Strävan att bygg ner allt samhälleligt ägande, att avreglera
och privatisera leder på område efter område till samma konsekvens:
Ett fåtal blir rikare medan den stora allmänheten tvingas att betala
ett allt högre pris för livsnödvändiga tjänster. Näringslivets
profeter tröttnar inte att i tid och otid upprepa kapitalismens ”gyllene
regel” om att konkurrens sänker priserna för konsumenterna.
Men detta påstående blir inte mera sant av att ständigt tuggas
om. Faktum kvarstår att villkoren för konsumenterna i stort inte
har förbättrats på något område efter avregleringen,
varken när det gäller tågtrafiken och andra kommunikationer,
posten, telemarknaden, skolan eller vården.
Just nu är det el-marknaden som tydligt illustrerar ”marknadsekonomins”
väsen. De stora kraftbolagen gör jättevinster medan hushållens
elräkningar stiger. Och kraftbolagens direktörer förklarar att
det var ju just detta avregleringen syftade till.
Marknadsapostlarna predikar sig varma för den stora friheten att folk kan
välja bolag. Med den enkla slutsatsen: tycker du att du betalar för
mycket, då har du helt enkelt valt fel, ja och då får du väl
skylla dig själv.
Dessutom förtiger man att många i initialskede billigare nischföretag
snabbt köps upp av de stora aktörerna, när de uppfattas som konkurrent.
Enskilda bolagsdelningar, som kanske anvisas av konkurrensverket när debattens
vågor går högt, ändrar inte något vid denna princip.
Ofta behåller bolagen sitt gamla, ”lilla” namn, men ägs
och styrs sedan länge av en storkoncern.
Den kapitalistiska utvecklingen driver både nationellt och framför
allt internationellt fram en allt högre koncentration av kapital som sätter
gamla marknadsmekanismer ur spel.
Dyrt beroende
El-försörjningen lider i dag i dubbel bemärkelse av avregleringen,
som lett till en i grunden missriktad energipolitik. Svenska folket får
betala ett högt pris för att säkra det socialdemokratiska taburettinnehavet.
När den årligen återkommande vintern slår till och kvicksilvret
kryper under noll avslöjas var den svenska energipolitiken egentligen står.
Vårt land har alla förutsättningar att förse både
industri och medborgare med ren och billig energi.
Folkomröstningen 1980 hade ett bra alternativ, nämligen linje 2, som
bl.a. föreslog:
”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn
till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning
och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan
på att förnybara energikällor blir tillgängliga används
högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga
eller under arbete. …
Forskning och utveckling av förnybara energikällor forceras under
samhällets ledning.
Miljö- och säkerhetsförbättrande åtgärder vid
kärnkraftverken genomförs. En särskild säkerhetsstudie görs
för varje reaktor. För medborgarnas insyn tillsätts vid varje
kärnkraftverk en säkerhetskommitté med lokal förankring.
Elproduktion genom olje- och kolkondenskraftverk undviks. Samhället ska
ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft.
Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för produktion
av elektrisk kraft av betydelse ska ägas av stat och kommun. Övervinster
i vattenkraftproduktionen indrages genom beskattning.”
Denna uppfattning vann i folkomröstningen! Vi kommunister ställde
oss bakom denna energipolitik, därför att den bäst gynnade både
miljö, sysselsättning och välfärden, inklusive el-priserna.
Ett för oss mycket viktigt inslag i linje 2-alternativet var hänvisningen
till demokratiskt ägande och därmed insyn och inflytande. Ett annat
viktigt moment var betoningen på utvecklingen av förnybara energikällor.
Vi ser dagens energipolitik som ett rakt svek mot alla moment i linje 2-alternativet,
ett svek mot folkets vilja. Det är i de senaste årens energidebatter
mer regel än undantag att folkomröstningsresultatet från 1980
förvanskas. Regeringsbeslut om stängning av kärnkraftsreaktorer
och avvecklingsbeslut för alla kärnkraftverk, som senare kommit till
i ren och skär opportunism, blandas felaktigt ihop med folkomröstningen.
Naturligtvis kan folkopinionen förändras på 20 år, men
inte ens idag finns det täckning för avvecklingsivern till det pris
vi nu ska tvingas betala med både stigande kostnader, elbrist och miljöpåverkan.
Och sparkraven? Sedan 1980 har stora insatser gjorts för att förbättra
elutrustningen både inom industri och privat konsumtion. Men trots detta
stiger energiförbrukningen, bl. a. därför att vi hela tiden tillför
samhället ny elförbrukande utrustning. Våra hem har tillförts
fler datorer, videoapparater …Vem vill stoppa denna utveckling?
Ja, naturligtvis nostalgiker och utvecklingsfientliga partier i svensk politik,
som miljöpartiet och vänsterpartiet. Socialdemokraterna som vill sitta
kvar i regeringsposition, har gjort sig beroende av (mp) och (v) och deras bakåtvända
energipolitik. På sikt är detta döbelns medicin för regeringen.
Istället för att avreglera och ge fritt spelrum för privata vinstintressen
i energisektorn borde socialdemokratin förverkliga alternativ 2:s löfte
om samhälleligt ägd energiproduktion och distribution.
Sverige kan täcka sitt energibehov med två befintliga miljövänliga
kraftkällor: vattenkraft och kärnkraft, vilka i samhällelig regi
kan bedrivas både säkert och som underlag för koncentrerad utveckling
av förnybara energikällor. Men i stället för denna miljö-
och kostnadseffektiva linje har regeringen valt att importera elkraft som framställs
genom fossil förbränning i Tyskland och Danmark. Det är dyrt
och bidrar till ännu större koldioxidutsläpp med ödelagda
skogar och klimatförändringar som följd.
Svenska elbolag har efter privatiseringen delvis hamnat i händer av tyska
bolag – t.ex. Preussen Elektrik - som också äger kolgruvor
och kolkraftverk. Det är inte svårt att gissa hur deras konkurrenstänkande
fungerar när det gäller att sälja el till Sverige.
Det är dags att mobilisera kraft bakom krav på en samhällsägd
energisektor, ökad forskning på förnyelsebara energiformer och
en än säkrare kärnenergi.
God tillgång på ren och billig energi är en förutsättning
för industriell utveckling och en bättre levnadsstandard såväl
internationellt som nationellt.
Vårt krav är:
Avstå från planerna att stänga Barsebäck 2 och starta
åter Barsebäck 1! Överför energisektorn i statens ägo!
Rolf Hagel