomiska mål låg bakom den fascistiska imperialismen
och det krig som Hitler startade, en statligt utredd politik som övervägts
med utgångspunkt i de tyska storföretagens behov.
Samhällsjournalisten John Laughland berättar om hur nazisternas idéer
om en europeisk integration konkretiserades mera i detalj när Industriförbundet
och Handelshögskolan i Berlin 1942 ordnade en stor konferens på högsta
nivå under rubriken Europäische Wirtschaftsgemeinschaft (Europeisk
Ekonomisk Gemenskap). Vid konferensen talade en lång rad ministrar och
ledande industrimän. Konferensen gavs också ut i bokform, i två
upplagor.
Det är kusligt hur de ämnen som behandlades på konferensen påminner
oss om dagens diskussion: ”Det Nya Europas ekonomiska sida”, ”Utvecklingen
mot den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen”, ”Det europeiska lantbruket”,
”Den europeiska industriella ekonomin”, ”Sysselsättningen
i Europa”, ”Europeiska transportfrågor”, ”Europeiska
valutafrågor”, ”Europeiska handelsavtal”, ”Den grundläggande
frågan: är Europa ett geografiskt begrepp eller en politisk realitet?”.
Inledningsanförandet hölls av professor Heinrich Hunke, ekonomisk
rådgivare till nazistpartiets avdelning i Berlin men också verkställande
direktör för Industriförbundet. Direktören för det
tyska storföretaget IG Farbens ekonomiavdelning, doktor Anton Reithbinger,
var särskilt upptagen av den kommersiella fara för europeisk industri
som den ekonomiska utvecklingen i närliggande länder innebar. De gamla
industriländerna hotades på grund av billig konkurrens från
utvecklingsländer som Japan, Indien och Sovjetunionen. Södra Frankrike
växte medan Central- och Nordeuropa var på tillbakagång, och
en gemensam europeisk ekonomi var nödvändig. Walther Funk, som var
ekonomiminister och ordförande i Riksbanken, framhöll att ekonomisk
integration egentligen bara ”var ett naturligt steg i utvecklingen”.
En förenad ekonomi behövdes för Europas välstånd.
Även freden nämndes.
Som Laughland påpekar är fascismens hat mot självständiga
länder och dröm om ett stort Europeiskt ekonomiskt område i
själva verket två sidor av samma sak. När Vidkun Quisling sade
att ”det inte finns någon motsättning mellan ett europeiskt
ekonomiskt samarbete och nazismen” var det en underdrift.
Joseph Goebbels förutsade i september 1940 i ett tal där han redovisade
”Europas framtid”: ”Jag är övertygad om att inom 50
år kommer folk inte längre att tänka i form av nationalstater.”
Vem vågar säga att han skulle ansett att han fick fel?
DM
dm@skp.se
John Laughland, The Tainted Source - the Undemocratic Origins of the European Idea” (”Den smutsiga källan - den odemokratiska upprinnelsen till europatanken”, Warner Books, London 1998). Den tyske gröne utrikesministern Joschka Fischers tal ”Europas framtid” finns på www.hu-berlin.de.