Varför har DFRK dragit sig ur icke-spridningsavtalet (NPT)? Omständigheterna
bakom det beslutet redovisas i en detaljerad rapport som nyhetsbyrån KCNA
offentliggjorde den 21 januari.
Rapporten understryker att om USA överger sin fientliga politik och avstår
från kärnvapenhot, kan DFRK genom särskild verifiering mellan
de två länderna belägga att landet inte tillverkar kärnvapen.
Frågan om kärnkraft och kärnvapen på Koreahalvön
bör lösas fredligt genom ärliga förhandlingar där både
DFRK och USA på jämlik grundval undanröjer varandras farhågor
för säkerheten.
Beträffande detaljerna kring DFRK:s undertecknande av NPT, säger
rapporten:
Syftet med DFRK:s anslutning till NPT var att undanröja USA:s kärnvapenhot
mot DFRK och framför allt att tillfredsställande lösa kraftförsörjningsproblemet
med kärnkraft.
Efter att ha beslutat att se lättvattenreaktorer som det främsta medlet
för elproduktion i landet hade DFRK kontakter med vissa utvecklade länder
för att upphandla sådana reaktorer, men förgäves. Ingen
av dem besvarade får förfrågan.
Till att börja med avsåg vi att köpa avancerade lättvattenreaktorer
från länder i väst, som Kanada, Sverige och Frankrike, men lyckades
inte göra det på grund av USA:s obstruktion baserad på Cocom.
[Cocom är en organisation bildad 1949 av Natoländerna (utom Island)
och Japan, som fastställer regler för export av strategisk utrustning
till kommunistländer. Ö.a.]
Därför var vi tvungna att förhandla med det före detta Sovjetunionen
om denna angelägenhet, fastän dess lättvattenreaktor var mindre
avancerad än västländernas ur teknisk synvinkel. Vid den tiden
hävdade Sovjetunionen att dess erbjudande om atomkärnteknik till DFRK
skulle vara möjligt endast då DFRK anslöt sig till NPT och undertecknade
överenskommelsen om kontroll med Internationella Atomenergibyrån
(IAEA). Följaktligen undersökte DFRK denna fråga grundligt.
DFRK anslöt sig till NPT den 12 december 1985 i syfte att försäkra
sig om internationellt samarbete från kärnkraftindustrin och samtidigt
undanröja kärnvapenhotet mot DFRK och göra Koreahalvön till
en kärnvapenfri zon.
* * *
B eträffande omständigheterna kring förseningen med undertecknandet
av kontrollöverenskommelsen (SA), säger rapporten:
Även efter DFRK:s anslutning till NPT, trappade Förenta Staterna upp
sitt kärnvapenhot mot DFRK och gjorde det omöjligt för DFRK att
underteckna SA i enlighet med NPT.
Den 7 januari 1992 deklarerade det sydkoreanska försvarsdepartementet och
USA:s försvarsdepartement och Sydkoreas och USA:s ”förenade
kommando” gemensamt att man upphörde med de gemensamma militärövningarna
”Team Spirit”. Och samtal på hög nivå hölls
mellan DFRK och USA den 22 januari 1992.
Eftersom förutsättningar och omständigheter skapades efter att
Förenta Staterna och Södra Korea avgav ett muntligt löfte, undertecknade
DFRK kontrollöverenskommelsen med IAEA den 30 januari 1992.
DFRK:s nionde Högsta Folkförsamlings tredje session, som hölls
9 april 1992, godkände kontrollöverenskommelsen på ”villkor
att ingen av undertecknarna av NPT kommer att placera kärnvapen på
Koreahalvön och rikta ett kärnvapenhot mot DFRK” och DFRK informerade
IAEA om detta godkännande den 10 april, påföljande dag.
Kontrollöverenskommelsen mellan DFRK och IAEA trädde därmed i
kraft från 10 april 1992.
* * *
Beträffande detaljerna i DFRK:s deklaration om tillbakadragande från
NPT sade rapporten:
Efter att kontrollöverenskommelsen mellan DFRK och IAEA slutits, spred
Förenta Staterna ut ryktet om ”misstänkta nukleära aktiviteter”
i DFRK:s grafitmodererade reaktor och de därtill hörande anläggningarna,
och skapade en ”nukleär kris”.
En överenskommelse nåddes mellan DFRK och det forna Sovjetunionen
om ekonomiskt och tekniskt samarbete för att bygga kärnkraftsanläggningar
1985 efter DFRK:s anslutning till NPT. Men denna överenskommelse genomfördes
inte, bortsett från en byggplatsöversikt som gjordes för projektet.
Vi antog därför som vår politik att skapa en kärnkraftsindustri
lämpad efter dess särskilda villkor att leva på vårt eget
sätt och började utveckla dess egen kärnkraftteknologi.
För utvecklandet av sin kärnkraftsindustri valde DFRK en reaktor av
grafitmodererad typ som kunde utvecklas inte med råmaterial från
något annat land utan med dess egna rika tillgångar och teknologi.
Under de senaste åren har DFRK uppriktigt fullgjort sina åtaganden
enligt kontrollöverenskommelsen.
Vi presenterade den ursprungliga inventarierapporten om nukleärt material
och designinformation för nukleära faciliteter till IAEA:s sekretariat
den 4 maj 1992, långt före tidsplanen, som föreskrev att dessa
skulle sändas före årets slut enligt artiklarna 42 och 62 i
kontrollöverenskommelsen.
Vi tryggade också besöket till DFRK av IAEA:s delegation under ledning
av dess generaldirektör från 11 till 16 maj 1992, och tillät
den att inspektera alla nukleära anläggningar de önskade se och
till och med de föremål som den ansåg tvivelaktiga.
Vi samarbetade fullt ut med IAEA:s tillfälliga inspektionsteam i dess aktiviteter
vid sex tillfällen.
Emellertid utnyttjade Förenta Staterna och dess anhängare inom IAEA:s
sekretariat sådana inspektioner enligt NPT och kontrollöverenskommelsen
för att spionera på DFRK och underminera dess socialistiska system.
Några inom IAEA-sekretariatet lämnade systematiskt vidare resultaten
av IAEA:s inspektioner av DFRK till USA, som under förevändning av
vad de kallade ”bristande överensstämmelse” krävde
en ”särskild inspektion” av DFRK:s militäraföremål
och därmed komplicerade den nukleära frågan på Koreahalvön.
USA inbjöd IAEA:s generaldirektör till en gemensam hearing med USA:s
representanthus den 22 juli 1992, för att informera det om DFRK:s nukleära
program, samtidigt som man uppmanade honom att genomföra en ”särskild
inspektion” eller ”överraskningsinspektion” av DFRK.
USA förde mycket väsen om den ”misstänkta nukleära
utvecklingen” i DFRK och uppviglade några ur IAEA:s sekretariat
och vissa av byråns medlemsländer att vid mötet i februari 1993
med IAEA:s styrelse anta en orimlig ”resolution”, som uppmanade
till inspektion av DFRK:s militära anläggningar, som inte har något
med nukleära aktiviteter att göra.
Planerat för att i tiden sammanfalla med att denna ”resolution”
antogs återupptog USA de redan inställda militärövningarna
”Team Spirit”, och hotade åter allvarligt DFRK:s suveränitet
och rätt att existera.
Samtal hölls mellan DFRK och USA för att diskutera den ”nukleära
frågan” på DFRK:s begäran, men avbröts på
grund av den varaktiga fientliga relationen och misstron mellan de två
länderna.
Under den rådande situationen utfärdade DFRK ett tillstånd
av till hälften krig för att försvara landets suveränitet
och säkerhet och beslöt att dra sig tillbaka från NPT den 12
mars 1993 för att värna om sina grundläggande intressen.
Landet vidtog också åtgärden att dra sig tillbaka från
IAEA den 13 juni 1994 då dess styrelsemöte den 10 juni 1994 antog
en resolution om att inställa byråns samarbete med DFRK och krävde
öppnande av dess militära anläggningar under förevändning
av den ”nukleär frågan”.
* * *
Beträffande DFRK:s unika status säger rapporten:
DFRK:s uppriktiga ansträngningar att förhindra ett krigsutbrott på
Koreahalvön och trygga regional fred och stabilitet och världens fredsälskande
folks starka krav tvingade Förenta Staterna att komma till förhandlingsbordet
för en fredlig lösning på halvöns kärnvapenfråga.
Det gemensamma uttalandet mellan DFRK och USA antogs 11 juni 1993 efter flera
omgångar av bilaterala förhandlingar.
I uttalandet lovade USA att inte använda våld, inklusive kärnvapen
mot DFRK och inte heller hota det med dem utan respektera dess suveränitet
och avstå från att blanda sig i dess interna angelägenheter.
Och DFRK beslöt att temporärt inställa verkställandet av
sitt tillbakadragande från NPT så länge som det anser det nödvändigt.
DFRK hade sålunda placerats i en unik status vad beträffar dess relationer
med NPT.
Denna unika status erkändes också av Förenta Staterna och IAEA:s
sekretariat.
Efter offentliggörandet av det gemensamma uttalandet mellan DFRK och USA
hölls samtal i tre steg mellan de två länderna och de resulterade
i antagandet av det av DFRK och USA överenskomna ramavtalet 21 oktober
1994, som siktade mot en grundläggande lösning på kärnvapenfrågan
på Koreahalvön.
* * *
Rapporten utvecklar hur DFRK:s tillbakadragande från NPT, för vilket
moratorium hade förklarats, trädde i kraft. Den säger:
USA hade redan från början ingen vilja att genomföra ramverket
och har systematiskt kränkt ramverket och kalkylerat med att DFRK skulle
kollapsa.
Det har inte fullgjort sina åtaganden att leverera rättvattenreaktorer
till DFRK. Den centrala frågan i ramavtalet är USA:s tillhandahållande
av lättvattenreaktorer till DFRK i utbyte mot dess frysning av nukleära
anläggningar.
USA försenade avsiktligt sitt tecknande av kontrakt om leverans av lättvattenreaktorer
till DFRK, och uppmanade DFRK att ta emot lättvattenreaktorer av sydkoreansk
typ.
Till följd därav slöts överenskommelsen om tillhandahållande
av lättvattenreaktorer mellan DFRK och det USA-ledda konsortiet Korean
Peninsula Energy Development Organization (Kedo) den 15 december 1995, nästan
åtta månader efter 21 april samma år, dag som fastställts
som den sista enligt ramavtalet.
Endast byggplatsförberedelser har gjorts i projektet för lättvattenreaktorer,
som USA självt åtog sig att tillhandahålla till DFRK år
2003 enligt ramavtalet.
På grund av USA:s försenade leverans av lättvattenreaktorer
har DFRK lidit oerhörd brist på elektricitet och genomgått
en allvarlig ekonomisk kris som lett till den nuvarande situationen där
till och med dess rätt att existera är allvarligt hotad.
USA har inte uppriktigt levt upp till sitt lagliga åtagande att årligen
leverera 500 000 ton råolja till DFRK som kompensation för den förlust
av energi som orsakats av dess frysning av grafitmodererade reaktorer och de
anläggningar som hör till dem fram till dess att lättvattenreaktor
nr 1 är fullständig i enlighet med ramavtalets artikel 1, paragraf
2.
Vid samtalen i New York mellan DFRK och USA i mars 2000 föreslog DFRK:s
sida att USA skulle kompensera för förlusten av elektricitet som orsakats
av den försenade leveransen av lättvattenreaktorerna.
Den 14 november förra året beslöt USA att inställa leveranserna
av råolja till DFRK från december, och övergav därmed
det sista åtagande de hade fullgjort enligt ramavtalet.
Detta tvingade DFRK att återstarta sina kärnkraftanläggningar,
vilka hade varit frusna enligt ramavtalet, för att kompensera ett vacuum
som skapats i kraftproduktionen på grund av USA:s beslut att sluta leverera
råolja till DFRK.
I enlighet med ramavtalets artikel 2 beslöt DFRK:s regering att upphäva
de åtgärder genom vilka USA-tillverkade produkter förhindrades
att komma in i DFRK och handelsfartygen under USA-flagg förbjöds att
gå in i hamnar i DFRK då de är indragna i DFRK:s handel med
andra länder från mitten av januari 1995, tre månader efter
antagandet av ramavtalet. Men USA upphävde endast delvis sådana symboliska
sanktioner som tillämpas mot DFRK beträffande resor, telekommunikationer,
finans och passage av luftrummet, men vidtog inga substantiella åtgärder
för att lätta på sanktionerna på sådana områden
som reser hinder för handel och investeringar.
Enligt ramavtalets artikel 3 har USA åtagit sig att ge DFRK formella försäkringar
mot användningen av eller hotet om kärnvapen.
1993, då samtalen mellan DFRK och USA pågick för en fredlig
lösning på den nukleära frågan på Koreahalvön,
utarbetade USA en ”ny operationsplan 5027” för en förebyggande
kärnvapenattack mot DFRK bakom ridån av dialog och trappade systematiskt
upp sina förberedelser för att genomföra den i syfte att strypa
DFRK.
Från början av 1995 genomfördes de gemensamma militärövningarna
”Foal Eagle 95”, ”Hoguk 96”, ”Rimpac 98”,
”Hwarang 98”, ”Ulji Focus Lens” och andra övningar
för kärnvapenkrig med DFRK som mål hektiskt på land, till
havs och i luften i alla delar av södra Korea nästan dagligen varje
år.
I februari 1997 förde USA granater av urlakat uran från sin bas i
Okinawa till södra Korea för att stationera dem där för
ett faktiskt krig och den 8 juni samma år utfärdade de ”en
interimrapport” om omprövning av ”riktlinjerna för försvarssamarbete
mellan USA och Japan” i Honolulu.
I januari 1999 flög USA:s försvarsminister och ordföranden för
USA:s förenade stabskommando till södra Korea för att hålla
”militärkommissionens” 20:e möte och det 30:e ”årliga
konsultativa säkerhetsmötet” med sydkoreanska toppmilitärer,
varvid de publicerade ett gemensamt uttalande. I det uttalandet påstod
de att DFRK förblir ett konstant hot mot deras nationella intressen och
de skulle starkt slå tillbaka mot DFRK med kärnvapen och alla andra
medel i händelse av en akut situation.
Knappt hade Bushadministrationens myndigheter tillträtt innan de antog
som sin politik att strypa DFRK med vapenmakt och totalt lamslå de redan
påbörjade bilaterala samtalen.
Bush gick så långt som till att sprida smädelser mot DFRK:s
högsta ledning och utnämnde DFRK till ”en del i ondskans axel”
i sitt ”budskap om tillståndet för unionen” som levererades
till kongressen den 30 januari 2002.
Särskilt bör nämnas det faktum att Bushadministrationen till
och med gick så långt som till att lista DFRK som måltavla
för dess förebyggande kärnvapenattack, och därmed fullständigt
förstöra grundvalen för ramavtalet och hänsynslöst
kränka den grundläggande andan i icke-spridningsavtalet.
I kölvattnet av USA:s presidents särskilda sändebuds besök
i Pyongyang i början av oktober förra året läxade Bushadministrationen
grundlöst upp DFRK och hävdade att DFRK har fortsatt sitt nukleära
program och därmed kränkt ramavtalet och hotade högljutt med
att det inte skulle bli några bilaterala samtal och att det skulle inverka
negativt på relationerna mellan DFRK och Japan och på de interkoreanska
relationerna om inte DFRK ger upp sitt program.
USA insisterade på stråtrövarkravet att DFRK skulle acceptera
nukleär inspektion trots att det stipulerades i ramavtalets artikel 4 och
i punkt 7 av det konfidentiella tillägget till ramavtalet att DFRK skulle
ta emot sådan först efter att turbin, generator och andra icke-nukleära
delar av lättvattenreaktorerna har levererats till DFRK, och drev därigenom
situationen in i en fas värre än den i början av 1990-talet.
USA uppviglade åter IAEA den 6 januari i år till att anta en ”resolution”
mot DFRK i kölvattnet till den liknande som togs 29 november förra
året.
USA, som öppet skrotat ramavtalet, uppviglade till och med IAEA till att
internationalisera sitt agerande för att kväva DFRK, och omsatte därmed
i handling sin krigsförklaring mot DFRK.
Detta tvingade DFRK att dra sig ur icke-spridningsavtalet, som missbrukas som
ett verktyg för att genomföra USA:s fientliga politik mot DFRK, för
att skydda sin suveränitet och rätt att existera.
Som vi sett ovan, är frågan om kärnkraft och kärnvapen
på Koreahalvön en produkt av USA:s fientliga politik mot DFRK och
det är därför en fråga som måste lösas mellan
DFRK och USA genom förhandlingar.
Ett nonaggressionsavtal mellan DFRK och USA skulle vara det enda realistiska
sättet att på ett grundläggande sätt lösa frågan
om kärnkraft och kärnvapen på Koreahalvön och fredligt
lösa den rådande allvarliga situationen.
Om USA undertecknar avtalet och juridiskt försäkrar DFRK om sin icke-aggression
inklusive icke-användning av kärnvapen, kan DFRK också se till
att USA blir av med sina farhågor beträffande säkerheten.
Fastän DFRK dragit sig ur icke-spridningsavtalet, kommer dess aktiviteter
att begränsas till fredliga ändamål inklusive kraftproduktion
i nuvarande stadium.
(KCNA, 22 januari 2003.)