Svenska folket har sedan decennier ordentligt förts bakom ljuset. Det
har framgått av rapport efter rapport som under de senaste åren
undersökt landets utrikes- och säkerhetspolitik. Och det har nu bekräftats
igen med besked när Säkerhetstjänstkommissionen överlämnade
sitt betänkande strax före årsskiftet. Den svenska regeringen,
säkerhetstjänsten, den socialdemokratiska partiledningen och i stort
sett hela den socialdemokratiska kadern har organiserat och ständigt och
medvetet bedrivit avlyssning, skuggning, infiltration, svartlistning, yrkesförbud,
registrering …mot landets vänsterkrafter.
Denna verksamhet var olaglig och har hittills alltid förnekats av de skyldiga.
Nu visar rapporten att den var så omfattande att till och med luttrade
personer, som sedan länge vetat om falskspelet,förvånas: Säkerhetskommissionen,
som sedan 1999 på regeringens uppdrag och med hjälp av forskare undersökt
det svenska ”författningsskyddet”, hittade mer än 100.000
personer i Säpos hemliga register.
Inte någon handling, som den svenska regeringen skriker högt om när
det gäller att stämpla vissa andra länder som odemokratiska diktaturer
saknas när man själv under decennier använde sig av metoder som
grundlagen förbjuder för att ”skydda författningen”.
Hur många krokodiltårar har flutit om den påstådda nedskjutningen
av det ”fredliga” Catalinaplanet över Sovjetunionen? Hur många
gånger har svenska ministrar krävt en ursäkt av Sovjetunionen
för denna ”kränkning av det neutrala Sverige”? Hur många
miljarder har Sverige investerat i försvaret mot fienden i Öster efter
denna händelse?
Vilken fräckhet har inte såväl Erlander som Palme som Ingvar
Carlsson visat vid sina framstötningar om att Moskva måste lägga
fram sanningen om Catalina för att relationerna mellan Sovjetunionen och
Sverige skulle kunna förbättras – trots att de visste att svenska
plans kränkningar av sovjetisk territorium ingick i spionsamarbetet mellan
Sverige och USA.
Denna affär har liksom rader av andra affärer maximalt uppblåsts
och utnyttjats i kampen mot socialismen.
När nu så många år har gått och Sovjetunionen inte
längre existerar, när sanningen mestadels har historisk betydelse
lättar man på förlåten. Säkerhetstjänstkommissionens
rapport är inget avslöjande som kommit till mot regeringens vilja.
Kommissionen tillsattes med omsorg vid en tidpunkt då sanningen verkar
vara minst skadlig. Man blir av med den hemliga sanningen som pyrt sedan länge.
Man vill en gång för alla bli av med kritiken för att kunna
säga att man har gjort rent bord. På samma sätt framstår
Säkerhetskommissionens granskning av den politiska förföljelsen
av kommunister och andra vänsterkrafter som bedrivits såväl
före som under och efter andra världskriget, förmodligen fram
till i dag.
Socialdemokratin hade visserligen en socialistisk målsättning inskrivet
i sitt program och därmed säkert också fångat upp ärliga
medlemmar, men som denna rapport ännu en gång bekräftar har
dess kader alltid satsat på att motverka socialistiska krafter och stärka
kapitalismen med vilka medel som helst. Den undfallenhet under USA-regimen som
Perssonregeringen idag öppet praktiserar har djupa rötter i 1960-,
-70- 0ch 80-talets hemliga samarbete med CIA under den tid då regeringen
inför svenska folket och inför världen spelade ”neutral”.
Samtidigt som Palme ”ställde sig i spetsen” för protesterna
mot USA:s aggressionskrig mot Vietnam registrerades medlemmarna i FNL-grupperna
som ”risk för rikets säkerhet”. Samtidigt som Sverige
erbjöd sina tjänster som fredsmäklare registrerades människor
som potentiella folksfiender när de demonstrerade för fred i Indokina.
Hur mycket kritik av sovjetiska KGB eller DDR:s Statssäkerhetstjänst
(”Stasi”) har inte framförts av framför allt svensk socialdemokrati!
Jag har ingen anledning att ge hundraprocentigt stöd åt alla handlingar
av dessa två säkerhetstjänster, men jag kan inte låta
bli att undra hur den svenska regeringen kan kasta så mycket sten när
den själv så tydligt sitter i glashus. Att varje land behöver
en säkerhetstjänst är för mig en självklarhet, men
den ensidighet som svenska regeringar visat i sin kritik av andra länder
– socialistiska, förstås –visar dess ideologiska och
politiska hemvist långt längre högerut än svenska folket
var beredd att acceptera. Därför det hemliga odemokratiska, olagliga
förfarandet mot kommunister och vänsterkrafter både inom och
utanför landet.
Nu utgör den nya rapporten inte någon större överraskning
för oss kommunister, vare sig när det gäller svensk utrikespolitik
eller ensidigheten i förföljelsen av vänsterkrafter i landet.
När dåvarande försvarsminister Torsten Gustavsson 1981 yttrade
att Sverige alltid stått på västsidan, skapade det debatt,
men vi kommunister var medvetna om att han för en gångs skull sade
sanningen om vårt lands utrikespolitik.
Men trots denna insikt kan jag inte förneka att jag blev förvånad
över två ting när jag läste den nya rapporten: Den ena
överraskningen är hur många svenskar som fanns i registren över
”farliga” personer. Säpo har i vårt lilla land fört
register över 130.000 människor! Hur många personer har engagerats
i denna olagliga Säpo-, Sapo- och IB-verksamhet?
Och än viktigare – hur många av de registrerade 130.000 har
fått sin karriär spolierad, hur många har gått arbetslösa
på grund av svartlistning?
Den andra saken som förvånar mig är angivarnas påfallande
låga politiska nivå och kunskap. De har rotat i familjetvister,
vänsterprassel, personers ekonomiska bekymmer och ”rapporterat”
om människors i högsta grad personliga problem. Politiska värderingar
eller iakttagelser av något begripligt värde för en säkerhetstjänst
lyser med sin frånvaro.
Bland alla frågor som tornar upp sig när man läser rapporterna
är en, hur man har rekryterat alla de tjallare och mytomaner som vår
s k säkerhetstjänst använt sig av. Väktarna över rikets
säkerhet verkar främst ha styrts av penningbegär eller strävan
att göra sig viktiga.
Hur många av de arbetare som jag som elektriker arbetat tillsammans med
på varv och byggen har skrivit rapporter om vad jag sagt, eller gjort
på kvällar, rapporter som Säpo vidarebefordrat till svenska
arbetsköpare och USA?
Vad var det då som vi gjorde som var så suspekt? Om APK heter det
bland annat.
”Partiföreträdares kontakter med öststatsdiplomater föranledde
emellertid misstankar om brott mot rikes säkerhet. Säkerhetspolisen
antog också, sannolikt på goda grunder, att partiet åtnjöt
ekonomiskt stöd från Sovjetunionen. APK ansågs också
ha ”tagit över” Svenska Fredskommittén som tillsammans
med andra fredsorganisationer drev frågor om nedrustning, kärnvapenmotstånd
och stöd till befrielserörelser. Säkerhetstjänsten uppfattade
under 1980-talet att detta var ett uttryck för en sofistiketad sovjetisk
subversionsverksamhet. Några säkra belägg för detta kunde
man dock inte finna.”
(Rikets säkerhet och den personliga integriteten, s. 23)
Det gäller att smälta den citerade texten: Vi kommunister var en
risk för rikets säkerhets och staten betalade pengar för vår
övervakning därför att vi drev frågor om nedrustning! Vi
var potentiella statsfiender för att vi gjorde motstånd mot kärnvapen!
Vi registrerades för att vi var solidariska med befrielserörelserna
i förtryckta länder! I svenska regeringens och Säpos ögon
blev detta fullständigt normala demokratiska ställningstagande för
fred och rättvisa en ”sofistikerad sovjetisk subversionsverksamhet”!
I mina ögon länder förebråelsen både Sovjetunionen
och oss kommunister till heder. Om Säpos politiska grunder behövs
inga fler förklaringar.
Av detta citat liksom andra ställen i rapporten framgår på
nytt – utan att man någonstans skulle hittat bevis – uppgiften
om ekonomiskt stöd från Sovjetunionens kommunistiska parti. Att broderpartier
ger varandra stöd är allmänt förekommande. Vi har för
övrigt aldrig förnekat olika former av stöd från broderpartier,
inkl. SUKP. Vi har däremot tagit avstånd från de dramatiserade
och suspekta påståenden som man försökt klistra på
denna solidaritet. Stödet bestod av materiella ting som böcker och
propagandamaterial, möjligheter till studieresor, seminarier, semesterresor.
Allt detta är exakt samma stöd som exempelvis svensk socialdemokrati
har givit och fortfarande ger till sina meningsfränder i andra länder.
SAP berättar med stolthet hur man utrustat illegala socialdemokratiska
grupper i Polen och Estland med tryckeri- och kontorsutrustning, hur man skickat
en radiostation till exilkubaner i Miami för att bekämpa den demokratiskt
valda regeringen på Kuba …
SKP och APK har alltid hållit solidaritetens fana högt, vi har aldrig
förnekat vilka krafter vi samarbetat med. Vi har högt uppskattat den
hjälp vi fått och också själva givit broderpartier och
solidaritetsrörelser både materiellt och moraliskt stöd i den
omfattning vi förmått.
Vi är stolta över att vi har arbetat för fred och solidaritet.
Vi är stolta över att vi tillsammans med progressiva socialdemokrater
och andra humanister förhindrade att Sverige anförskaffade kärnvapen.
Att våra demonstrationer tillsammans med andra fredsvänner till Försvaretes
forskningsanstalt i Ursvik (FOA) filmades och deltagare registrerades förstod
vi, men skammen faller inte på oss utan på tjällarnas uppdragsgivare.
Vi har slagit fast att en säkerhetstjänst behövs, men man måste
kunna ställa stora krav på dess kompetens och förmåga
att se vad som är en risk för samhället. Rapporten om Säpos
verksamhet understryker tydligt svenska Säpos politiska inriktning att
skydda det kapitalistiska systemet, inte rikets säkerhet.
År 1944, när våra grannländer var våldtagna och
ockuperade av Hitlers fascistiska trupper och Sveriges regering accepterade
trupptransporter genom vårt land, greps ärliga antifascister för
att de räknade antalet vagnar och soldater för att ge informationen
till våra bröder i Norge som hade nytta av den. Vid den tidpunkten
var 58.000 kommunister registrerade – men endast 13.000 nazister!
Efter andra världskriget, när Sovjetunionens Röda armé
burit huvudlasset för att krossa Hitlerfascismen och därmed skyddat
vårt land från tysk invasion, efter att vår dåvarande
statsminister Per Albin Hansson skickat ett tackbrev till Stalin för Sovjetunionens
insatser för freden, fortsatte förföljelsen av svenska kommunister,
och kriteriet på vem som var kommunist kan läsas i rapporten:
”Eftersom statspolisen och samrådsnämnden efter år 1948
bedömde att kommunister i allt större omfattning försökte
hemlighålla sitt medlemskap, lämnade man med början 1949 ut
uppgifter om ”misstänkt medlemskap”. Avhopp från SKP
kunde betraktas som försvårande omständighet, eftersom vederbörande
då kunde misstänkas för att vara en dold medlem i partiet. I
praktiken ansågs det som ”sakligt grundade skäl” för
misstanke om sådant medlemskap räcka att personen i fråga prenumererat
på eller fört in en jul- eller nyårshälsning i någon
kommunistisk tidning, ibland i kombination med att han reserverat sig mot sin
fackförenings beslut om kollektivanslutning till SAP.
… Man fäste vikt även vi tämligen ålderstigna uppgifter.
Dock ska samrådsnämnden inte ha lämnat ut uppgifter om prenumeration
på eller jul- eller nyårshälsningar i kommunistisk tidning
eller medlemskap i kommunistisk organisation som var äldre än tio
år, såvida det inte dessutom fanns uppgifter av senare datum.”
(Rikets säkerhet och den personliga integriteten, s. 286
Också om personer som själva inte var ”politiskt belastade”
men var släkt med misstänkta kommunister kunde uppgifter lämnas
ut.
”Också medlemmar av den kommunistiska ungdomsrörelsen registrerades,
men det är oklart i exakt vilken utsträckning. Att ledande och aktiva
ungkommunister regelmässigt registrerades är dock klart. Som exempel
kan nämnas att säkerhetssektionen i Jönköping 1969 skickade
in registerblanketter till Stockholm för styrelsen och de aktiva inom VUF:s
skolklubb på Brinellskolans gymnasium i Växjö.
Anknytningen till SKU/DU/VUF behövde dock inte vara särskilt stark
för att leda till registrering. I en rapport från ”E Hilding”
, d.v.s. telefonavlyssning, räknas ett antal namn upp på personer
som ”har nämnts i samband med DU:s verksamhet i Södertälje”.
En av dem var ännu inte registrerad, vilket nu gjordes. Beträffande
en annan person som också registrerades efter uppgifter från ”E
Hilding” uppges att hon inte är ”officiellt med i DU”
men har goda förbindelser med ledande kretsar inom DU.
Deltagande i internationella sammankomster som Nordiska ungdomsträffen,
Världsungdomsfestivalen och Östersjöveckan var registreringsgrundande.
Beträffande Östersjöveckan gällde detta dock endast fram
till 1967. Någon undre åldersgräns för registrering fanns
inte, vilket innebar att även skolbarn kunde registreras. I en PM från
1957 omnämndes tre barn mellan 10 och 13 år som skulle delta i DU:s
barnresa till Östtyskland.”
(Övervakningen av SKP-komplexet, s. 150)
De som klassats som ledande kommunister blev telefonavlyssnade eller buggade
i sina lägenheter och på arbetsplatser.
”Avlyssningen riktades inte endast mot de misstänktas hemtelefoner
utan i flera fall också mot telefoner på deras arbetsplatser. Härigenom
kom SKP:s partikansli och en rad andra organisationer och företag med anknytning
till partiet att avlyssnas, inte sällan med hänvisning till misstankar
mot olika personer. Avlyssningen pågick ofta under lång tid. Exempelvis
var såväl partikansliets telefonväxel som telefoner hos det
kommunistiska ungdomsförbundet i Stockholm nästan oavbrutet föremål
för avlyssning i över 15 år. Inte i något fall ledde avlyssningsoperationerna
till något åtal.”
(Rikets säkerhet och den personliga integriteten, s. 373)
Statsminister Persson ber inte om ursäkt för alla kränkningar
av enskilda personer, inte heller beklagar han att statsmakterna under så
lång tid och så grav förbrutit sig mot Sveriges grundlag och
demokratiska rättigheter. Persson tar flykten framåt enligt mottot
att angrepp är det bästa försvaret och rättfärdiga
alla övergrepp. Man måste tänka på den tidens situation
då kommunisterna utgjorde en fara för vårt land, är hans
argument. Med andra ord: För att skydda det Persson kallar för demokrati,
det kapitalistiska systemet med penningmakten i centrum, är alla medel
tillåtna, även de mest odemokratiska. Även alla de metoder som
Persson & Co. använder som kriterium för att kalla andra stater
för ”diktaturer”.
Dagens situation uppfattas som mycket gynnsam för att ”göra
upp” med det förflutna. Den globaliserade imperialismen har, inte
minst med hjälp av de i rapporten beskrivna metoderna, lyckats att stärka
sina maktpositioner. De antikapitalistiska krafterna framstår som försvagade
och splittrade. Man utnyttjar dagens segerläge för att skriva om historien
och mynta om egna brott till nödvändiga hjältedåd.
De f d socialistiska länderna och kommunister bedöms i dagens situation
inte utgöra något akut politiskt hot mot kapitalismens förvaltare
och då passar den socialdemokratiska regeringen på att göra
sig av med några lik i garderoben. Inte så att hela sanningen kommer
fram. Inte så att de personer vars demokratiska rätt till åsiktsfrihet
har kränkts får veta vilka kränkningar man utsatt de för.
Man lägger inte alla korten på borden – i stil som inte minst
det officiella Sverige krävt av KGB eller DDR:s statssäkerhet. Nej,
man vänder på spettet och försöker framställa brottet
som en dygd: titta här, så duktiga var vi när det handlade om
att rensa Sverige på de krafter som ville kämpa mot upprustning,
krig och kapitalets herravälde, som ifrågasatte ”frihet och
demokrati enligt Vita husets stavning. Dessutom förtränger man att
den olagliga verksamheten pågick även under 1980- 0ch 90-tal och
med stor sannolikhet även idag.
Säkerhetstänstkommissionens rapport omfattar nio volumer inklusive
fristående forskarrapporter. På många ställen påtalas
en sammanblandning av statens och socialdemokratins intressen, d.v.s. stora
statliga medel användes för att säkra socialdemokratins hegemoni
politiskt och i den fackliga rörelsen – vilket, med facit i hand,
har lyckats.
”Kommunister och vänsterrevolutionärer bedömdes utgöra
hot mot såväl rikets säkerhet som det socialdemokratiska partiets
hegemoni inom fackföreningsrörelsen. En övervakning av sådana
personer kunde motiveras av båda dessa aspekter. Socialdemokraternas långvariga
och obrutna maktiinehav gjorde det antagligen lätt att identifiera partiets
intressen med statens. Förmodligen ansåg varken de socialdemokrater
som var anställda vid grupp B/IB eller partiföreträdare i regeringen
eller den centrala partiorganisationen att det var något fel i att grupp
B/IB:s verksamhet – till vilken partifolk i så hög grad medverkade
– också kom partiet till nytta, även om man naturligtvis insåg
den politiska sprängkraft som låg i detta förhållande.”
(Slutordet i Rikets säkerhet och den personliga integriteten, s.622)
Regeringen Persson tror att den politiska sprängkraften i rapporten för
ögonblicket är minimalt. Nu gäller det för oss att bevisa
motsatsen. Det ankommer på oss och alla demokratiska krafter att visar
att statsmakternas och SAP:s olagliga metoder är dynamit. Inte så
mycket för att titta tillbaka. Men väl för att skingra illusioner
om den socialdemokratiska maktapparatens demokratiska förankring och mål.
Kunskapen om det förflutna gör det lättare att bedöma dagens
och morgondagens politiska kamp. Säkerhetstjänstrapporten lär
ingenting om kommunisternas och vänsterns politiska mål och verksamhet
– men den lär mycket om socialdemokraternas och det kapitalistiska
systemets sätt att använda sin makt och missbruka ordet demokrati.
Rolf Hagel