Sir Halford John Mackinder (1861 - 1947) var en brittisk geograf med ett starkt
intresse för historia och politik, framför allt hur och varför
imperier uppstår. Hans geostrategiska analyser har uppmärksammats
i Washington och London.
Storbritannien var den ledande imperialistiska makten under en stor del av Mackinders
tid, och han försökte tillämpa sina teorier för att bevara
landets position. 1920-1939 var han ordförande för Imperial Shipping
Committee, 1925-31 medlem i Imperial Economic Committee och 1926 utsågs
han till Privy Councillor, d v s rådgivare till den brittiska regeringen.
Han var väl medveten om att ordet imperium kommer från latinska impere,
vilket betyder "kontroll" och "kommande".
Mackinder blev 1886 medlem i Royal Geographical Society. Enligt en av hans levnadstecknare
var föreningen en samling "män med ett allmänt intresse
för världen och dess angelägenheter, officerare i armen och flottan,
affärsmän, akademiker, lärare, diplomater och koloniala administratörer",
d v s människor som delade och stödde den brittiska överklassens
syn på hur världen borde ordnas.
Klassmotsättningar var inte en del av Mackinders teorier men en naturlig
om än outtalad komponent i hans världsuppfattning. Han menade att
geografin var den viktigaste faktorn i mänsklighetens utveckling och att
ett ämne som han kallade för politisk geografi skulle "utröna
samspelet mellan människor och deras miljö". Denna miljö
omfattade enligt honom topologi, d v s hur jordens yta är gestaltad, klimat-
och väderförhållande och förekomst av eller brist på
naturresurser.
I uppsatsen "Historiens geografiska vridningsaxel" (The geographical
pivotof history) från 1904 presenterade Mackinder först sin teori.
Enligt denna bildar hela Eurasien och Afrika det han benämnde Världsön
(World Island). Världsön är enligt honom uppdelad i sex regioner,
där den allra viktigaste är Kärnlandet (Heartland). Kärnlandet
motsvarar ungefär det forna Sovjetunionens territorium.
Mackinder deltog i fredskonferensen i Versailles 1918-1919. Han framhöll
då att "den som kontrollerar Östeuropa kontrollerar Kärnlandet,
den som kontrollerar Kärnlandet kontrollerar Världsön och den
som kontrollerar Världsön kontrollerar världen".
År 1919, då fjorton kapitalistiska nationer inklusive Japan invaderade
det unga Sovjetunionen, utsågs Mackinder till brittisk High Commissioner,
d v s imperiets ambassadör eller ståthållare för södra
Ryssland, en region rik på olja och andra naturresurser.
Mackinder menade att Storbritannien borde ingå i en antibolsjevistisk
allians, eftersom det fanns "ett växande hot från Moskva ...
som kommer att gör världen till en osäker plats för demokratierna",
som de kapitalistiska nationerna brukar kallas.
Denna allians skulle se till att Östeuropa delades upp i små stater
- Vitryssland, Ukraina, Södra Ryssland, Georgien, Armenien m m - för
att därmed minska Rysslands möjligheter att kontrollera Kärnlandet.
Länderna skulle bilda en buffertzon "från Adriatiska havet och
Svarta havet bort till Östersjön".
Det är kanske onödigt att peka på likheterna med Västs
strategier alltsedan 1950-talet.
Under 1970-talet konstaterade flera kommentatorer i USA och Storbritannien att
"teorin om Kärnlandet är en grundförutsättning i Västs
militära tänkande" och att "de flesta västerländska
strateger fortfarande ser världen så som Mackinder beskrev den".
Bland dessa strateger finns Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski. Brzezinski
lanserade det heliga kriget mot kommunismen i Afghanistan 1978, när han
var rådgivare till Jimmy Carter, som ju nyligen fick Nobels fredspris.
Vilket pris han fick för att han startade kriget i Afghanistan är
inte känt. Mackinders böcker har återutgivits av Pentagons National
Defense University.
Splittring i Washington Mackinders strategi för att hindra att Sovjetunionen
dominerade Kärnlandet utgick från den gamla romerska metoden - söndra
för att härska. Han menade att direkta militära aktioner kunde
vara farliga i Östeuropa och Mellanöstern, de områden han insåg
var nyckeln till kontrollen över Centralasien, ungefär motsvarande
republikerna som bildade Sovjetunionens södra flank.
Det förefaller som om strategerna i Washington och London delade hans åsikter
om Mellanöstern fram till omkring 1990. USA var inriktat på att spela
ut olika nationer mot varandra, med hjälp av Israel, åtminstone från
1972. Man planerade däremot inte för en permanent amerikansk militär
närvaro i Mellanöstern, inte heller i sydöstra Europa.
Reaganregeringen utfärdade under det åtta år långa kriget
mellan Irak och Iran på 1980-talet direktiv om att USA skulle ge Irak
all hjälp som behövdes för att se till att landet inte besegrades.
Detta ingick i det budskap som den nuvarande försvarsministern Donald Rumsfeld
hade med sig när han då mötte Saddam Hussein.
Det skall dock understrykas att Reaganregeringen redan 1984 tog fram en plan
för att bryta upp Jugoslavien. Huruvida planen syftade till etablering
av militärbaser är oklart.
Det verkar som om USA:s strategiska tänkande ändrades efter Sovjetunionens
fall. Angreppet mot Irak och det första angreppet mot Jugoslavien kom nästan
samtidigt 1991-1992. 1 båda fallen blev resultatet att amerikanska militärbaser
upprättades – bl.a. i Kosovo, Albanien och Saudiarabien.
I samband med angreppet på Afghanistan har USA etablerat baser inte bara
i det landet utan också i flera tidigare sov jetrepubliker söder
om Ryssland, t ex Georgien, Uzbekistan och Tadjikistan.
Inte en fråga av elaka individer
Det finns en olycklig tendens inom antikrigsrörelsen att sammankoppla dessa
angrepp med individer. Det är inte fråga om några elaka eller
dumma eller okunniga människor. Bakom försöken att kontrollera
Östeuropa, Mellanöstern och Kärnlandet ligger de obönhörliga
behoven i ett system som har till mål att maximera vinsterna åt
en liten minoritet.
De avgörande besluten i USA fattas inte av presidenten. De bestäms
i Nationella Säkerhetsrådet, National Security Council (NSC). I NSC
ingår representanter för de stora industriföretagen, bankerna
och andra finansiella institutionerna.
Med andra ord, de som styr det amerikanska kapitalistiska systemet.
NSC är på sätt och vis byggt efter samma modell som Transatlantic
Business Dialogue (TBD), det är en mekanism för att säkerställa
att kapitalets behov tillgodoses. Och NSCs beslut koordineras med TBD, WTO och
andra organisationer som har samma mål - maximering av vinsterna.
I sammanhanget bör vi komma ihåg att de 500 största multinationella
bolagen står för 65 procent av den totala världshandeln och
praktisk taget samtliga hör hemma i OECD-länderna.
Dessa företags verksamhet är i grund och botten byggd på industriell
produktion. Produktionen kräver tillgång till olja och en lång
rad mineralier. Problemet är att OECD-länderna inte är särskilt
rika på de viktigaste mineralierna. En gång i tiden var USA detta,
men i över 40 år har den amerikanska industriella och militära
verksamhet varit starkt beroende av tillgången till utländska mineralfyndigheter.
Behovet av mineralier är en bland flera huvudfaktorer bakom den imperialistiska
expansion som har pågått sedan senare hälften av 1800-talet
från USA, Västeuropa och Japan, precis som Sir Halford Mackinder
insåg.
Koloniseringen av Afrika, plundringen av Latinamerika, kriget i Vietnam, blodbadet
i Indonesien 1965, krigen i Kongo och Angola och många andra konflikter
har sina rötter i imperialismens expansion. Och detsamma gäller idag.
Varje land som försöker dra sig ur det kapitalistiska systemet blir
ett hot mot systemet. Och hotet är särskilt farligt för systemets
ägare ifall landet skulle vara rikt på mineralier.
Det är av intresse att notera att Kosovo är rikt på viktiga
mineralier, på wolfram, zink, bly, nickel, kobolt och krom. Fyndigheterna
ägdes tidigare av den jugoslaviska staten men kontrolleras nu av privatägda
företag från Tyskland, Storbritannien och USA.
Fast det område som har de rikaste ännu inte exploaterade mineralfyndigheterna
är Kärnlandet, d v s Ryssland och de forna sovjetiska republikerna,
i synnerhet de som ligger längs Rysslands södra flank.
Först terrorbombning, sedan skall USA regera i Irak
Det har flera gånger öppet rapporterats i bl.a. New York Times att
regeringen i Washington planerar att besegra Irak genom krig för att sedan
etablera en långvarig militär närvaro i landet. Med 250 000
trupper skall general Franks spela samma roll som general MacArthur gjorde i
Japan efter 1945.
Att det blir ett krig är säkert. Och det kommer att bli mycket värre
än de blodiga angreppen på Jugoslavien. För det första
är det fullt möjligt att USA kommer att använda s k taktiska
kärnvapen. En f d officer i USA:s militära underrättelsetjänst
rapporterade i Los Angeles Times (2003.01.26) att man har lagt fast ett planeringsdokument
med olika möjligheter för användning av kärnvapen och en
förteckning på lämpliga mål i Irak. Dessutom skall USA
i kriget använda sig av strategin Shock and Awe ("chock och fruktan"),
som beskrevs 1996 i en rapport från National Defense University, alltså
när Clinton var president och fem år före angreppet på
World Trade Center. Strategin går ut på att helt paralysera landets
befolkning genom flera dagar med intensiva och obarmhärtiga bombningar.
En av författarna till rapporten intervjuades i det amerikanska TV-kanalen
CBS i januari i år. Han hänvisade då till att man vill uppnå
samma effekt som vid bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Bara under krigets
första dag skall irakierna utsättas för lika mycket bomber och
missiler som användes under hela det första kriget mot Irak 1990-
och nästa dag samma behandling igen. En missil i minuten skall slå
till dygnet runt, allt skall ödeläggas, "det skall inte finnas
en säker plats i hela Bagdad". Han förklarade att tanken är
att på 2-5 dagar skall det irakiska folket vara fysiskt, emotionellt och
psykologiskt utblottat.
Syftet är uppenbarligen att visa hela världen att USA är berett
att gå hur långt som helst för att vinna kontroll. Detta budskap
riktas särskilt till Iran, som troligen är nästa land på
listan.
Iran är geostrategiskt sett det viktigaste landet i Mellanöstern.
Sedan man har inrättat en militärregering i Irak kommer Washington
att lägga fram sin önskelista för Irans regering som måste
accepteras om man vill undvika samma öde som Irak.
Den västerländska kampen är splittrad
Som alla vet har regeringar i bl.a. Paris, Berlin, Moskva och Peking tagit ställning
mot USA:s planerade angrepp mot Irak. Som vi också känner till har
de franska och tyska regeringscheferna principiellt inget att invända mot
angreppskrig. Båda dessa NATO-medlemmar deltog i de kriminella krigen
mot Jugoslavien och Afghanistan.
Inte heller Henry Kissinger, James Baker, Jimmy Carter eller Zbigniew Brzezinski
har några högre principer när det gäller angreppskrig.
Men de också är emot USA:s krig mot Irak. Till och med general Norman
Schwarzkopf har sagt att ett krig mot Irak inte är önskvärt.
De som är intresserad av historiska kontinuiteter bör få veta
att Norman Schwarzkopfs far var chef för den CIAgrupp som organiserade
kuppen mot Mossadeq i Iran 1953. Under 1930-talet var pappa Schwarzkopf polischef
i delstaten New Jersey, där han fabricerade bevis i rättegången
om kidnappningen av Charles Lindberghs barn.
Varför är Chirac, Schröder, Kissinger m fl emot USA: s krigsplaner?
Förklaringen skymtas i Schröders uttalande sommaren 2002 då
han förklarade att "om vi bombar Irak kommer hela Mellanöstern
att explodera i våra ansikten".
Troligen är dessa krigsmotståndare rädda för att USA:s
och Storbritanniens angrepp mot Irak kommer att väcka ett mycket starkt
motstånd i länder med stor muslimska befolkning. Det lär då
bli omöjligt för USA att upprätthålla militärbaser
i dessa länder, inte minst i de tidigare sovjetrepublikerna längst
Rysslands södra flank. Dessutom kommer stora svårigheter att uppstå
i muslimska Bosnien och Albanien.
I sammanhanget kan vi notera att enligt New York Times (2003.02.09) har ledarna
i Saudiarabien bestämt sig för att inte längre tillåta
en amerikansk militär närvaro i landet.
Det är USA som är imperialismens spjutspets. Om USA förlorar
kontroll av nyckelländer i Mellanöstern och Centralasien, blir det
synnerligen svårt att kontrollera Kärnlandet och dess naturresurser
för kapitalets vinning. Utan att vidta det yttersta medlet, alltså
kärnvapen- vilket fortfarande är möjligt.
Men det verkar som om NSC och i synnerhet Rumsfeld och Cheney inte inser detta,
kanske förblindade av stor maktsarrogans och en chans att personligen ta
över Iraks oljereserver, världens näst största. Emellertid
vet vi inget om diskussionerna i NSC, och därmed inte heller något
om vem som är för och vem som är emot kriget.
Stort motstånd i USA
I skrivande stund (17 februari 2003) har kommunfullmäktige i 90 amerikanska
städer antagit resolutioner mot Washingtons planerade krig mot Irak. I
resolutionerna krävs bl a att ledamöter i USA:s kongress röstar
emot alla försök att ge Bushregeringen tillstånd att angripa
Irak.
Bland de städer som har antagit antikrigsresolutioner forns San Francisco,
Chicago, Baltimore, Detroit, Philadelphia, Washington DC och Austin, som är
huvudstaden i delstaten Texas. Kampanjer för att rösta igenom liknande
resolutioner är på gång på många andra orter, t
ex Dallas och Houston. Se www.citiesforpeace.org
Mig veterlig har det aldrig tidigare i USA:s historia förekommit att kommunala
myndigheter öppet opponerar sig mot centralregeringens internationella
politik. Detta är alltså en historisk händelse. Det bevisar
att det finns ett betydande motstånd i USA mot Bushregeringens krigspolitik,
tvärtemot vad som ibland påstås i svenska medier. Den amerikanska
antikrigsrörelsen växer för varje dag.
De olika resolutionerna varierar i karaktär. Men det finns några
gemensamma teman. Ett är att det planerade kriget strider mot FN-stadgan
och folkrätt. Ett annat är att Bushregeringen ljuger för folket.
I många resolutioner påpekas att civila kommer att dö i Irak
och att den irakiska befolkningen redan har lidit av sanktioner och bombningar.
I t ex Gary, Indiana, en gammal stålstad, uttalar fullmäktige: "Staden
Garys medborgare och deras lokalt valda företrädare har rätt
enligt konstitutionen att göra en framställning till den nationella
regeringen beträffande en sak som är av allvarlig vikt för vår
stad, för nationen och världen; staden Garys invånare sätter
det mänskliga livets okränkbarhet före allt annat; staden Garys
invånare menar att en demokratisk nation inte får vara angripare
eller föra ett orättfärdigt krig; och folket i staden Gary anser
att en nation inte har rätt att bestämma vilka val en annan nation
skall göra, oavsett vilken avskyvärd ledare det senare har."
Av städernas resolutioner framgår tydligt hur bekymrat folket är
över den växande ekonomiska krisen, vilket vi tidigare har utvecklat
i Riktpunkt.
I en av dem annan resolution uttalar man att "krig mot Irak skulle kosta
USA miljardtals dollar i månaden och ta medel från andra projekt
som borde användas för de betydande problemen i vår ekonomi,
t ex arbetslöshet, utbildning, stigande energikostnader, hemlöshet
och krisen inom vårt hälso- och sjukvårdssystem".
Som vi framhållit flera gånger de senaste fem åren har skillnaderna
mellan folket och de styrande i Väst aldrig varit så stor som nu,
särskilt i USA. Efter kriget mot Irak kommer detta land att gå in
i en dramatisk turbulens.
Vad vi ser framför oss i USA och EU är en ytterst viktig kedja av
händelser. Kapitalismens inre motsättningar intensifieras i den grad
att de kommer att leda till långtgående sociala och politiska förändringar.
P C