Sverige ut ur EU - Nej till EMU – det är en paroll som Sveriges Kommunistiska
Parti tillsammans med många andra vänsterkrafter och demokratiska
organisationer verkar för i Sverige. Det är ett krav som många
demokratiskt sinnade människor i vårt land ställer upp på,
därför att de inser att EU och EMU är kapitalets instrument för
att förverkliga sin marknadsdiktatur över alla områden av det
samhälleliga livet. Men många, som delar vår kritik mot EU
och EMU, ställer samtidigt frågan om vår paroll är realistisk.
Visar inte var dag att kapitalet gör som det vill? Och att de politiska
krafterna från moderater till vänsterpartiet gång på
gång underkastar sig storfinansens krav?
Vi ställer frågan på ett annat sätt: Vem om inte alla
vi som drabbas av det internationella kapitalets makt ska sätta stopp för
en politik som håller på att förvandla allt i samhällslivet
till en vara? Politiken och utvecklingen har aldrig skett automatiskt eller
efter naturlagar. Utvecklingen, negativ eller positiv, har alltid varit ett
verk av människor. Ett resultat av kamp och olika styrkeförhållanden.
Och så är det också idag.
Kapitalet har under den senaste perioden vunnit stora framgångar. De socialistiska
ländernas nederlag har stärkt imperialismens makt. Och det kapitalistiska
systemet har kunnat befästa sina positioner genom att hänsynslöst
utnyttja och framåt driva de moderna produktiv-krafterna i en process
som vi numera brukar sammanfatta med begreppet ”globalisering”. Men
globaliseringen har inte bara ökat imperialismens makt i världen,
utan också förstärkt dess inneboende motsättningar.
Folken i hela världen ser sig konfronterade med en gemensam fiende. Mot
denna fiende – det transnationella storkapitalet – gäller det
att ta upp kampen. Gemensamt, i internationellt samarbete och solidaritet –
men för den delen också alltid konkret, överallt där vi
drabbas av kapitalets framfart. Den svenska regeringens politik, som nu mest
gagnar ”marknaden”, kommer inte i första hand att ändras
av strider som Tysklands eller Danmarks eller Portugals progressiva krafter
för, utan den måste vi påverka här i Sverige, samtidigt
som det krävs mer än någonsin kampens internationella samordning
för att kunna bemöta kapitalet i dess verkan över nationella
gränser och kontinenter.
Därför är den här konferensen också ett mycket bra
initiativ.
I denna kamp gäller det att utnyttja alla möjligheter och kanaler,
parlamentariska och framför allt utomparlamentariska. Gamla och nya metoder,
över snäva gränser av partiegoism. Men det är enligt vår
uppfattning en illusion att utgå ifrån att man kan ” förbättra”
EU. EU är in i grunden och i alla dess vitala delar kapitalets instrument
för att garantera och utvidga marknadens totala frihet från alla
gränser som ett civiliserat socialt samhälle kan tänkas sätta.
Kapitalet realiserar idag sin makt med hjälp av EU. Att kämpa mot
EMU och för ett utträde ur EU är därför en viktig del
i kampen mot vår tids imperialism över huvud taget. Ett första
steg, men naturligtvis inte hela kampen mot globaliseringen.
Efter en realistisk analys av vår tids kapitalism gäller det att hittar vägar till förändring för att övervinna dagens förödande övertag för kapitalet. Hur kan vi mobilisera den stora massan av fackliga medlemmar till strid för sina rättigheter? Hur ingjuter vi stridsvilja i alla dem som drabbas av den av EU fastställda antidemokratiska nedskärningspolitiken?
Visa att det finns ett alternativ
EU-kritiken i Sverige är ett viktigt faktum. Med Sverige som ordförandeland
hade vi både ett speciellt ansvar och möjligheter att avslöja
EU:s reaktionära innebörd och förstärka protesterna mot
en politik som endast gagnar storkapitalet och raserar de demokratiska krafternas
landvinningar. Arbetsrätt, social trygghet, demokratisk öppenhet,
solidarisk flyktingpolitik, militär alliansfrihet med syfte till neutralitet
i – på samtliga av dessa områden har kapitalet flyttat fram
sina positioner, utan att svenska folket har rest motstånd.
Försämringarna är så uppenbara att det nu konstateras från
höger till vänster att klyftorna i samhället har ökat. Men
ingen av de etablerade politiska partierna talar om orsakerna för dessa
försämringar och, ännu mindre, om vägen ut. Tvärtom,
de använder och har använt alla till buds stående medel för
att förlama och krossa motståndet.
Vi måste visa att det finns ett alternativ till imperialismens globalisering.
Där gäller det att knyta an med diskussionen om nödvändigheten
att bygga ett ickekapitalistiskt samhälle med samhälleligt ägande
av de avgörande produktionsmedlen som alternativ till aktieavkastningens
diktat och profitprincipen som samhällets högsta lag. Därför
finns det ett inre nödvändigt samband mellan våra paroller ”Nej
till EU” och ”Vårt alternativ – socialism”.
Många aktioner under Sveriges EU-ordförandeskap
Hur ser det ut i kampen mot EU i Sverige? Under tiden Sverige var ordförandeland
i EU genomfördes mängder av möten mellan EU-dignitärerna,
det var möten från Kiruna i norr till Ystad i söder. Frågorna
som behandlades var allt från flyktingpolitik, konsumentpolitik och miljöpolitik
till utrikespolitik. Jag tror där genomfördes möten på
ett 50-tal orter och överallt där mötena genomfördes, genomfördes
också motdemonstrationer, ibland i form av demonstrationer och ibland
i form av appellmöten eller liknande protester.
Folket litar inte på EU
Det visar på att svenskarna inte litar på vackra deklarationer från
EU eller på EU överhuvudtaget. Protesterna mot EU ökade i omfattning
under Sveriges ordförandeskap, fler aktiverades under det här halvåret,
fler deltog i kampen. Det gjorde de trots alla polisprovokationer som genomfördes
vid flera av demonstrationstillfällena. De mest omtalade var de i Göteborg
och Malmö, men förekom även på andra orter och var ett
led i kampen för att dämpa och förtala protesterna.
De manifestationer som genomfördes var på de flesta orter olika former
av gemensamhetsaktioner av vänsterpartier, antiimperialistiska, miljöorganisationer
eller av folkrörelser som ”Nej till EU” m.fl.
Den svenska fackföreningsrörelsen deltog i mycket liten omfattning
i protesterna. Det var bara enstaka förbund och avdelningar som mobiliserade
sina medlemmar till protestaktionerna, trots att det övervägande flertalet
av medlemmarna i t.ex. LO är EU-motståndare enligt alla opinionsmättningar
som genomförts. Problemet består i att de fackliga organisationernas
ledningar är uppbundna av den socialdemokratiska politiken och är
mer lojala mot socialdemokraternas än sina medlemmars intressen.
Att socialdemokratin förlorat tiotusentals avsina medlemmar har ju sin
förklaring just i dess arbetarfientliga politik. Istället borde facket
starta en kampanj för att återta förlorad mark på arbetsrättens
område och för att utveckla solidaritet mellan de arbetande i världens
länder.
Ett problem i det svenska EU -motståndet är också att motståndet
i allt för hög omfattning har partipolitiserats. Det märks tydligast
på motstånd som utvecklas vid mindre högtidliga tillfällen
än när Sverige är ordförandeland. Det är då främst
Miljöpartiet och Vänsterpartiet som försöker framställa
sig som bärarna av EU-motståndet, men EU-motståndet är
betydligt bredare än så. Därför skulle vi behöva förstärka
”Nej till EU” som skulle kunna bli den kraft som samlar EU-motståndet
under en paraply. Det skulle förstärka kampen betydligt om hela motståndsrörelsen
kunde komma bort från den partiegoism som den i många stycken präglas
av. Det kan gälla valen till EU-parlamentet, men i synnerhet skulle alla
krafter behövas i den utomparlamentariska kampen.
Ja, vi har förmodligen fortfarande en bit kvar innan vi kan förverkliga
parollen ”Sverige ut ur EU”, men vi är övertygade om att
vi en dag kommer att kunna bygga ett socialistiskt Sverige och för det
behöver vi inte storfinansens EU, utan ett brett samarbete med alla revolutionära
och antiimperialistiska krafter i hela världen.