"Ledarna för arabvärlden och för Europa borde ha modet
att stå på sig och försvara palestiniernas, irakiernas, ja
hela arabvärldens rättigheter mot vidare intrång från
ett framväxande västerländskt imperium med anspråk på
världsherravälde - den nya koloniala regim som håller på
att skapas av USA. Det hela är fullständigt bisarrt. Det är obscent."
I det jättelika vidunder som FN utgör är även en högt
uppsatt tjänsteman bara ett arbetsbi. Så verkar det i alla fall när
man talar med Denis Halliday. Fyra år efter att ha avgått från
sin tjänst som FN:s chefssamordnare för hjälpåtgärder
i Irak njuter han fortfarande av friheten att kunna tala öppet om sanktionsregimens
notoriska misslyckanden. Att vidmakthålla en känsla av rättvisa,
och behålla sin tro på de olika konventioner som tillsammans utgör
internationell rätt - detta är inte möjligt för ledarna
för humanitära program som arbetar under den blå flaggan.
I en intervju med den egyptiske tidningen Al-Ahram Weekly 2002.06.18 beskriver
Halliday hur hans självständighet begränsades under hans tid
som biträdande generalsekreterare. Han var en "internationell tjänsteman"
."Jag menar att jag var kontraktsanställd, jag stod under generalsekreteraren
och kunde inte kritisera Säkerhetsrådets arbete eller medlemsstaterna
de var mina chefer. Generalsekreteraren är Säkerhetsrådets tjänare.
Jag var tjänarens tjänare."
Hallidays formella uppträdande och lediga sätt att uttrycka sin indignation
döljer hans torra humor och brinnande vrede över de misslyckade sanktionerna
mot Irak och USA:s orimliga inflytande över FN: s olika funktioner och
arbetsområden. Uppriktig, eftertänksam och med en instinktiv exakthet
har Halliday gått i spetsen för de internationella ansträngningarna
att få sanktionerna mot Irak hävda. Och på senare tid har han
blivit en framträdande person inom motståndet mot ett krig mot Irak.
I och med att han befriades från FN-etablissemangets bojor fick han friheten
att offentligt tala inför hela världen om de brott som begicks i Irak
av västmakterna. Dessa brott, säger han, har sin grund i sanktionerna
men de kan också härledas från det som Halliday klart och tydligt
beskriver som "krigsförbrytelser" som begicks av USA under Gulfkriget.
Bland dem pekar han särskilt på den avsiktliga förstörelsen
av Iraks vattensystem som bryter mot krigets lagar och "helt avsiktligt
dödar Iraks barn." De eskalerande katastroferna i Irak under sanktionerna
orsakas av en kombination av krigsskadegörelse, användandet av utbränt
uran och kronisk och akut undernäring.
"Folkmord" är ett starkt ord och används kanske ofta för
slarvigt. Men Halliday skyggar inte för ordet och alla dess implikationer:
från den institutionella metodiken till det systematiska utförandet,
rashatet. I sitt tal till Kairokonferensen nyligen definierade Halliday sanktioner
som "krigföring" och `en krigsförbrytelse" När
han talade om G.Bushs beslutsamhet att invadera Irak fördömde Halliday
administrationens planer och kallade dem "obscena"
Sanktioner stärker Saddam
Halliday framhåller att sanktioner kan var ett legitimt påtryckningsmedel
mot regimer men pekar på hur straffinriktade sanktionerna mot Irak är.
"Faktum är att FN låtit dessa sanktioner pågå i
tolv år och detta är inte av en tillfällighet - det är
en avsiktlig politik. Därför kan det definieras som folkmord."
"Sanktionerna måste hävas. Ekonomin måste komma på
fötter igen, människor måste få jobb och hälsovård,
utbildning måste byggas upp igen. Ge det irakiska folket deras liv tillbaka.
Det är det minsta vi kan göra - återge dem deras ekonomiska
och sociala rättigheter".
Ska man då återupprätta ekonomisk välfärd under Saddam
Husseins ledarskap? Kan man försvara det irakiska folket utan att samtidigt
försvara Saddam Hussein?
Halliday svarar:
"Det är det irakiska folkets angelägenhet.... Jag tror att om
irakierna får sin ekonomi återupprättad och sina liv tillbaka
kunde de själva se till att få den form av regim som de anser passar
deras land." Halliday pekar på den i stort sett blodlösa revolten
som startades av studenterna i Indonesien och som lyckades få en verklig
diktator som Suharto på fall. Halliday säger att "irakierna
är fullt kapabla att göra samma sak. Vi måste ge dem den chansen."
"Långt ifrån att drabba Husseins regim har sanktionerna tvärtom
stärkt Husseins grepp om makten. Sanktionerna har försvagat just de
människor som engagerar sig i demokrati och flerpartisystem. Resultatet
är att vi har upprätthållit en regim som vi uppenbarligen inte
gillar och samtidigt nekat foket möjligheterna till förändring."
"Vi är alla ansvariga. Vi är FN och vi är bundna av dess
resolutioner."
Hur bundna? Ska vi följa resolutioner som är oförenliga med FN:s
stadga och med Deklarationen om de Mänskliga Rättigheterna?
Halliday anser inte det.
"FN har ingen kontroll över Säkerhetsrådet. Det finns inget
verktyg i FN:s struktur för att kontrollera Rådets arbete, övervaka
deras beslut och övervaka konsekvenserna av besluten och deras förenlighet
eller oförenlighet med andra aspekter av internationella lagar. Det finns
ingen Högsta Domstol inom FN. Det finns ingen överblick och detta
kommer ständigt upp i de diskussioner om reformer som många av oss
för."
" Olja-mot-mat-programmet som beslutades om av FN 1995 genom resolution
986 eliminerade inte Iraks humanitära kris - framför allt för
att programmet aldrig var avsett att vara en ersättning för en normalt
fungerande ekonomi, bara avhjälpa de allra värsta effekterna
av sanktionerna.. Det hjälper inte irakierna att hjälpa sig själva."
Planering för krig
"Gulfkriget och invasionen av Kuwait - som stöddes och uppmuntrades
av USA - var båda en del av en plan att krossa Saddam Hussein och krossa
Irak - kanske det enda landet som uppvisat en potential för ledarskap i
arabvärlden. Sanktionerna ingick också i denna plan. De byggde på
den förstörelse som orsakats av Gulfkriget, bruket av utbränt
uran, bombandet av civila mål, förstörelsen av vattensystemet
och elkraftssystemet."
Det mest graverande med USA:s nuvarande krigsplaner är förstås
det faktum att USA:s Irakpolitik helt bestäms av olja.
"Ja, det gäller definitivt inte massförstörelsevapen för
det finns inget hot från Irak. Dess grannländer vet detta och USA
vet det mycket väl. Det är ett spel som herr Bush spelar, ett mycket
farligt ondskefullt spel. Både CIA och Pentagon har påpekat för
Bush att Irak inte utgör något hot. Det handlar om olja. Men det
handlar också om olja och Israel, Israels ställning, Israel som representant
för amerikanska intressen i Mellanöstern. Detta är en del av
problemet."
"Men jag tror att det också gäller USA:s vilja till inflytande,
makt och närvaro i hela världen, inklusive Mellanöstern. Och
det faller om och om igen tillbaka på behovet av att kontrollera oljeresurserna
som är av så stor betydelse för den amerikanska ekonomins överlevnad.
Jag tror Washington har en mycket osäker relation med Saudiarabien, de
vet inte alls vad som kommer att hända i framtiden och de vill ha en reservtank.
Reservtanken heter olyckligtvis Irak. Landet sitter på 120 miljarder oljefat,
oljan är billig och lätt att utvinna. Allt som behövs är
en tillmötesgående regim i Bagdad som tar hänsyn till amerikanska
intressen och krav och det är detta det hela går ut på: attackerna,
kriget, bombningarna, invasionen och ockupationen av Irak som herr Bush helt
klart planerar. Det är en del av en strategi att dominera världsekonomin,
att dominera en globalisering som är till för att stödja och
höja den amerikanska levnadsstandarden."
"Det mänskliga lidandet som orsakas av sanktionerna vet man lite om
i väst. Det finns ingen verklig förståelse för hur sanktionerna
drabbat människor i Irak, dess effekt på familjerna, på kvinnor,
gamla föräldrar, på alla aspekter av det dagliga livet, utbildning,
hälsovård, den fullständiga kollapsen av den en gång höga
moralen i Irak. Korruption, intellektuell och annan isolering - allt detta finns
det ingen riktig insikt om i Europa eller USA. Speciellt i USA (där Halliday
bor större delen av året) är kunskapsnivån om yttervärlden
låg. Det finns naturligtvis många undantag men majoriteten av amerikanska
folket vet inte vad som händer i Irak och är inte medvetna om sitt
lands utrikespolitik, inte medvetna om sitt eget ansvar för den utrikespolitiken."
USA och Storbritannien påstår att pengarna från olja-mot-mat-programmet
har missbrukats av Saddam Hussein och att detta är förklaringen för
de fortsatta humanitära problemen i landet. Men Halliday hävdar att
inga pengar från olja-mot-mat-programmet någonsin kommit irakiska
regeringen tillhanda. Intäkterna har hela tiden gått direkt in på
ett FN-kontrollerat konto och därifrån till leverantörer av
varor som valts av hälso och handelsministerierna för att köpa
de basvaror som tillåts under sanktionsregimen.
"Det kan ha förekommit mutor och pengar under bordet, vem vet?"
medger Halliday. "Men det handlar om mycket lite pengar för ett land
med 23 miljoner människor som får mat varje dag genom programmet.
Irak är ett fruktansvärt beroende samhälle."
"Alla vet att det har förekommit handel över de turkiska och
jordanska gränserna och kanske även med Iran och Syrien. Detta har
inbringat extra pengar. De pengarna kanske har spenderats klokt eller oklokt,
men jag anser att sådan handel är fullt legitim. Det enda vapnet
Irak har är dess olja och oljeintäkter. De har rätt att använda
det vapnet efter eget gottfinnande. Irak också har rätt att ha vapen
för försvar. USA har ingen rätt att bomba landet som det gör
under den där flygförbudsidiotin som inte sanktionerats av någon
FN-resolution. Irak har rätt och skyldighet att försvara sitt land
och sitt territorium. "
Nyligen hade Halliday och FN-kollegan Hans von Sponeck ett samtal med Arabförbundets
generalsekreterare Amr Moussa. Halliday berömde Moussa för vad han
gjort inom förbundet men bönföll honom samtidigt att göra
ännu mera. Han poängterade vikten av ett enigt arabiskt ställningstagande
på regeringsnivå och noterade att det finns en stor skillnad mellan
arabiskfolklig opposition och opposition på regeringsnivå. Halliday
och von Sponeck underströk för generalsekreteraren att det inte finns
någon lösning på konflikten i Mellanöstern om USA skulle
besluta sig för att angripa Irak. De jämförde USA:s ställning
med brittisk kolonialism under förra århundradet och att Arabförbundets
roll är av helt avgörande betydelse för debatten kring Irak.
"Det första är att häva sanktionerna, tillåta ekonomin
att återuppbyggas, skapa arbeten för folk, se till att bostäder,
ut bildning, hälsovård, jordbruk och vattenreningssystem kommer på
fötter igen. Allt detta som skadats och förstörts under de senaste
tolv åren. I fråga om regional stabilitet är det viktigaste
att paragraf 14 av FN-resolutionen 687 implementeras. Resolutionen föreskriver
avrustning av massförstörelsevapen i hela regionen. Det innebär
förstås också nedmontering av Israels kärnvapen - detta
skulle betyda mycket för avspänningen och kanske vara ett steg i rätt
riktning för en i slutändan global nedrustning. Vi måste utsätta
vapenproducenterna för sanktioner. De fem permanenta medlemmarna av Säkerhetsrådet
producerar 80 procent av vapnen som säljs i världen i dag."
"Bagdad att ta itu med några av sina egna problem, speciellt kurdernas
etniska rättigheter och deras roll i Irak. Mänskliga rättigheter
så väl som medborgerliga och politiska rättigheter måste
också komma upp på dagordningen. De måste samarbeta med sina
grannländer och återupprätta kontakterna med Kuwait och Saudiarabien,
arbeta inom Arabförbundet och använda sina rika resurser."
Men Hallidays visioner går längre: när Irak har fått igång
sin oljeproduktion och återuppbyggt sin infrastruktur och garanterat sina
medborgare social och ekonomisk demokrati då bör Irak vända
blicken utåt och använda en del av sina stora rikedomar till att
förbättra villkoren för de andra folken i arabvärlden som
inte har sådana rikedomar. Fördelning av tillgångar och inkomster
måste diskuteras och jag hoppas att ett irakiskt exempel på generositet
och investeringar i de arabländer som inte har oljetillgångar skulle
kunna uppmuntra andra rika länder som Saudiarabien och Kuwait och andra
att ta sina pengar från Wall Street och i stället investera dem i
arabvärlden.
Sanktioner måste bort
Med FN-resolution 661 från 6 augusti 1990 infördes omfattande ekonomiska
sanktioner mot Irak. Dessa sanktioner är fortfarande kvar. Fastän
FN har infört ett antal reformer angående sanktioner har Office of
the Iraq Programme (OIP) avsiktligt separerats från Office for the Coordination
of Humanitariasn Affairs (OCHA) så att de senaste årens sanktionsreformer
inte har omfattat Irak. 1996 in
fördes olja-mot-mat-programmet som avsåg att lindra oavsiktligt lidande
bland den irakiska civilbefolkningen. Men till och med de förändringar
som gjordes i maj 2002 är effekterna av sanktionerna fortfarande förödande.
Ca 250 människor per dag dör pga. sanktionerna (UNICEF, 1998). Enligt
UNDP tjänar 49 procent av alla familjer inte tillräckligt för
sitt uppehälle. Iraks rangordning i UNDP's utvecklingsindex föll från
96 (1990) till 126 (2000).1 oktober upptäckte UN's Office for the Iraq
Programme att det fattades pengar för 1528 kontrakt för godkända
civila förnödenheter till ett värde av $2,84 miljarder . Av sju
barn i Irak dör ett före fem års ålder-uppskattningsvis
5000 barn per månad utöver dödstalet 1989, innan sanktionerna
infördes (UNICEF 1999). 32 procent av barn under fem år (ca 960 000
barn) är kroniskt undernärda, en ökning av 72 procent från
1991. Nästan en fjärdedel (23procent) är underviktiga - dubbelt
så många som i grannländerna Jordanien och Turkiet- Det totala
värdet av förnödenheter som tilldelas varje person under olja-mot-mat-programmet
motsvarar 49 cents per dag. Uppskattningsvis 110 000 irakiska civila dog 1991
av sjukdomar och skador direkt relaterade till Gulfkriget (Greenpeace 1991).
I september 1989 dog 123 barn av diarré. I september 2001 var antalet
2932, en ökning med 2 284 procent. Det kommer att kosta ca $7 miljarder
att få upp Iraks el-sektor till dess kapacitetsnivå 1990 (UNDP)
I juli 1995 var priserna för basvaror i affärerna 850 gånger
högre än 1990 (FN-rapport mars 1999). Uppskattningsvis 14-16 miljoner
irakier (ca 2/3 av befolkningen) är helt beroende av matransonerna för
sin överlevnad (UN Office of the Humanitarian Coordinator in Iraq - UNOHCI).
http://www.ahram.org.eg/weekly/
2002/618/sc6.htm
Översättning: Anita Lilburn