Det har blivit en kliché att jämföra Milosevicrättegången
med den i Nürnberg. Inte bara det sakliga innehållet är emellertid
ett helt annat, också det yttre visar att Haagtribunalen (ICTY) inte har
något att göra med domstol.
I TV-sändningarna visas tribunalens gråa byggnad ur en bedräglig
kameravinkel, med en fontän och lite grönt gräs utanför
som skall påminna om FN i Genève. I själva verket ligger den
slitna byggnaden insprängd mellan snabbköp, hotell och en mässhall.
Och fontänen står i refugen på den stora parkeringsplatsen
utanför. Avslöjande är att Milosevic transporteras dit från
samma fängelse som under andra världskriget användes av de tyska
ockupanterna för politiska fångar.
På plats blir det ännu tydligare att det inte rör sig om något
annat än en föreställning.
Inne i den folktomma byggnaden äger förhandlingarna rum på ett
förvånansvärt litet utrymme, en scen på högst ett
femtiotal kvadratmeter som är utrustad med billiga domstolsmöbler
i brackigt låtsasträ och som skiljs från publiken genom en
tjock glasruta från golv till tak och där de första bänkraderna
är reserverade för pressen, nu alltmer glest upptagna. Mitt på
scenen sitter tribunalens ”domare” utklädda i röda sammetskåpor
och vita spetsar: den pompöse engelske ordföranden May med sina huliganistiska
utfall och hans två mera likgiltiga bisittare, en afrikan och en asiat
vars uppgifter är att ge sken av att vi ser ”internationell rättvisa”.
Till höger om dem står ”åklagarsidan” i svart. Denna
dag var Carla del Ponte i Bosnien men den som spelade hennes roll framstod som
nästan lika slafsig som hon. Vittnena uppträder med ryggen mot publiken,
ibland anonyma bakom skynken och med beteckningar som ”vittne X-12-B”.
Oupphörligt rör sig en rad notarier, assistenter, protokollförare
etc., bleka och tysta i sina svarta kåpor. Inget hörs utom genom
högtalarna – när mikrofonerna alltså inte är bortkopplade.
Det är en mardrömsliknande pjäs, makaber och död.
Den ende som är levande och mänsklig i salen är Milosevic. Han
är anständig och välklädd, artig, civiliserad. Han är
vid utomordentligt gott mod, bemöter med kvickhet Mays lynniga aggressivitet
och tar sig positivt och energiskt an förhören med tribunalens vittnen.
Skickligt och behärskat kopplar han samman också små enskildheter
i vittnenas uppgifter och får dem att avslöja inte bara sig själva
som lögnare utan också vilka politiska intressen som låg bakom
anfallet mot Jugoslavien och varför landet raserades.
Förhandlingarna länkas ut till en sliten TV-buss på gården.
Men de får inte visas direkt och oklippt för allmänheten. Var
och en som får följa förhandlingarna inser nämligen snabbt
att Milosevic har rätten och rättvisan på sin sida och att kriget
inte är förlorat.
Vad som än händer har Milosevic vunnit. Rättsligt och moraliskt.