Stalingrad var mer än slutet för en tysk elitarmé,
mer än miljonfaldigt lidande
På tioårsdagen för de tyska fascisternas makttillträde
utnämnde Hitler Friedrich Paulus, befälhavare för den i Stalingrad
omringade 6:e armén till generalfältmarskalk. Hitler förväntade
sig att ledaren för hans förlorade armé skulle välja döden
under de sista hopplösa striderna eller begå självmord för
att även efter armens undergång kunna missbrukas som symbol för
orubblig trohet gentemot der Führer. Men för första gången,
för sent för att rädda livet på tiotusentals soldater,
lydde Paulus inte Hitlers order. Den nyutnämnde marskalken kapitulerade
med sin stab och hamnade i fångenskap.
På grund av den sovjetiska motoffensiven den 19 november 1942 blev 330
000 tyska och rumänska soldater i en av de bäst rustade arméerna
inringade i Stalingradområdet. Alla försök att med starka och
på vissa punkter överlägsna tyska trupper kunna forcera inringningen
misslyckades. Försöket att försörja de inringade från
luften som den skrävlande Göring hade lovat visade sig vara omöjligt.
Dock Hitler avfärdade varje tanke på en kapitulation som den sovjetiska
armen erbjöd till icke förödmjukande villkor för att undvika
en meningslös död för tiotusenden.
När Paulus kapitulerade var det 91 000 utmattade, svältande, sjuka
och sårade soldater som mödosamt släpade sig fram till fångenskapen.
Deras situation var avsevärt sämre än befälens. Om enbart
6 000 överlevde kan knappast den sovjetiska armén lastas för
detta. Tyska generaler var vana att även lyda brottsliga order även
om deras soldater strök med. Paulus var inget undantag. Fram till 31 januari
1943 då sovjetiska trupper intog hans högkvarter.
Han ställde sig senare till förfogande som vittne vid Nürnbergtribunalen
mot det fascistiska ledarskiktet. På 1950-talet stod han - i motsats till
yrkeskollegor inte till förfogande för en ny upprustning. Han hade
sent, ja för sent, dragit lärdomar, men han hade ändå gjort
det.
På bästa sändningstid berättas i tysk TV de här dagarna
om tragedin vid Stalingrad. Tyska och sovjetiska deltagare i slaget kommer till
tals, beskriver soldaternas ohyggliga upplevelser och sist men inte minst även
brotten mot civilbefolkningen. Det är säkert bra att denna serie visas
samtidigt i Tyskland och Ryssland. Bakom allt lidande synliggörs hur även
de drabbades medvetenhet genomgick en förändring: Ökande självmedvetenhet
och segervisshet hos Röda armén, sviktande förtroende hos tyskarna
för Hitlers krigspolitik och dess segerchanser både hos soldater
och civila. Positivt är nog också att det just nu inför ett
nytt, nu av USA förberett krig mot Irak visas hur samma ambitioner slutade
för Hitlertyskland.
För Stalingrad var mer än slutet för en tysk elitarmé,
mer än miljonfaldigt lidande. Det var den första själaringningen
för fascismens nära förestående undergång. Dess förmätna
målsättning av en nyordning av världen efter egna ritningar
stoppades av de sovjetiska soldaternas motstånd. Från och med nu
var det slut med den nimbus av Wehrmachts oövervinnerlighet som ännu
sommaren 1942 hade ledsagat miljoner tyska soldater på en äventyrlig
offensiv mot Stalingrad och Kaukasus.
Från "Finland till Svarta havet" ville nazisternas armé
tillsammans med sina bundsförvanter i ett blixtkrig sommaren 1941 krossa
sovjetmakten och förslava dess folk. Försöket misslyckades utanför
Moskva, trots stor inledande framgång. 1942 var arméledningen mera
beskedlig. Denna gång koncentrerade den huvudstöten mot den södra
fronten för att säkra de värdefulla erövringarna i Ukraina,
att erövra oljan i Kaukasus och att genom att avspärra Wolga frånta
Ryssland den viktigaste förbindelsen till oljeområdena. Det handlade
vid detta framstöt inte primärt om Hitlers prestige mot Stalin som
alltjämt hävdas utan om handfasta strategiska, ekonomiska och krigsavgörande
intressen.
Goebbels sade det öppet: "Vi kämpar inte för ideal ... vi
vill få vårt på det torra." Han formulerade krigets syfte,
talade om Ukrainas kol, stål och korn, om Kaukasus olja som skulle säkerställas
åt den tyska krigsekonomins intressen och de tyska monopolens vinstintressen.
På över 6 500 sovjetiska industriföretag försökte
erövrarna omgående sätta igång produktionen för tysk
räkning. Och inom koncernerna började man alltredan bråka om
bytet. Stalingrad och den ofrivilliga reträtten från Kaukasus blev
ett streck i räkningen.
De fascistiska erövrarna - krossade av det sovjetiska folket
Stalingrad blev krigets vändpunkt, utkämpad med ohyggliga offer för
det sovjetiska folket och dess soldater. Mot sig hade de vid denna tidpunkt
mer än 70 procent av alla fascistiska trupper. Samtidiga framgångar
för den brittiska Afrikaarmén och USA:s landsättning i Väst-
och Nordafrika har visserligen bidragit till denna vändpunkt men den skulle
knappast ha blivit möjlig utan segern vid Stalingrad.
Trots att Goebbelspropagandan ansträngde sig att tolka Stalingradarméns
undergång som hjältedåd och offer för Europas räddning
blev nederlagets följder tydliga. Proklamationen av "det totala kriget"
inför en sammanföst skara av
jublande anhängare kunde inte dölja att en ökande del av det
tyska folket började tvivla att fascismen hade en chans att vinna.
Nya motståndsgrupper bildades trots en avsevärt skärpt terror
som på ett brutalt sätt även var riktad mot påstådd
defaitism, undergrävande av försvarskraften eller avlyssning av fientliga
radiostationer. Den största delen av det tyska folket tvivlade på
den utlovade slutsegern, fruktade terrorapparaten men bekymrade sig också
för vad som kunde tänkas bli av Tyskland efter ett nytt nederlag.
Hos de förtryckta folken i Europa ingav Stalingrad nytt hopp, fick motståndsrörelsen
ett tydligt uppsving. I Italien störtades Mussolini, i Grekland och Jugoslavien
nådde det väpnade motståndet mot ockupanterna växande
framgång och ledde till att större områden befriades. Hade
fascisterna ännu 1941 lyckats att i en del ockuperade länder bilda
truppdelar med inhemska fascister för kriget mot Sovjetunionen så
pressade nu den ökande folkliga kampen de tyska ockupationstrupperna mer
och mer. Hos Hitlers allierade växte en strävan att dra sig ur, det
fascistiska blocket kom i gungning.
UZ/Gunter Judick