” Alla satte sig vid bordet. På väggen bakom bordet hängde
Sovjetunionens, USA:s, Storbritanniens och Frankrikes flaggor.
Vi de långa borden som var täckta med en grön duk placerade
sig generalerna ur Röda armén, vars trupper på kortast möjliga
tid krossat Berlins försvar och tvingat fienden att sträcka vapen.
Här var även många sovjetiska och utländska journalister
och fotografer närvarande.
- Vi, representanter för de sovjetiska väpnade styrkornas överkommando
och de allierade styrkornas överkommando, inledde jag mötet, är
befullmäktigade av regeringarna i antihitlerkoalitionen att mottaga Tysklands
villkorslösa kapitulation från det tyska militärkommandot. För
in representanterna för det tyska överkommandot i salen.
Allas ansikten vändes mot den dörr, genom vilken de nu skulle stiga
in, de som en gång skrytsamt deklarerat sin förmåga att blixtsnabbt
krossa Frankrike och Storbritannien, på högst ett par månader
erövra Sovjetunionen och underkuva hela världen.
Den förste som steg in, utan brådska och i ett försök att
bevara ett synbart lugn, var generalfältmarskalk Keitel, Hitlers närmaste
man. Han lyfte handen med sin fältmarskalkstav uppåt när han
hälsade på representanterna för de sovjetiska och allierade
styrkornas överkommando.
/—/
Jag vände mig till den tyska delegationen:
- Har ni med er akten om Tysklands villkorslösa kapitulation, har ni studerat
den och har ni fullmakt att underteckna denna akt?
Flygmarskalk Tedder upprepade min fråga på engelska.
- Ja, vi har studerat den och är beredda att underteckna den, svarade generalfältmarskalk
Keitel med dämpad röst.
/—/
Klockan 00.43 den 9 maj 1945 var undertecknandet av akten om Tysklands villkorslösa
kapitulation avslutat, och jag bad den tyska delegationen lämna salen.
Keitel, Friedeburg och Stumpff reste sig och bugade, och gick sedan med sänkta
huvuden ut ur salen.
/—/
Klockan 00.50 den 9 maj avslutades det sammanträde där de tyska väpnade
styrkornas villkorslösa kapitulation hade tagits emot.
Därefter ägde en stor mottagning rum. Jag öppnade banketten med
att föreslå en skål för antihitlerkoalitionens seger över
Nazi-Tyskland. Sedan framträdde marskalk Tedder, och därefter de Lattre
de Tassigny och general Spaatz. Efter dem kom turen till de sovjetiska generalerna.
Var och en talade om vad man hade på hjärtat efter alla dessa tunga
krigsår. Jag minns att man talade mycket och hjärtligt. Man uttryckte
en önskan om att för alltid stärka vänskapsbanden mellan
det antifascistiska blockets länder. Om det talade såväl de
sovjetiska, som de amerikanska generalerna, de brittiska och de franska likaså,
och vi ville alla hoppas att det verkligen skulle bli så.
Högtidsmiddagen avslutades framåt morgonen med sång och dans.
De sovjetiska generalernas danser stod över all konkurrens. Inte heller
jag kunde motstå frestelsen och framförde en ”russkaja”-dans
som i ungdomens dagar. Vi skildes åt och åkte åt olika håll
till ljudet av kanonader som hördes från alla typer av vapen med
anledning av segern. Man sköt i alla Berlins stadsdelar och förorter.
Även om man sköt rakt upp i luften, föll bombsplitter och kulor
ned mot marken, och det var inte helt ofarligt att gå omkring på
gatorna i Berlin den 9 maj. Men vilken skillnad mot den som vi vant oss att
leva med under krigets alla långa år!
/—/
Så var då det blodiga kriget över. Det nazistiska Tyskland
och dess allierade var slutgiltigt krossade.
Det sovjetiska folkets väg fram till segern hade varit svår och tung.
Den hade kostat miljontals liv. När ärliga människor idag över
hela världen blickar tillbaka mot andra världskrigets fruktansvärda
dagar, måste de med djup aktning och medkänsla minnas alla dem som
stred mot fascismen och gav sina liv för att befria hela mänskligheten
från fascistiskt slaveri.”
Georgij Zjukov, Minnen och reflektioner, Fram Stockholm 1988
Röda armén innesluter den 24 april 1945 Berlin. Hårda strider
står i staden. Amerikanska och sovjetiska trupper når kontakt vid
staden Torgau.
I tyska radiosändningar meddelas den 28 april att SS-och Gestapo-chefen
Himmler och riksmarskalk Göring genom den svenske greven Bernadotte en
sista gång försöker få till stånd en delkapitulation
med Storbritannien och USA på västfronten i avsikt att gemensamt
kunna fortsätta kriget mot Sovjetunionen. Det tyska erbjudandet avvisas.
Västmakterna hade en överenskommelse med Sovjetunionen om att inte
godta någon annan tysk kapitulation än en ovillkorlig sådan
och till alla tre allierade.
Hitler begår den 30 april självmord i Berlin. Storamiral Dönitz
utnämns till rikspresident och överbefälhavare för krigsmakten,
Goebbels utnämns till rikskansler.
Staden Berlin kapitulerar den 2 maj. Dönitz ger finansminister von Krosigk
i uppdrag att bilda en expeditionsregering.
På förmiddagen den 3 maj anländer till den brittiske fältmarskalken
Montgomerys högkvarter på Lüneburgheden fyra tyska officerare
med ett nytt erbjudande om en delkapitulation. Montgomery hindras av den amerikanske
generalen Eisenhower att godta kapitulationen med hänvisning till överenskommelsen
med Sovjetunionen. Montgomery säger dock att han är beredd att motta
kapitulation av
alla tyska styrkor i Danmark, Norge, Nederländerna och nordvästra
Tyskland. Följande dag den 4 maj undertecknar den tyske generalamiralen
von Friedeburg kapitulationshandlingarna för dessa tyska stridskrafter.
Tyska arméns fullständiga kapitulation undertecknas preliminärt
den 7 maj av generalöverste Jodl i general Eisenhowers högkvarter
i Reims.
Fältmarskalk Keitel, generalamiral von Friedeburg och generalöverste
Stumpff kapitulerar sedan slutligt den 8 maj i marskalk Zjukovs högkvarter
i Berlin-Karlshorst och ratificerar den 9 maj Tysklands villkorslösa kapitulation,
som därmed omedelbart träder i kraft.