Jag deltog i sittstrejken som vänsterungdomar i Sverige för två
dagar hade utlyst den 19 april för att stödja det palestinska folket
och för att fördöma de kriminella israeliska angreppen. Det var
den bästa natten jag upplevt i Sverige, den var full av mänskliga
känslor och entusiasm, full av kärlek och sympati, vilken de fångna
är i speciellt behov av, särskilt i personliga, nationella och humanitära
kriser. För första gången kände jag mig bland de unga svenskarna
som jah hade känt mig i mitt eget land und bland mitt eget folk. Jag var
full av känslorna från min ungdom och från min kamp tillsammans
med mitt folk för mer än 50 år sedan.
Jag berättade för dem om den första demonstrationen som jag har
deltagit i. Det var i november 1947 i protest mot Palestinas delning. Det var
innan Israel skapades!!!
Och nu, 55 år senare, kämpar vi mot konsekvenserna av det brottet!
Jag berättade för dem att jag är glad över att fler människor
nu förstår den djupa orättvisan och dess förbindelse med
alla orättvisorna och vår tids mänskliga offer som är en
följd av samverkan mellan det zionistiska kapitalet och USA:s kapital i
syfte att upprätta världsherravälde.
Vi alla var mycket glada över våra samtal. Sedan berättade jag
för dem om den första hungerstrejken som jag deltagit i. Det var i
april 1949 efter att militärdomstolen i Bagdad hade dömt många
kvinnor till långa straff. Jag själv hade dömts till mer än
20 års fängelse – det var mer än jag själv räknade
i levnadsår den tiden. De tog ifrån oss alla våra kläder
och tillhörigheter och nekade rättigheterna som politiska fångar.
Så vi gick i hungerstrejk tills vi skulle få våra rättigheter
som politiska fångar tillerkända. Denna strejk pågick i 20
dagar, under vilka vi endast tog till oss en kopp te på morgonen och en
kopp på kvällen.
De unga svenskar stoppade mig därför att jag löste för dem
problemet med hur man beter sig under en strejk. De berättade för
mig hur starkt de behöver erfarenheterna från gamla kämpen och
de undrade varför dessa har lämnat de i sticket. Jag berättade
för dem att kampen för mänsklighetens befrielse från orättvisorna
inte känner någon åldersgräns, det är därför
att jag alltid känner mig ung.
Den natten besökte mig många irakiska och palestinska kvinnor. De
berättade att de alla stödjer det palestinska folkets kamp på
olika sätt, men inte på detta sätt, och de bad mig att gå
hem eftersom de oroade sig för min hälsa. Jag tackade dem för
omtanken och berättade att jag hade valt just denna metod dagen innan och
uppmanat många palestinska kvinnor att inte bara strejka under två
dagar utan att utlysa en strejk på Sergels torg tills de israeliska styrkorna
hade lämnat alla ockuperade palestinska områden. Jag månar
om min hälsa endast för att kunna fortsätta kämpa för
fred och rättvisa inte bara för det irakiska och palestinska folket
utan för hela mänskligheten. Jag vill säga till alla arabiska
kvinnor att varje form av kamp är bättre än att bara sitta framför
TVn och titta med depression och sorg på de barbariska brotten som israeliska
soldater begår när de dödar barn och förstör allting.
De svenska ungdomarna iakttog min beslutsamhet och visade mer omtanke och gav
mig plats i det enda tältet de hade.
Jag kunde inte sova på hela natten på grund av upprördhet,
kallt väder och oredan som dussintals palestinska ungdomar, som deltog
i strejken, skapade med sin trevliga konversation och skämt.
På morgonen kom en ungdom till mig och sade att han var irakier och ville
fråga mig mycket angående Irak, eftersom han inte hade sett Irak,
och speciellt ville han veta något om Abdul Karim Kasim. Jag berättade
för honom om revolutionen den 14 juli 1958 som befriade mig från
fängelset där jag suttit i tio år, och som befriade Irak från
brittiskt härravälde. Abdul Karim Kasim var patriot, men han trodde
att alla vårt folks landvinningar var hans personliga förtjänst
och att han själv kunde försvara och utöka dem. Så han
isolerade sig inte bara själv från de demokratiska organisationerna,
utan till och med motarbetade dem. Detta beteende gav imperialismen chansen
att ta livet av honom och att förstöra det irakiska folkets landvinningar.
Sedan kom en annan irakisk ungdom och berättade att han heter Iraq. Han
var född i Algeriet, och han ville veta allt om Irak. När vi pratade
kände jag mig yr och bad honom att hjälpa mig när jag svimmade.
När jag återfick medvetandet låg jag på S:t Görans
sjukhus, och Iraq fanns vid min sida.
Jag frågade honom varför han hade följt med mig och inte stannat
kvar hos dem andra till försvar av miljoners rättigheter. Han svarade:
miljoner har en upprinnelse i en, och du är en viktig sådan. Jag
förvånades av hans mognad. Vi fortsatte vårt avbrutna samtal
tills min dotter kom. Han gick och jag ville inte fördröja min dotter
i att stödja strejken.
De medicinska testerna visade att jag inte hade lidit av någon hjärtattack.
Jag följde nyheterna om strejken och vet att den var framgångsrik
trots att de svenska medierna dolde den ordentligt. Det var ett steg i mänsklighetens
mycket långa kamp för fred och rättvisa. Mänskligheten
behöver alla former av kamp som kan förstärka dess enhet för
att bemöta kapitalets globalisering och hot.
Suad Khairy