Man nämner inte USA:s roll i den grekiska militärkuppen

Med anledning av framgångarna för Le Pen i den första omgången av det franska presidentvalet orkestrerades på nytt diskussionen om högerextremismen i Europa. Precis som med annat försöker man ge sken av att det rör sig om ett likartat politiskt fenomen i varje land i EU. Det sker på ett vilseledande sätt och utan hänsynstagande till olika historiska och samhälleliga bakgrunder och därmed skillnader mellan de högerextremistiska partierna i t.ex Frankrike, Österrike, Danmark och Nederländerna. Diskussionerna tog en särskilt anmärkningsvärd vändning i Grekland, där massmedia förvanskade den militärjunta som styrde landet 1967-1974 till en högerextremistisk rörelse och sålunda dolde att juntan egentligen tillsattes utifrån, av USA.

Det franska presidentvalets första omgång ägde rum den 21 april, alltså samma dag som militärkuppen i Grekland för 35 år sedan.
I olika TV-program och i den massmedia som stödjer socialdemokratin och då särskilt den ”moderniserade” grenen av partiet bakom premiärminister Kostas Simitis fördes diskussionerna om militärkuppen mot bakgrund av den ”högerextremistiska faran” och man riktade in sig på ”nationalistiska känslor”, ”rasism” och ”främlingsfientlighet”. Det är talande att den kände debattören Richardo Someritis, som konsekvent driver en linje med stöd åt EU-USA-NATO och har en synnerligen antikommunistisk ton i alla samtidsfrågor, framhöll att ”de flesta av våra landsmän tror” att överstarna styrdes av amerikanska myndigheter men att ”detta inte betyder att de skulle ha rätt”. Lika signifikativt är att Simitis själv framställde juntan som om denna närmast vore att se som en olycka, en av historiens grymma överraskningar.
Trots den bild som vår tids kollaboratörer i massmedia och politik försöker skapa minns det grekiska folket mycket väl hur militärjuntan kom till makten och hur USA stödde juntan. Det är därför som grekerna anses vara ”antiamerikaner”, vilket eliten alltför ofta ironiserar om. Det är bara den nya styrande blandningen av ”vänsterintellektuella”, börsmäklare och regeringstjänstemän, vilka tror sig stå fri från klasstillhörighet, nation och samhälle, som avvisar påståendena om USA:s skuld som kommunistinspirerade eller rent av konspiratoriska och populistiska teorier. Det grekiska folket däremot vet vad som hände.

Hur det egentligen gick till och vem som stod bakom militärkuppen 1967 i Grekland och sedan stödde juntan i sju år, det är inte bara en fråga om kollektivt och individuellt minne och samvete. Förutom muntliga och skriftliga bevis och berättelser från juntas offer finns det tillgängligt ett omfattande material med dokument, intervjuer och memoarer från grekiska politiker och även gott om information från dem som arbetade inne i CIA, mycket publicerat de senaste åren.
Ett bra exempel är boken Killing Hope, som skrivits av den tidigare tjänstemannen i amerikanska UD William Blum (Common Courage Press, Monroe, 1986). Blum kan inte gärna misstänkas ens av de mest knipsluga grekiska samhällsdebattörer för att driva kommunistisk propaganda eller ha kommunistiska sympatier.
Också i denna bok visas tydligt Storbritanniens och sedan USA:s inblandning i det grekiska inbördeskriget, som bröt ut - eller snarare provocerades fram - efter den fascistiska ockupationen under det andra världskriget. Den mångbottnade interventionen i Grekland syftade till att hindra att den demokratiska majoriteten bland folket och inom armén, som med kommunisterna i spetsen hade bildat motståndsrörelsen mot de tyska och italienska ockupanterna, kom till makten och i stället säkerställa att Grekland skulle förbli en bit mark som man kunde utnyttja såsom man ville. Och under denna period och med denna inblandning påbörjades den utveckling som sedan kulminerade i militärkuppen och juntan - och till slut den cypriotiska tragedin.

Demonstration i Athen i december 2001 mot USA:s krig mot ”terrorismen”

Sedan 1947, påpekar Blum, hade den grekiska militären och det hundratal amerikanska militärrådgivare som fanns i Aten i praktiken arbetat som en gemensam grupp. Den grekiska säkerhetstjänsten (KYP) hade organiserats av CIA under inbördeskriget. Hundratals av dess officerare hade utbildats och tränats i USA. KYP uppträdde som en stat i staten. Alla regeringssammanträden avlyssnades rutinmässigt och information därifrån lämnades över till USA. CIA finansierade KYP direkt, pengarna gick alltså inte först genom den grekiska regeringen. I själva verket var KYP en enhet i CIA.
När det gäller förberedelserna för militärkuppen och stödet till juntan använder sig Blum av, förutom olika amerikanska källor och annat material, avslöjande information från Andreas Papandreous Democracy at Gunpoint: The Greek Front (New York, 1970) och Philip Deans I Should Have Died (Atheneum, New York, 1977). Philip Dean är pseudonym för den grekiske diplomaten Gerassimos Gigantes, som tjänstgjorde i Washington under George Papandreous regering.

Det var i februari 1964 som centerpolitikern George Papandreou blev premiärminister, vald med den största majoriteten någonsin. Omedelbart igångsattes emellertid förberedelser för att bli av med honom, en konspiration som leddes av det kungliga hovet, kretsar i militären och den militära personal och de CIA-tjänstemän som USA hade stationerat i landet.
Blum återger som ett slags anekdot ett gott exempel på USA:s attityd mot Papandreou och Greklands självständighet.
Presidenten Lyndon Johnson hade kallat till sig den grekiske ambassadören för att ge denne Washingtons ”lösning” på den då pågående tvisten mellan Grekland och Turkiet angående Cypern. Ambassadören invände att denna skulle vara oacceptabel for det grekiska parlamentet och att den stred mot den grekiska konstitutionen. ”Lyssna då på mig, herr ambassadör”, sade USA:s president, ”Fuck your Parliament and your Constitution. ... Vi betalar en massa finaamerikanska dollar till grekerna, herr ambassadör. Om er premiärminister vill snacka med mig om demokrati, parlament och konstitutioner, kommer nog han, hans parlament och hans konstitution att inte hålla värst länge.”
I juli 1965 lyckades konspiratörerna till slut utmanövrera Papandreou genom kungligt diktat. Den unge kung Konstantin hade ordnat en koalition med högerpartister och utbrytare från centerpartiet, vilken väntade i bakgrunden på att bilda en ny regering. Det avslöjades senare att CIA-chef i Aten, John Maury, hade arbetat på hovets vägnar, köpt över centerpolitiker och hjälpt kungen att störta Papandreous regering.
Därefter följde två år med olika kortlivade regeringar innan det inte längre gick att undvika de val som konstitutionen föreskrev och som alltså skulle hållas i maj 1967. Allt pekade på att valet skulle vinnas av Papandreou.
I USA var man oroat främst över att Papandreous son, Andreas Papandreou, skulle komma att ingå i regeringen när George Papandreou vann valet. Andreas Papandreou hade varit professor i ekonomi vid universitetet i Berkley, Kalifornien, och räknades som socialdemokrat. Dessutom gjorde han uttalanden om att han ville dra Grekland ut ur det kalla kriget mot Sovjetunionen och han ifrågasatte öppet det lämpliga i att landet var med i NATO, i vart fall att det fortsatte som en ren militärsatellit till USA.
”Vi gav the son-of-a-bitch ett amerikanskt medborgarskap, eller hur? Han var en amerikan med alla en sådans rättigheter och privilegier. Och sedan gav han upp sitt amerikanska medborgarskap. Han gick tillbaka till att bara vara en grek. Man kan inte lita på någon som bryter sin ed mot de Förenta staternas flagga”, förklarade Lyndon Johnson.

George Papandreou var i och för sig en hängiven antikommunist, vilket han hade bevisat inte minst vid slutet på inbördeskriget. Men även han visade kring mitten av sextiotalet en del tecken på att vilja föra en mera nationellt självständig politik och vägrade att hunsas av Johnson när det gällde kompromisser med Turkiet om Cypern. Han accepterade också en inbjudan att besöka Sovjetunionen, satsade på utbildningsreformer, återupprättade vissa medborgerliga rättigheter och gick med på att en del av dem som flytt landet under inbördeskriget fick komma hem.
I mitten av februari 1967 hölls ett sammanträde i Vita huset för att behandla rapporter om att en militärkupp skulle vara nära förestående i Grekland. Frågan för de närvarande var om kuppen borde förhindras och den parlamentariska regeringen upprätthållas. Slutsatsen blev att inget borde göras och att kuppen skulle ses som, såsom man uttryckte det, ”ofrånkomlig”.

Kuppen verkställdes så den 21 april, två dagar innan valkampanjen officiellt inleddes. Förklaringen var den sedvanliga: hindra att ”kommunisterna tog över” landet.
En junta på fem officerare grep makten. Fyra av dem hade nära kopplingar till den amerikanska militären i Aten och CIA. Den femte hade tagits med eftersom han förde befälet över vissa truppenheter som bedömdes viktiga.
Den USA-utbildade KYP-officeraren George Papadopoulos framstod som ledaren för kuppmännen och tog senare under året titeln premiärminister. På CIA-stationen i Aten sade man att Papadopoulos var ”den förste CIA-agent som blivit premiärminister i ett europeiskt land”. Han hade då stått på CIA:s lönelista i ett femtontal år.
Under den tyska ockupationen av Grekland hade Papadopoulos tjänstgjort som kapten vid de fascistiska säkerhetsbataljoner som tyskarna satte upp för att utrota grekiska motståndsmän. På femtiotalet var han aktiv som militäråklagare i rättegångarna mot kommunisterna och andra demokrater, i synnerhet i den första rättegången mot Beloyannis.
Kuppen följdes av undantagstillstånd och krigslagar, censur, arresteringar, misshandel, tortyr och dödande. Antalet offer räknades till 8.000 bara den första månaden. Juntans diktatur utmärktes av exceptionell fysisk brutalitet och tortyr. Till sin hjälp hade man utrustning som var tillverkad i USA och sänd till Grekland som militärhjälp, bl.a. amerikanska speciella tjocka vita dubbelkablar for piskningar och en huvudskruv, känd som ”järnkransen”, som långsamt klämdes runt personens huvud eller öron.
Den internationella kritiken mot brutaliteten bemöttes som ”kommunistpropaganda” och juntan anlitade PR-firmor i New York och London för att förbättra sin image.
Men USA:s ambassadör i Aten, Henry Tasca, framhöll: ”Detta är den mest antikommunistiska grupp man hittar någonstans. Det finns faktiskt inget ställe som Grekland som erbjuder dylika faciliteter och med stöd av en sådan regering som ni har.” Ambassadören avsåg de dussintals amerikanska militäranläggningar som fanns i landet, allt från kommunikationscentraler till kärnvapenbaser med tiotusentals stridsberedda amerikanska soldater.
I november 1973 skedde en intern kupp inom juntan. Papadopoulos slängdes ut och ersattes av överste Demetrios Ioannides, chef for militärpolisen - utbildad i USA och CIA:s förtrodde. Som premiärminister utsåg denne en grekamerikan, Androutsopoulos, som hade kommit till Grekland efter andra världskriget som officiell CIA-tjänsteman. Åtta månader senare störtades Cyperns regering av Ioannidesregimen. Turkiet invaderade då Cypern och ockuperade norra delen av landet. Katastrofen ledde till juntans fall i Aten, och Grekland fick åter en civil regering.

Den kontroll som USA hade över juntan uttrycktes väl av en av de mest ökända tortyrmännen. Det berättas att hundratals fångar fick lyssna på det lilla tal som inspektör Lambrou gav, sittande bakom sitt skrivbord med den röd-vit-blåa hand som symboliserade det amerikanska biståndet.
Lambrou försökte visa fången hur absolut meningslöst det var att göra motstånd: ”Du gör dig själv bara löjlig om du tror att du kan göra något. Världen är i två delar. På den andra sidan
finns kommunisterna och på den här sidan är den fria världen. Ryssarna och amerikanerna, inga andra. Vad är vi? Amerikaner. Bakom mig har jag regeringen, bakom regeringen finns NATO, bakom NATO är USA. Du kan inte slåss mot oss, vi är amerikaner.”
Militärjuntan försökte skriva om det andra världskrigets historia. I den officiella propagandan framställdes kommunisterna som de enda fiender som Grekland hade haft. Den tyska ockupationen förmildrades, t.o.m. nazistiska massakrer ursäktades som framprovocerade av den kommunistiska motståndsrörelsen. Medlemmarna i de fruktade säkerhetsbataljonerna blev till ”frihetskämpar”. (Det är för övrigt exakt samma beskrivning som utnyttjas i Stéphane Courtois Kommunismens svarta bok, i vars grekiska upplaga det finns ett efterord som lämpligt nog skrivits av ovannämnde Someritis.)

Genom att militärkuppen 1967 i massmedia nu diskuteras kring påtvingade jämförelser med högerextremismen i EU mörklägger man det faktum att juntan i själva verket tillsattes utifrån för att kontrollera landet och hindra en självständig och progressiv politik.
Det enda som skulle kunna betraktas som jämförbart mellan juntans Papadopoulos och Nationella frontens Le Pen är kopplingen till andra världskrigets kollaboration med ockupationsmakten och fascismen.
Det finns däremot en hel del som går att jämföra när det gäller militärjuntans försök att skriva om det andra världskrigets historia och den historieförfalskning som vi allmänt utsätts för idag.
Ger. Melissataro-Mattsson