När Kommunal med all rätt sade upp sitt avtal eftersom det inte
gett den effekt som Kommunals förhandlare avsåg – nämligen
att jämna ut löneskillnaderna mellan förbundets medlemmar och
stora delar av samhället i övrigt – uppstod tydligen problem
för regeringen och facktoppar inom LO.
”Risken” var stor enligt regeringens företrädare att andra
grupper skulle följa kommunalanställdas exempel och kräva högre
löner. Det skulle vara befogad om t ex andels- och hotell och restauranganställda
följde kommunal exempel, eftersom även dessa tillhör de verkliga
låginkomsttagarna. De som talar om ”risker” i detta sammanhang
avslöjar var de står, för inte kan väl arbetarrepresentanter
kalla det för ”risk” när facken börjar kräva
löner som skulle innebära steg mot större rättvisa i lönepolitiken.
Statsministern tror säkert att han kommit på ett fiffigt sätt
att dämpa de rättmätiga kraven på bättre löner.
Han uttalar sig positivt om kommunals behov av löneökning men varnar
samtidigt andra grupper att göra samma sak. Persson vet att den offentliga
sektorns krav på bättre betalning har ett brett gehör i folket.
Det vore politiskt inte klokt att ta avstånd ifrån det. Men han
drar sig inte för att försöka spela ut den ena gruppen av arbetarklassen
mot andra.
Bockfoten syns väl. Låt oss säga att byggnadsarbetare, metallarbetare
och andra främst inom LO-kollektivet avstår ifrån högre
löner. På vilket sätt skulle deras ”generositet”
komma den offentliga sektorn tillgodo? Inte alls, förstås. Det byggjobbarna
inte tar ut, det försvinner som vinst rakt ner i byggföretagens fickor.
Det kan säkert glädja en och annan aktiespekulant, men kommunalarbetarna
skulle inte se ett jota.
Det är märkligt att arbetare som kräver högre löner
alltid genast beskylls för att driva på inflationen – underförstått
att vinsterna inte bara är oantastliga utan att de också alltid måste
öka.
De svenska storföretagen har gjort ofantliga vinster genom sina anställdas
arbete. Om man nu utifrån anser att löneutrymmet måste dämpas,
då finns det bara ett område som kan rekommenderas – nämligen
direktörernas löner och pensioner.
Regeringens möjligheter till utjämning av orättvisor i samhället
ligger i betydligt starkare beskattning av företagens vinster. Skatterna
borde tillfalla såväl stat som landsting och kommuner och användas
bl a till bättre löner för de anställda.
I detta sammanhang kan man inte låta bli att koppla frågan om kommunal
arbetarnas krav på löner lite närmare 20 000 kronors strecket
till de senaste informationerna om våra nya ministrarnas inkomster. Ministrar,
generaldirektörer av statliga verk och andra koryféer vågar
ständigt uppmana landets arbetare att ta ”samhällsansvar”
genom att sälja sin arbetskraft billigt – samtidigt som de tar för
sig rejält .
Den nya regeringen innehåller en enda minister med lön under 700 000
kr per år. Resten ligger runt en miljon i årslön och flera
har säkrat sig en minst sagt förmånlig pension.
Sveriges nya försvarsminister Leni Björlund t ex vill utöver
sin statsrådslön på 82 000 kr i månaden också
behålla en fallskärm på 42 500 i månaden som hon
fått efter ett annat offentligt jobb på det numera nedlagda Hälso-
och sjukvårdens rationaliseringsinstitut (SPRI) samtidigt som hon var
generalsekreterare i Svenska kyrkan.
LO:s förre avtalssekreterare Hans Karlsson som nu är arbetslivsminister
hat visat sig vara en bra förhandlare när det gäller den egna
plånboken, medan det gick betydligt sämre för alla som avlönat
honom.
De ekonomiska konsekvenserna av samhällstopparnas rofferi är inte
försumliga, eftersom de sprider sig som ringar på vattnet. Men betydligt
värre är de politiska konsekvenser. Politiker som ska utgöra
alternativet till det kapitalistiska samhället avväpnar sig själva.
Politikerföraktet växer och fler människor förlorar sin
tilltro till politikens möjligheter och samhällsansvar. På denna
grogrund frodas egoism och högerextremism.
Kommunals uppsagda avtal är ett litet men viktigt steg åt rätt
håll som förtjänar allt stöd från de demokratiska
krafterna i vårt land och speciellt givetvis från den fackliga rörelsen.
Inte i form av falskt samhällsansvar utan i form av kampvilja och solidaritet.
Rolf Hagel
rolf.hagel@skp.se
Galna EU- sjukan |