I år kommer den länge förutsagda folkomröstningen om
EMU att genomföras. Partiledarna i riksdagspartierna har kommit överens
om att den skall hållas den 14 september. Frågan som kommer att
stå på valsedeln blir ”Anser du att Sverige ska införa
euron som valuta” och på denna fråga skall man svara ja eller
nej. Enkelt och tydligt kan man tycka. Men fullt så enkelt, att det bara
innebär ett valutabyte, är det inte. Om så hade varit fallet
hade det knappast varit värt de 340 miljoner som valet kommer att kosta
medborgarna här i landet, för vad skulle det ha för betydelse
om vi betalar med krona eller euro?
Nej, frågan är mycket djupare än så, och man kan undra
om ja-sidans propagandister har valt den här förenklade frågeställningen
för att ytterligare en gång kunna föra folket bakom ljuset och
få dom till att stödja en reaktionär politik som går emot
deras egna intressen.
Vad är det då det handlar om? Jo, frågan vi ställs inför
är egentligen: ”Är du beredd att överlämna den ekonomiska
styrningen av Sverige till de nyliberala krafterna och ge det internationella
finanskapitalet och monopolföretagen makten över dit liv och Sveriges
framtid och är du beredd att i framtiden avstå från att försöka
påverka dessa.”
Det är detta ja eller nej till euron handlar om, och det kan man inte
dölja genom att prata om vilken valuta vi skall ha.
EMU, med eller utan euron är ett verktyg för att flytta fram finanskapitalets
och monopolföretagens inflytande och makt på bekostnad av de arbetandes
intressen.
Vi kommunister är motståndare till det fåtalsvälde som
styr världen idag, vi är motståndare till att den lilla klick
på 3-4 procent som äger mer än 50 procent av världens sammanlagda
tillgångar skall få mer makt och att det är deras intressen
som skall forma vår framtid.
”Det blir ingen fart på europeiskt näringsliv förrän
vi får samma löne- och arbetsvillkor som i Indonesien” så
säger Jörgen Schrempp, en av de ledande i Europas största industrikoncern
Daimler – Chrysler, dessutom medlem av European Round Table, ett sällskap
av storfinansens och monopolkapitalets främsta företrädare och
inga beslut fattas inom EU:s byråkrati utan att dessa har haft ordet.
Det är klara ord från storfinans och monopolens direktörer,
så det finns all anledning för arbetarrörelsen att rösta
nej. Inte bara för arbetarrörelsen, många småföretagare
och andra som inte kan räknas till den direkta arbetarklassen kommer att
utsättas för drastiska försämringar och pressas av storfinansen,
varför utnyttja småföretag i Sverige när vi kan skaffa
samma varor billigare i länder där man avskaffat arbetsrätten
eller aldrig har haft någon, för att travestera en annan av monopolföretagens
direktörer. Därför bör det finnas goda möjligheter
för arbetarrörelsen att bilda breda allianser med delar av borgligheten,
i vart fall den demokratiska delen. De mest reaktionära delarna i form
av nazistiska och andra långt ut på högerkanten säger
nej av reaktionära skäl, och dom har vi ingenting gemensamt med.
Det finns många andra skäl till varför vi skall arbeta och kämpa
för en nej seger.
EMU är ett politiskt projekt som på sikt kommer att innebära
att många av de reformer som arbetarrörelsen i Sverige har tillkämpat
sig kommer att raseras, det mesta som brukar räknas till den svenska välfärden,
även om den har blivit svårt sargad av den anpassning som redan skett
till EMU och EU. Det kommer att innebära försämrade villkor och
nedskärningar i socialförsäkringssystemet i form av lägre
ersättningar och ökade så kallade egenavgifter. Kommuner och
staten kommer att tvingas till att privatisera sjukvård, skolor, barn-
och äldreomsorg, liksom post, telefoni och resor. Den offentliga servicen
får inget utrymme i det nyliberala Europa som planeras, och medlemskapet
i EMU blir sista steget i den anpassning som redan påbörjats. Genom
att frånhävda sig möjligheten till verklig ekonomisk styrning
finns det inga möjligheter att förhindra den utvecklingen, utan makten
över vår offentliga sektor kommer att ligga i sex bankdirektörers
händer. Bankdirektörer som förordnas på 8 år och
är i det närmaste oavsättliga skall på hemliga möten
besluta om din och min framtid och vällevnad. Och våra valda politiker
får inte försöka påverka dom att fatta beslut som skulle
gynna en annan ekonomisk utveckling än den nyliberala.
Det innebär också att arbetslösheten riskerar att öka.
De nuvarande EMU-länderna har en betydligt högre arbetslöshet
än Sverige, och när låg inflation blir det viktigaste målet
kommer man än mer att förtrampa den mänskliga rättigheten
att ha ett arbete för sin och sin familjs försörjning. Dessutom
kommer man att genomföra avregleringar på arbetsmarknaden, vilket
betyder att anställningsskydd, kollektivavtal och dom regleringar som arbetarrörelsen
genom facklig kamp tillkämpat sig kommer att drastiskt försämras
och i många fall avskaffas helt.
EMU kommer inte att skydda länderna mot kapitalistisk spekulation, tvärtom,
man kräver att alla regleringar av kapitalströmmar skall upphävas
och EU:s regler fastställer att det är förbjudet att hindra kapitalets
fria rörlighet, så någon motkraft till imperialistisk ”globalisering,”
förtryck och utsugning av de underutvecklade länderna är det
inte.
Låt dig inte skrämmas av Göran Perssons hot om fortsatt omröstning
till han och storfinansen har fått det svar dom vill ha, ge dom ett rungande
nej. För varje progressiv och demokratisk människa finns det bara
ett alternativ den 14 september, det är NEJ till kapitalets EMU och fortsatt
kamp för Sverige ut ur EU.
Jan Jönsson