Min Tysklandsresa var privat men började med ett uppdrag av Svenska Fredskommittén,
nämligen att 8-9 dec delta i 9:e tyska fredsrådslaget i västtyska
Kassel. Där möts varje år fredsaktivister över en bred
skala som t.ex. påskmarschaktivister, yrkesgrupper för fred, kommunister,
socialdemokrater, protestanter och katoliker, unga och äldre och Fredskommittén
har i några år funnits med bland de utländska gästerna.
Eftersom universitetet i Kassel har en arbetsgrupp fredsforskning så har
denna inga svårigheter att sammanställa ett digert föredrags-
och diskussionsprogram som bärs upp av akademiker men där även
politiker och det fackliga nätverket mot krig var representerade.
Medan vi i Sverige gärna lyfter fram den tyska regeringens vallöfte
att inte militärt delta i något krig mot Irak, med eller utan FN-mandat,
haglade det bland alls icke lättrogna tyska fredsarbetare protester mot
ett passivt stöd till kriget. Därför vände sig 9:e Friedensratschlag
på självaste julafton (”…och fred på jorden”!)
till tyskarna i en betald tidningsannons med ett Nej till USA:s krig och med
krav till den tyska regeringen att inte låta USA använda sina tyska
baser, att neka brittiska och USA-stridsplan överflygningsrätt och
att dra bort tyska pansarvagnar från Kuweit och marinen från Golfregionen.
Annonsen innehöll även konkreta förslag till samlingar och demonstrationer
i händelse av ett krigsutbrott.
Krigstemat förblev självklart aktuellt under hela min tid därnere.
I Afghanistan dog sju tyska soldater och Tyskland blev medlem i FN:s säkerhetsråd
1 januari och hur ekvationen med Tysklands officiella ställningstagande
och eventuella FN-eftergifter till USA kommer att lösas har världen
ännu inte skådat. Medan de Grönas partikongress bekräftade
den entydiga nej-linjen håller deras utrikesminister Fischer f.n. alla
dörrar öppna.
Så gott som alla andra frågor av intresse i Tyskland- bortsett kanske
från att televisionen firade 50-årsjubileum- har med ekonomin att
göra. Kommen till mitt resmål Dresden i östra delstaten Sachsen
berättades att en representant för Vattenfall i den mest seriösa
pratshown i tysk TV hade förmedlat svenska erfarenheter. Han hade förklarat
att liknande drastiska förändringar av den sociala välfärden
som Tyskland mot ett visst motstånd nu tänker genomföra hade
i Sverige på 90-talet minsann gjorts med acklamation från hela det
politiska fältet. Kanske att tre miljoner offentliganställda inte
hade lyssnat just den kvällen för de krävde före jul minst
tre procent i lönelyft mot arbetsgivarnas erbjudna noll och bara en segsliten
medling kunde i elfte timmen avvärja en storstrejk av världens största
fackförening.
Man fick något under tre procent men även förlängd arbetstid.
Att Vattenfall tar ton i tysk politik beror på att energijätten har
köpt DDRs 1990 privatiserade brunkolsbrytning och –förädling
i östra Sachsen och bildat Vattenfallgrenen Mining and Generation med säte
i Cottbus i delstaten Brandenburg. Av en gång 65000 anställda i den
regionens folkägda brunkolsbrytning och kraftverk är nu de resterande
5700 glada över ett jobb i ett land med 4,2 miljoner arbetslösa och
en lokal sådan som överstiger 20 procent.
Det land som en gång var ett lokomotiv i den kapitalistiska ekonomin har
fått stora problem. Arbetslösheten, till stor del även förorsakad
av att den östtyska industrin slagits sönder, sänker skatteuppbörden
och köpkraften, militärutgifterna är saftiga och det finns ingen
förmögenhetsskatt. Städer som Berlin och München är
i själva verket bankrutta. Före jul rasade en strid om man skulle
lagstifta om förnyad förmögenhetsskatt eller en fast ränteavgift.
Det senare vann och nu tror idégivarna att kapitalplacerarna i skatteparadisen
ångerfullt återvänder med sina miljarder, blir förlåtna
och därför villiga att undantagslöst betala en låg ränteavgift.
Den som lever får se.
Huvudlösningen heter besparingar och de ålägger man den vanliga
medborgaren. Försäkringskassorna höjer sina bidrag drastiskt,
pensionssystemet görs om med egenavgifter, 15 december införde Deutsche
Bahn ett liknande system som i Sverige som gör resandet både dyrare
och krångligare. I Dresden får arbetslösa inte längre
ha sina barn på dagis, det blir dyrare att åka skridsko och bada
och kyrkogårdsavgiften höjs. Antalet konkurser ökar och sammanlagt
registrerar Institutet för befolkningsfrågor i Allensbach att inte
ens en tredjedel av alla tyskar hyser förhoppningar om att 2003 blir ett
bättre år.
I Wiesbaden korar Sällskapet för tyska språket Årets ord
på grund av inkomna förslag. Årets ord 2002 blev Teuro. Ordleken
med euro och teuer (dyr) speglar bitterheten över alla prishöjningar
med införandet av den nya valutan.
Ännu är läkarbesök gratis och husläkaren åtföljd
sköterska gör ett vanligt hembesök hos min 91-åriga mor
men människorna ser slutet av ännu existerande sociala förmåner
samtidigt som kapitalets globala engagemang och statens militära bara ökar.
Från EU i Bryssel har man på nytt klandrat Tyskland för att
ha överskridit budgetunderskottet på tre procent och satt en frist
till 21 maj att åter rätta sig i leden om man vill undvika straffavgifter
upp till tio miljarder euro. Nu kan kansler Gerhard Schröder ge Bryssel
skulden för de kommande hårda åtstramningarna. Eller vad sägs
om den franska idén att lyfta ut militärutgifterna ur budgetberäkningarna
för att lättare kunna leva upp till tre-procent-klausulen?
Barbara Brädefors