I slutet av maj var USA:s president Bush på blixtbesök
i Tyskland, Ryssland, Frankrike och Italien för att slå hårt
på krigstrummorna. För korståget mot terrorismen begärde
han en drastisk ökning av militärutgifterna i de västeuropeiska
länderna. Medan de regerande politikerna i Berlin, Paris och Rom ännu
en gång svor vasalleden till Vita husets terrorlinje, demonstrerade hundratusentals
människor sin protest mot USA:s världsherravälde.
Medan Bush höll på att övertyga den socialdemokratiska Schröder-regeringen
om nödvändigheten av ökade militärinsatser mot Irak och
när han i den tyska riksdagen i stilen av texanska gansterledare talade
om nya krig och ”beslutsam handling mot det ondas axel”, demonstrerade
sammanlagt 150 000 människor genom Berlins centrum bakom parollen
”Vi vill inte ha era krig, mr president!”
Mer än 230 organisationer och grupper från fredsrörelsen och
globaliseringskritiska rörelsen till miljörörelsen, den fackliga
rörelsen och kyrkor hade bildat en ”fredens axel” mot militarisering,
nyliberal globalisering och krig.
Men för de regerande i Berlin spelade folkets krav ingen roll. Återigen
demonstrerade i Berlin, liksom dagarna senare i Paris och Rom EU-regeringar
förakt mot sina medborgare och total undfallenhet inför USA-administrationen.
Schröderregeringen agerade på samma manér som Göran Persson
i Göteborg. Bush skulle vare sig höra eller se protesterna från
dem som slutligen ska ta konsekvenserna av krig och sociala nedskärningar.
Delar av Berlin blev hermetiskt tillslutna. Kanalisationen noga undersökt
och brunnslock plomberade så att inga ”terrorister” skulle kunna
gömma sig och störa ordningen.
På samma sätt som förra året i Göteborg kunde vi
nu i Berlin höra polisens order att ”säkra bron”. På
vår fråga mot vem bron mellan flera museer skulle säkras, kom
svaret: mot ”fienden”.
Fienden – det är en större och större del av det egna folket.
För folkets pengar byggs enorma säkerhetsåtgärder upp för
att skydda en maktelit.
Vi vill inte ha era krig, mr president!
En vänstertidning i Berlin hade dristat sig att skriva ”Unwanted
– oönskad i Berlin och annorstädes Georg W. Bush, världens
största terrorist”. Bladet såldes i demonstrationståget
när poliser stormade in i leden, beslagtog tidningarna och häktade
försäljaren. Demonstranter som hade köpt dessa farliga alster
fråntogs sina exemplar - tillmälen mot ”stadens gäst”
var per lag förbjudna i det fria Berlin. Därför, för att
överhuvet taget få demonstrationstillstånd, den hövliga
formen av huvudparollen: ”Vi vill inte ha era krig, mr president!”
Tänk om en Unwanted Bush-tidning hade hamnat under ögonen på
Bush eller hans 1 000-tals medresta säkerhetspoliser. Klassificeringen
av utgivarna som terrorister skulle vara oundviklig.
Avslutningen på den fredliga och färgstarka demonstrationen, där
deltagarna i större utsträckning än här i Sverige var åldersmässigt
väl fördelade mellan gamla och unga och också till skillnad
från Sverige rymde fackföreningsfanor, upplöstes som TV i EU-landen
har vant oss att se. Under första dagens demonstration med över 100 000
människor höll sig polisen - bortsett från några provokationer
som den med tidningen – i bakgrunden, och allt förlöpte fredligt.
TV ägnade ”fredens axel” några sekunder utan nämndvärt
politiskt innehåll och meddelade enligt polisens ”räkning”
17 000 demonstranter. Mesta sändningstid gällde ”riskerna”
att nästa dagens demonstration skulle kunna ”urarta”. När
de ungdomliga demonstranter dagen därpå dansande och trummande för
freden inte visade benägenhet att ”urarta”, anföll polisen.
Avspärrningarna utökades. Stridsrustade polisenheter sprang mitt in
på den stora gräsmattan i Lustgarten, där många tusen
ungdomar satt och trummade och sjöng. Gång på gång vandrade
en grupp med en stor fredsduva på axlarna in i ”frontlinjen”
för att skydda demonstranter. I timmar vällde mängden fram och
tillbaka, beroende på varifrån poliskedjorna rusade fram. Sedan
förklarades demonstrationen för olaglig och upplöstes slutligen
med batonger och vattenkanoner. Nästa dags TV-nyheter dominerades, förstås,
av just denna avslutning.
Exemplet visar metoden, Berlin som Genua, Prag … eller Göteborg.
Makthavarna som tar munnen full med ord om demokrati skriker efter vattenkanoner,
specialpolis eller – som nu Bush i USA, - speciella säkerhetsstyrkor,
departement och domstolar för att skrämma folket till tystnad och
passivitet. Efter andra världskriget startade den amerikanske senatorn
McCarthy i namn av kampen mot kommunismen många år av hysterisk
förföljelse av alla oppositionella krafter. Ingen seriös politisk
bedömare betecknar denna period i dag som annat än ett grov övergrepp
mot demokratin, även om McCarthyismen då mer eller mindre dolt fått
stöd i många kapitaisiska länder, bland andra även Sverige.
Nu för samma krafter öppet samma kamp, bara benämningen har ändrats
till kamp mot terrorismen. Skillnaden till 1940- och 50-talen är dessutom
att imperialismen och främst USA har stärkt sitt grepp över världen.
Tiden är övermogen för världens folk at gå till motattack.
Vanda Shiva, en framträdande indisk fysiker sade på en presskonferens
i Göteborg häromdagen:
”Globaliseringen är på väg in i en militär fas. Politiker
vid makten vill inget hellre än att jämställa globaliseringskritik
och terrorism.”
Detta är en beskrivning som vi dagligen och stundligen får bekräftelse
på. De stora imperialistiska staterna dikterar villkoren för mindre
och sämre rustade länder som Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Pakistan.
I länder som Kuba och Venezuela, som inte vill böja sig för utplundringen
och diktatet enligt Washingtons krav, gör man allt mellan sanktioner, kupper
och krig för att bryta motståndet.
På många håll i världen har en känsla av maktlöshet
brett ut sig. När borgerliga regeringar liksom socialdemokratiska, ibland
t o m med vänsterpartiers stöd, effektuerar krigspolitik
och demokratisk och social nedrustning uppstår politikerförakt och
passivitet.
På det viset skapas ett stort aktionsfält för populism och högerextremism.
1995, när det svenska kapitalet tillsammans med socialdemokratin skulle
driva in vårt land i EU, argumenterade SAP för EU som ett fredsprojekt.
13 av de 15 medlemsländer, så påpekade man på sina valaffischer,
styrdes av socialdemokrater. Detta skulle vara en garanti för utveckling
enligt folkets krav, ett ”socialistiskt projekt”.
På sin affisch inför Europaparlamentsvalet lockade SAP med ”ett
samhälle byggt på människans villkor och behov.” Man skulle
inte rösta å borgarna, eftersom de stod för marknadens och kapitalets
Europa. ”Där ses Europaparlamentet bara som en kratta som underlättar
för företagen att generera och räfsa hem övervinster till
sig själva på människornas bekostnad. I deras samhälle
ökar avstånden. Mellan anställda och företagsledning. Mellan
konsumenter och företag. Mellan medborgare och näringsliv. Det gynnar
inte samhället och på lång sikt gynnar det inte företagen
heller. Europas socialdemokrater har enats om 21 punkter, inga partier har större
förutsättningar att få sin vilja igenom än de socialdemokratiska.
Dessutom har 13 av 15 länder en socialdemokratisk regering. Det är
en unik situation.” Så långt affischen.
Vad återstår i dag av denna unika situation och löftena att
”stoppa turbokapitalismen”? Socialdemokratin i samtliga länder
bedriver aktivt krigspolitik för att tvinga på andra länder
storkapitalets intressen. Samtliga s-partier bedriver sin hemmapolitik enligt
storkapitalets dagordning. Turbokapitalismen är i full gång och accelererar
med varje dag.
Med andra ord – det finns inte mycket som skiljer de från de borgerliga
krafterna. Resultatet är logiskt: I hälften av EU-länderna har
socialdemokratin redan förlorat makten - Norge, Danmark, Portugal, Holland,
Frankrike - och i fler länder hänger de på fallrep. I kölvattnet
av sveket utbreder sig vilsenhet bland väljarna och högerpopulister
får gehör. Det är illavarslande tecken, men de är inte
svåra att härleda. Just därför får hotet att Sverigedemokrater
eller andra högerpopulister kan breda ut sig i Sverige inte sopas under
mattan. Det finns ingen nationell gen som skyddar mot populistiska locktoner,
utan endast demokratiska möjligheter att påverka politiken.
När en tredjedel av de svenska förstagångsväljarna uppger
att de inte tänker delta i höstens val så är det ett tecken
på att de är missnöjda men samhällsutvecklingen men inte
ser någon möjlighet att påverka. Förtroendet för
de etablerade partierna sjunker stadigt, och regeringens ”demokratiutredningar”
eller demokratiminister kan inte ens betecknas som ett fikonblad för att
dölja eländet. Demokratin är i fara, ropar etablissemanget från
höger till vänster och söker alla möjliga tekniska knep
för att locka väljarna tillbaka till valurnorna. Den grundläggande
orsaken för politikerföraktet förbiser man avsiktligt.
De unga och alla andra som valskolkar drar fel slutsats, eftersom passivitet
endast hjälper etablissemanget. Men ansvaret vilar tungt främst på
socialdemokraterna och den fackliga rörelsens ledning. När ungdomen
i Sverige demonstrerar mot globalisering på kapitalets villkor, nedskärningar
av den gemensamma sektorn och militarisering och krig finns inte den fackliga
rörelsen och socialdemokratin på plats. När arbetsplatserna
i tusental förstörs och arbetsvillkoren försämras går
de inte till attack utan är måna om fred med kapitalet.
När Persson, Bodström och polisledningen uttrycker belåtenhet
med polisens övergrepp mot demonstranter i Göteborg och man efter
hårt tryck från demokratiska krafter äntligen inleder några
förundersökningar - då blir det en uppgörelse om bra eller
dåligt beteende av enskilda poliser.
I stort som litet försöker man gömma de politiska sammanhangen
– i fråga om polisens agerande i Göteborg som Somalierna som
av USA stämplas och behandlas som terrorister eller svensken som av USA
under omänskliga förhållanden hålls fången på
Guantanamobasen utan att det finns brottsbevis.
Alla dessa händelser bildar ett mönster som föder politikerförakt,
misstro mot rättsväsendet och i sin förlängning en högervridning.
Parallellen till 1930-talets Tyskland och nazismens frammarsch är tydliga.
”Den som väljer Hindenburg, den väljer Hitler – och Hitler
betyder krig”, varnade kommunisterna då. Socialdemokraterna möjliggjorde
högerkandidaten Hindenburgs val – och han överlämnade till
Hitler. Resten vet vi.
Persson & Co tog till brösttoner mot Le Pen i Frankrike, och firade
sedan högermannen Chiracs valseger. Om socialisternas jordskredsförlust
inte ett offentligt ord. Hur kunde Chirac plötsligen bli ”socialisternas”
alternativ?
Att stoppa högervridningen i politiken är en huvuduppgift för
alla demokratiska krafter. Men det görs inte med ord utan med politisk
handling.
Varför har inte radikala och konsekventa socialistiska alternativ fått
större stöd, frågar många. Svaret måste främst
sökas i det etablerade samhällets kompakta kamp mot den konsekventa
vänstern. Även de socialistiska ländernas kollaps för bara
ett decennium sedan spelar en stor roll för många som söker
ett framtidsalternativ. Uppgiften att ändra samhället känns för
många övermäktig. Men passivitet spelar endast högerkrafterna
i händerna.
Den fackliga rörelsen måste vara med och skapa ett politiskt alternativ
till den globaliseringsvåg som drag fram över Europa och världen.
Denna uppgift är stor och mer konstruktiv än att samla medlemmar till
ett parti som beter sig som garant för kapitalets oinskränkta makt.
Rolf Hagel
rolf.hagel@skp.se
