Året val blev en omröstning utan synligt politiskt alternativ. De
sju etablerade – och i valrörelsen kraftigt gynnade – partierna
låg i sina värderingar så nära varandra att många
människor funderade på meningen med att rösta alls. Valdeltagandet
blev därför en fortsättning på förra valets sjunkande
kurva. För att finna ett sämre val när det gäller deltagandet
måste man gå tillbaka till 1944 – krigstiden då socialdemokrater
och borgare regerade hand i hand i en samlingsregering med alla övriga
partier – förutom kommunisterna, förstås. Skillnaderna
mellan höger och vänster var till synes utsuddade och valet uppfattades
som tämligen ointressant av människorna. I valet 1945 gick kommunisterna
(SKP) från 4 till 17 mandat i riksdagen – ett alternativ till krig
och imperialism hade blivit synligt när den socialistiska Sovjetunionen
hade krossat den tyska fascismen.
I år avstod mer än var femte röstberättigade från
att gå till valurnorna. När en förklaring är att finna
i de etablerade partiernas likriktade politik i de flesta väsentliga frågorna,
så ligger en annan orsak i den växande känslan av att vår
riksdag får allt mindre makt eftersom Bryssel övertar område
efter område. Och visst är denna uppfattning berättigad. Med
stöd från såväl borgarna som socialdemokraterna tjänstgör
EU-politiken som ett effektivt verktyg för det som i dag litet luddigt
kallas för globalisering – för att undvika det mer konkreta,
politiskt och ideologiskt klart definierade begreppet imperialism.
I den målmedvetna strävan att skapa Europas Förenta Stater är
den svenska socialdemokratin en aktiv aktör. Anna Lindh hänvisar till
EU när svenska medborgare av sin regering kräver ett aktivt ställningstagande
mot USA:s krigsterror. Det finns ingen svensk röst längre i internationella
sammanhang, inte ens när det handlar om den mest basala rättssäkerheten
för svenska medborgare. USA kan hejvilt och utan tillstymmelsen av bevis
anklaga svenska medborgare för terrorism, tortera och sätta dem i
burar eller strypa deras ekonomiska tillgångar. Vår utrikesminister
”hoppas” på att EU ska agera!
Tiotusentals arbetsplatser i Sverige läggs ner – och den svenska
regeringen hänvisar till att EU ska komma med frälsningen! I samma
andetag bedyrade visserligen Göran Persson i valrörelsen att han är
emot överstatlighet, men den numera öppna strävan att driva Sverige
in i EMU straffar ut alla hans ord som falska.
De svenska väljarna upplever dag för dag hur EU-rätt inskränker
de nationella parlamentens roll och en logisk följd blir att människornas
intresse för och förtroende till de demokratiska institutioner minskar.
Tyvärr följer med EU:s intrång och globaliseringens framväxt
för många människor en känsla av total maktlöshet,
uppgivenhet och passivitet. Där ska de 20 procent placeras som lät
bli att använda någon röstsedel. De hittade helt enkelt ingen
kandidat som de skulle haft förtroende för. Det är ett allvarligt
hot mot demokratin.
Minst lika allvarligt är att nationalistiska och mycket reaktionära
partier såsom Sverigesdemokrater och Nationaldemokrater får chansen
att utnyttja den bristande demokratin till att samla missnöjda och besvikna
väljare kring sina djupt odemokratiska budskap och mål. En rejäl
fara för rasism och främlingsfientlighet och i sin förlängning
fascism håller på att få fotfäste i vårt land.
När Sverigedemokraterna får över 25 000 röster och Nationaldemokraterna
ca 4 000, som de gjorde i detta val, går det inte längre att slå
sig för bröstet och påstå att Sverige minsann är
en förkämpe mot världens orättvisor och immun mot den sortens
reaktion. Vad skulle skilja Sverige från Danmark, Österrike och alla
de andra länderna där nazister breder ut sig? Svar: Ingenting. Vi
har samma kapitalistiska system med likadana orättvisor, likadana politiker
som, när det passar, sätter på sig etiketten ”socialistiskt
block” och som går storföretagens ärenden i stället
för väljarnas. Det är grogrunden för de svarta krafterna,
i Sverige likväl som Danmark, Tyskland, Norge eller Österrike. Om
man därtill lägger att valets vinnare, Folkpartiet, seglade upp genom
att fiska i det grumliga vatten som skapats kring flykting- och invandringspolitik,
och på det viset lockade över ca 8 procent av moderaternas väljare,
framstår extremhögerns framgångar än mer alarmerande.
Problemet är inte bara de högerextremistiska i sig, deras öppna
väljarstöd kan kanske hålla sig inom vissa gränser. Men
det verkliga problemet är att dessa partier agerar spjutspets för
mer demokratiskt anstrukna partier – som nu folkpartiet – som tar
upp ultrahögerns åsikter i något mildare skepnad och gör
dem till sina.
Det är på tiden att det demokratiska Sverige tar en öppen debatt
om de problem som den imperialistiska globaliseringen skapar –t ex växande
flyktingströmmar där människor av olika anledningar lämnar
sina hemländer för att möta nya och växande problem i de
nya länderna dit de kommer. En sådan anledning är bombterror
och krig som USA bedriver med mer eller mindre framtvingat stöd av västvärldens
regeringar, inte minst den svenska. Perssonregeringen hejade på bombkriget
mot Jugoslavien, och en av krigets många ohyggliga följder är
hundratusentals jugoslaver som drivits på flykt. En del av dem lever i
dag i Sverige, som flyktingar, ofta under besvärliga och ovärdiga
förhållanden.
Hur många afghaner har drivits på flykt genom USA:s bomber? T ex
till Pakistan där de nu utgör en oroshärd? Hur många hundratusen
människor kommer att drivas från sina hem om Bushadministrationen
lyckas att starta överfallet mot Irak?
Det internationella kapitalet och även vår regering har satsat hårt
för att bryta ner Sovjetunionen. De har lyckats att fullständigt vända
upp och ner på ett fungerande samhälle. Miljontals människor
har slungats ut i misär. Några av dem hamnar som brottslingar i vårt
land och frammanar med kriminella handlingar främlingsfientlighet.
Vem visar på orsakerna?
Kapitalet är internationellt och har inga moraliska betänkligheter
när det gäller att komma åt råvaror eller utnyttja billig
arbetskraft och en reserv av arbetslösa som tjänar som lönenedpressare.
De stora strömmar av flyktingar och invandrare som rör sig i världen
är ett allvarligt problem, det ska ingen sticka under stolen med. Men för
att hitta en lösning på problemet måste det angripas från
sin rötter.
Det är både möjligt och nödvändigt att med politiska
medel tvinga fram en annan politik.. Men årets valresultat har definitivt
inte inneburit någon utveckling åt det hållet. Allt förblir
som det var. Socialdemokraterna fortsätter bakom löften om reformer
och en ljusare framtid att steg för steg marknadsanpassa vårt land.
De åberopar sina arbetarrörelsetraditioner för att locka väljare
och säljer samtidigt ut grundläggande värderingar som skulle
gynna de arbetande. Privatiseringen kommer att fortsätta. I den lagda budgeten
finns ca 30 miljarder som statskassan ska få in genom försäljning
av statliga företag.
Det finns i folkdjupet ett starkt missnöje med att viktiga samhällsfunktioner
såsom sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer, tele, el, post,
skola mm. avreglerats och gjorts till kapitalets spelplan. Men dessa för
vår vardag avgörande frågor fanns inte med i valrörelsen.
Socialdemokraterna och i stor utsträckning även vänsterpartiet
vill helst inte tala om saken. De har bakbundet sina händer genom att på
alla de platser som (s) och (v) haft majoritet vara lika goda privatiserare
som borgarna. LO-tidningen gjorde före valet en undersökning som bekräftar
att (s) och (v) sålt ut samhällsägda verksamheter eller lagt
ut samhällelig service på entreprenad. Skillnaden till de borgerliga
partierna är, enligt LO-tidningen, att det borgerliga blocket privatiserar
av ideologiska skäl, medan (s) och (v) gör det av ekonomiska.
Med denna verklighet i bakgrunden vare sig kan eller vill den s k vänsterblocket
lyfta fram privatiseringsvågen som ett problem, än mindre ställa
sig i vägen för den.
Valets huvudfråga blev ett för eller emot skattesänkningar.
Bo Lundgren ville sänka skatterna, och väljarna förstod att det
skulle få mycket allvarliga konsekvenser för den redan hårt
kringskurna välfärden. Då blev det för det ”socialistiska”
blocket en enkel match att argumentera emot: Inga skattesänkningar så
länge vi inte klara vården, skolan …. – alla kan idag
Perssons mantra utantill. Och visst är det rätt att låta bli
och sänka skatterna när pengarna inte räcker till för de
nödvändiga utgifterna. Men i praktiken handlar socialdemokraternas
budskapet inte bara om ett nej till skattesänkningar utan om ett ja till
höjda skatter. På många håll i landet kommer (s) och
(v) att höja skatterna för att klara en del av sina sociala åtaganden.
I ett land, där redan mer än 50 procent av BNP går till skatter
vittnar det om att det så kallade socialistiska blocket är fullständigt
nollställt när det gäller att lösa statens växande
budgetproblem. För en socialist borde det vara självklart att peka
på att staten både kan och måste behålla och utvidga
sektorn av samhällsägda och inkomstgivande verksamheter om den allmänna
välfärden ska öka. Att hävda behovet av höga skatter,
till största delen på de arbetandes bekostnad, och med dessa göda
privata vinster leder till inget annat än en neråtgående välfärdsspiral.
Frågan om ägandet och den makt ägandet ger är den fråga
som måste skilja på det borgerliga blocket och de krafter som vill
kalla sig för socialister. Men just denna avgörande fråga kringgår
både (s) och (v) omsorgsfullt för att även i fortsättning
kunna platsa i näringslivets finrum. Det är sveket i detta val, sveket
som inte bara innebär sociala och ekonomiska förluster för folket,
utan också gör demokratin till valets stora förlorare.
Tunga representanter för näringslivet visade för övrigt
i valrörelsen tydligt att de föredrog en socialdemokratisk regering
före en borgerlig: Några kraftigare angrepp mot kapitalet står
inte att befara, men väl har man nytta av att en (s) + (v)-regering bakbinder
den fackliga rörelsen.
Det spektakel som följde efter valet i förhandlingarna mellan socialdemokraterna
och deras stödpartier miljöpartiet och vänsterpartiet har med
all säkerhet förstärkt politikerföraktet i vårt land.
Socialdemokraternas förskräckelse att ens för en kort tid förlora
regeringstaburetterna ledde Göran Persson in i en situation som mer liknade
bondeauktion än seriösa regeringsförhandlingar. Auktionsobjekten
blev avgivna vallöften där stora och viktiga frågor blandades
med populistiska krav. Väljarnas ställningstagande lämnades i
denna kohandel utan hänsyn. T ex Stockholmarnas klara nej till trängselavgift
och ett motsvarande (s)-löfte i kommunalvalet offrades kallt för att
få (mp) med i regeringsunderlaget. Det kan endast uppfattas som ett dråpslag
mot demokratin. För att förebygga missförstånd: Detta är
inget votum för en borgerlig fempartiregering. Men en sådan med de
fyra borgerliga partierna och (mp) skulle ändå aldrig hållit
– och socialdemokraterna skulle inom kort kommit tillbaka till Rosenbad
utan att svika viktiga vallöften.
Miljöpartiet visade i denna cirkus för dem som inte tidigare insett
detta, att de är ett småborgerligt parti med bitvis sociala värderingar.
Men sätter man sig som (mp) gjorde i regeringsförhandlingar med borgarna
måste man nog räkna med att väljarna börjar tvivlar på
sanningshalten i en del av partiets paroller. Hur trovärdig är framöver
mp:s Nej till EU-budskap när de kunde tänka sig att samregera med
folkpartiet, moderaterna och kristdemokraterna?
Vänsterpartiet förlorade en tredjedel av sina väljare. De betalade
för sin undfallenhet inför socialdemokratin.
Bland de frågor som saknades i den officiella valdebatten finns freds-
och säkerhetspolitiken och EMU. Varför de inte togs upp är lätt
att genomskåda: Socialdemokraterna vet att det råder ett djupt missnöje
bland de egna medlemmarna och bland väljarna med regeringens politik. Och
borgarna är nöjda med regeringens anpassning till kapitalets krav
och plattläggningen inför USA:s strävan till världsherravälde.
Bushregeringen tränger världen varje dag närmare krigets brant,
dramatiska händelser avspeglas nästan dagligen framför våra
ögon – men för den svenska socialdemokratin var det inget tema
och än mindre en anledning att agera mot vår tids Hitler i Vita Huset.
Även vänsterpartiet teg i rädslan att äventyra Göran
Perssons förtroende för dem.
Vårt parti gick ut med ett konkret program som tydligt tog avstånd
från marknadskrafternas växande diktatur och försökte visa
på lösningar på dagens problem utifrån ett socialistiskt
perspektiv. Men våra krafter räckte inte till, både våra
personella resurser och vår ekonomi var allt för knappa. De prioriteringar
vi gjorde måste i det kommande politiska arbetet granskas. Partiet fördubblade
sitt röstetal i Gällivare och vann ett nytt mandat. I Pajala behöll
SKP sitt mandat med god marginal. Åter bekräftas erfarenheten att
vi går framåt där väljarna kan förknippa partiets
politik med konkreta insatser och personer som syns i den dagliga kampen om
bättre levnadsvillkor. Aktiv internationell och rikspolitik måste
flätas samman med konkret lokalt arbete. Vunna positioner i fullmäktigeförsamlingar
är i sin tur viktiga tribuner för att få gehör för
partiets politik som helhet.
Partiets stundande 33:e kongress den 9-10 november i Malmö kommer att ge
tillfälle för en fördjupad diskussion och nya tag i dessa frågor.
Rolf Hagel
rolf.hagel@skp.se