Med anledning av framgångarna för Le Pen i den första omgången av det franska presidentvalet orkestrerades på nytt diskussionen om högerextremismen i Europa. Precis som med annat försöker man ge sken av att det rör sig om ett likartat politiskt fenomen i varje land i EU. Det sker på ett vilseledande sätt och utan hänsynstagande till olika historiska och samhälleliga bakgrunder och därmed skillnader mellan de högerextremistiska partierna i t.ex Frankrike, Österrike, Danmark och Nederländerna. Diskussionerna tog en särskilt anmärkningsvärd vändning i Grekland, där massmedia förvanskade den militärjunta som styrde landet 1967-1974 till en högerextremistisk rörelse och sålunda dolde att juntan egentligen tillsattes utifrån, av USA.
Det franska presidentvalets första omgång ägde rum den 21 april,
alltså samma dag som militärkuppen i Grekland för 35 år
sedan.
I olika TV-program och i den massmedia som stödjer socialdemokratin och
då särskilt den moderniserade grenen av partiet bakom
premiärminister Kostas Simitis fördes diskussionerna om militärkuppen
mot bakgrund av den högerextremistiska faran och man riktade
in sig på nationalistiska känslor, rasism
och främlingsfientlighet. Det är talande att den kände
debattören Richardo Someritis, som konsekvent driver en linje med stöd
åt EU-USA-NATO och har en synnerligen antikommunistisk ton i alla samtidsfrågor,
framhöll att de flesta av våra landsmän tror att
överstarna styrdes av amerikanska myndigheter men att detta inte
betyder att de skulle ha rätt. Lika signifikativt är att Simitis
själv framställde juntan som om denna närmast vore att se som
en olycka, en av historiens grymma överraskningar.
Trots den bild som vår tids kollaboratörer i massmedia och politik
försöker skapa minns det grekiska folket mycket väl hur militärjuntan
kom till makten och hur USA stödde juntan. Det är därför
som grekerna anses vara antiamerikaner, vilket eliten alltför
ofta ironiserar om. Det är bara den nya styrande blandningen av vänsterintellektuella,
börsmäklare och regeringstjänstemän, vilka tror sig stå
fri från klasstillhörighet, nation och samhälle, som avvisar
påståendena om USA:s skuld som kommunistinspirerade eller rent av
konspiratoriska och populistiska teorier. Det grekiska folket däremot vet
vad som hände.
Hur det egentligen gick till och vem som stod bakom militärkuppen
1967 i Grekland och sedan stödde juntan i sju år, det är inte
bara en fråga om kollektivt och individuellt minne och samvete. Förutom
muntliga och skriftliga bevis och berättelser från juntas offer finns
det tillgängligt ett omfattande material med dokument, intervjuer och memoarer
från grekiska politiker och även gott om information från dem
som arbetade inne i CIA, mycket publicerat de senaste åren.
Ett bra exempel är boken Killing Hope, som skrivits av den tidigare tjänstemannen
i amerikanska UD William Blum (Common Courage Press, Monroe, 1986). Blum kan
inte gärna misstänkas ens av de mest knipsluga grekiska samhällsdebattörer
för att driva kommunistisk propaganda eller ha kommunistiska sympatier.
Också i denna bok visas tydligt Storbritanniens och sedan USA:s inblandning
i det grekiska inbördeskriget, som bröt ut - eller snarare provocerades
fram - efter den fascistiska ockupationen under det andra världskriget.
Den mångbottnade interventionen i Grekland syftade till att hindra att
den demokratiska majoriteten bland folket och inom armén, som med kommunisterna
i spetsen hade bildat motståndsrörelsen mot de tyska och italienska
ockupanterna, kom till makten och i stället säkerställa att Grekland
skulle förbli en bit mark som man kunde utnyttja såsom man ville.
Och under denna period och med denna inblandning påbörjades den utveckling
som sedan kulminerade i militärkuppen och juntan - och till slut den cypriotiska
tragedin.
Demonstration i Athen i december 2001 mot USA:s krig mot terrorismen |
Sedan 1947, påpekar Blum, hade den grekiska militären
och det hundratal amerikanska militärrådgivare som fanns i Aten
i praktiken arbetat som en gemensam grupp. Den grekiska säkerhetstjänsten
(KYP) hade organiserats av CIA under inbördeskriget. Hundratals av dess
officerare hade utbildats och tränats i USA. KYP uppträdde som en
stat i staten. Alla regeringssammanträden avlyssnades rutinmässigt
och information därifrån lämnades över till USA. CIA
finansierade KYP direkt, pengarna gick alltså inte först genom
den grekiska regeringen. I själva verket var KYP en enhet i CIA.
När det gäller förberedelserna för militärkuppen
och stödet till juntan använder sig Blum av, förutom olika
amerikanska källor och annat material, avslöjande information från
Andreas Papandreous Democracy at Gunpoint: The Greek Front (New York, 1970)
och Philip Deans I Should Have Died (Atheneum, New York, 1977). Philip Dean
är pseudonym för den grekiske diplomaten Gerassimos Gigantes, som
tjänstgjorde i Washington under George Papandreous regering.
Det var i februari 1964 som centerpolitikern George Papandreou blev premiärminister,
vald med den största majoriteten någonsin. Omedelbart igångsattes
emellertid förberedelser för att bli av med honom, en konspiration
som leddes av det kungliga hovet, kretsar i militären och den militära
personal och de CIA-tjänstemän som USA hade stationerat i landet.
Blum återger som ett slags anekdot ett gott exempel på USA:s attityd
mot Papandreou och Greklands självständighet.
Presidenten Lyndon Johnson hade kallat till sig den grekiske ambassadören
för att ge denne Washingtons lösning på den då
pågående tvisten mellan Grekland och Turkiet angående Cypern.
Ambassadören invände att denna skulle vara oacceptabel for det grekiska
parlamentet och att den stred mot den grekiska konstitutionen. Lyssna
då på mig, herr ambassadör, sade USA:s president, Fuck
your Parliament and your Constitution. ... Vi betalar en massa finaamerikanska
dollar till grekerna, herr ambassadör. Om er premiärminister vill
snacka med mig om demokrati, parlament och konstitutioner, kommer nog han, hans
parlament och hans konstitution att inte hålla värst länge.
I juli 1965 lyckades konspiratörerna till slut utmanövrera Papandreou
genom kungligt diktat. Den unge kung Konstantin hade ordnat en koalition med
högerpartister och utbrytare från centerpartiet, vilken väntade
i bakgrunden på att bilda en ny regering. Det avslöjades senare att
CIA-chef i Aten, John Maury, hade arbetat på hovets vägnar, köpt
över centerpolitiker och hjälpt kungen att störta Papandreous
regering.
Därefter följde två år med olika kortlivade regeringar
innan det inte längre gick att undvika de val som konstitutionen föreskrev
och som alltså skulle hållas i maj 1967. Allt pekade på att
valet skulle vinnas av Papandreou.
I USA var man oroat främst över att Papandreous son, Andreas Papandreou,
skulle komma att ingå i regeringen när George Papandreou vann valet.
Andreas Papandreou hade varit professor i ekonomi vid universitetet i Berkley,
Kalifornien, och räknades som socialdemokrat. Dessutom gjorde han uttalanden
om att han ville dra Grekland ut ur det kalla kriget mot Sovjetunionen och han
ifrågasatte öppet det lämpliga i att landet var med i NATO,
i vart fall att det fortsatte som en ren militärsatellit till USA.
Vi gav the son-of-a-bitch ett amerikanskt medborgarskap, eller hur? Han
var en amerikan med alla en sådans rättigheter och privilegier. Och
sedan gav han upp sitt amerikanska medborgarskap. Han gick tillbaka till att
bara vara en grek. Man kan inte lita på någon som bryter sin ed
mot de Förenta staternas flagga, förklarade Lyndon Johnson.
George Papandreou var i och för sig en hängiven antikommunist, vilket
han hade bevisat inte minst vid slutet på inbördeskriget. Men även
han visade kring mitten av sextiotalet en del tecken på att vilja föra
en mera nationellt självständig politik och vägrade att hunsas
av Johnson när det gällde kompromisser med Turkiet om Cypern. Han
accepterade också en inbjudan att besöka Sovjetunionen, satsade på
utbildningsreformer, återupprättade vissa medborgerliga rättigheter
och gick med på att en del av dem som flytt landet under inbördeskriget
fick komma hem.
I mitten av februari 1967 hölls ett sammanträde i Vita huset för
att behandla rapporter om att en militärkupp skulle vara nära förestående
i Grekland. Frågan för de närvarande var om kuppen borde förhindras
och den parlamentariska regeringen upprätthållas. Slutsatsen blev
att inget borde göras och att kuppen skulle ses som, såsom man uttryckte
det, ofrånkomlig.
Kuppen verkställdes så den 21 april, två dagar innan valkampanjen
officiellt inleddes. Förklaringen var den sedvanliga: hindra att kommunisterna
tog över landet.
En junta på fem officerare grep makten. Fyra av dem hade nära kopplingar
till den amerikanska militären i Aten och CIA. Den femte hade tagits med
eftersom han förde befälet över vissa truppenheter som bedömdes
viktiga.
Den USA-utbildade KYP-officeraren George Papadopoulos framstod som ledaren för
kuppmännen och tog senare under året titeln premiärminister.
På CIA-stationen i Aten sade man att Papadopoulos var den förste
CIA-agent som blivit premiärminister i ett europeiskt land. Han hade
då stått på CIA:s lönelista i ett femtontal år.
Under den tyska ockupationen av Grekland hade Papadopoulos tjänstgjort
som kapten vid de fascistiska säkerhetsbataljoner som tyskarna satte upp
för att utrota grekiska motståndsmän. På femtiotalet var
han aktiv som militäråklagare i rättegångarna mot kommunisterna
och andra demokrater, i synnerhet i den första rättegången mot
Beloyannis.
Kuppen följdes av undantagstillstånd och krigslagar, censur, arresteringar,
misshandel, tortyr och dödande. Antalet offer räknades till 8.000
bara den första månaden. Juntans diktatur utmärktes av exceptionell
fysisk brutalitet och tortyr. Till sin hjälp hade man utrustning som var
tillverkad i USA och sänd till Grekland som militärhjälp, bl.a.
amerikanska speciella tjocka vita dubbelkablar for piskningar och en huvudskruv,
känd som järnkransen, som långsamt klämdes
runt personens huvud eller öron.
Den internationella kritiken mot brutaliteten bemöttes som kommunistpropaganda
och juntan anlitade PR-firmor i New York och London för att förbättra
sin image.
Men USA:s ambassadör i Aten, Henry Tasca, framhöll: Detta är
den mest antikommunistiska grupp man hittar någonstans. Det finns faktiskt
inget ställe som Grekland som erbjuder dylika faciliteter och med stöd
av en sådan regering som ni har. Ambassadören avsåg de
dussintals amerikanska militäranläggningar som fanns i landet, allt
från kommunikationscentraler till kärnvapenbaser med tiotusentals
stridsberedda amerikanska soldater.
I november 1973 skedde en intern kupp inom juntan. Papadopoulos slängdes
ut och ersattes av överste Demetrios Ioannides, chef for militärpolisen
- utbildad i USA och CIA:s förtrodde. Som premiärminister utsåg
denne en grekamerikan, Androutsopoulos, som hade kommit till Grekland efter
andra världskriget som officiell CIA-tjänsteman. Åtta månader
senare störtades Cyperns regering av Ioannidesregimen. Turkiet invaderade
då Cypern och ockuperade norra delen av landet. Katastrofen ledde till
juntans fall i Aten, och Grekland fick åter en civil regering.
Den kontroll som USA hade över juntan uttrycktes väl av en av de
mest ökända tortyrmännen. Det berättas att hundratals fångar
fick lyssna på det lilla tal som inspektör Lambrou gav, sittande
bakom sitt skrivbord med den röd-vit-blåa hand som symboliserade
det amerikanska biståndet.
Lambrou försökte visa fången hur absolut meningslöst det
var att göra motstånd: Du gör dig själv bara löjlig
om du tror att du kan göra något. Världen är i två
delar. På den andra sidan
finns kommunisterna och på den här sidan är den fria världen.
Ryssarna och amerikanerna, inga andra. Vad är vi? Amerikaner. Bakom mig
har jag regeringen, bakom regeringen finns NATO, bakom NATO är USA. Du
kan inte slåss mot oss, vi är amerikaner.
Militärjuntan försökte skriva om det andra världskrigets
historia. I den officiella propagandan framställdes kommunisterna som de
enda fiender som Grekland hade haft. Den tyska ockupationen förmildrades,
t.o.m. nazistiska massakrer ursäktades som framprovocerade av den kommunistiska
motståndsrörelsen. Medlemmarna i de fruktade säkerhetsbataljonerna
blev till frihetskämpar. (Det är för övrigt
exakt samma beskrivning som utnyttjas i Stéphane Courtois Kommunismens
svarta bok, i vars grekiska upplaga det finns ett efterord som lämpligt
nog skrivits av ovannämnde Someritis.)
Genom att militärkuppen 1967 i massmedia nu diskuteras kring påtvingade
jämförelser med högerextremismen i EU mörklägger man
det faktum att juntan i själva verket tillsattes utifrån för
att kontrollera landet och hindra en självständig och progressiv politik.
Det enda som skulle kunna betraktas som jämförbart mellan juntans
Papadopoulos och Nationella frontens Le Pen är kopplingen till andra världskrigets
kollaboration med ockupationsmakten och fascismen.
Det finns däremot en hel del som går att jämföra när
det gäller militärjuntans försök att skriva om det andra
världskrigets historia och den historieförfalskning som vi allmänt
utsätts för idag.
Ger. Melissataro-Mattsson