I sitt tal till nationen den 29 januari 2002 pekade Bush ut Nordkorea, tillsammans
med Irak och Iran, som en del i "ondskans axelmakt" och beskyllde
landet för att rusta upp med massförstörelsevapen.
Samtidigt förberedde USA sitt anfallskrig mot Irak, första land på
listan över vad Bush kallar "onda nationer".
Bara tre månader tidigare hade Bushregimen beordrat Pentagon att utveckla
en mera flexibel politik för användning av kärnvapen.
Amerikanska kärnvapen skall numera kunna sättas in i tre olika situationer:
för det första som vedergällning vid en attack med kärnvapen
eller biologiska och kemiska vapen, för det andra mot "mål
som inte kan slåss ut med ordinära vapen" (t.ex. djupa industriella
skyddsrum) och för det tredje "vid en överraskande militär
utveckling" (t.ex. om de amerikanska trupperna möter hårdare
motstånd än väntat). Bush gav Pentagon i uppgift att planera
för kärnvapenangrepp mot sju länder: Ryssland, Kina, Irak, Iran,
Nordkorea, Libyen och Syrien.
Bakom den senaste tidens amerikanska konfrontation mot Nordkorea ligger Washingtons
anklagelser om att Pyongyang skulle ha ett program för urananrikning. Med
dessa anklagelser som grund pressade USA andra länder att upphöra
med oljeleveranser till Nordkorea. Detta var i direkt strid med det avtal som
länderna ingått 1994, där Nordkorea garanterades olja som kompensation
för att landet stängde en kärnreaktor och stoppade utbyggnaden
av fler. USA stoppade även det humanitära biståndet till landet,
som länge utestängts från internationell handel. Ställda
mot väggen beslutade Nordkorea därför att säga upp 1994
års avtal, utvisa inspektörerna från det internationella kärnenergiorganet
IAEA och återigen starta anläggningarna för kärnenergi.
Nordkorea har gång på gång förklarat att man är
villigt att ge USA garantier om sitt kärnprogram bara USA är berett
att ingå en icke-angreppspakt. Bush och krigsminister Rumsfeld framhåller
emellertid öppet att man överväger att bomba Nordkoreas energianläggningar.
Och Tony Blair förklarar i det brittiska underhuset att "efter Irak
måste vi ta hand om Nordkorea".
Samtidigt skickas ytterligare 2.000 man för att förstärka de
37.000 amerikanska soldater som finns i Sydkorea liksom fler F-15 jaktplan.
På den amerikanska militärbasen Guam stationeras 25 bombplan, B-52
och B-1, för att kunna användas mot Nordkorea.
Koreanerna har skäl att frukta hoten. Minnena från USA:s krig mot
landet 1950-1953 är bittra.
När kriget inleddes 1950 gav general Douglas MacArthur order om att "alla
kommunikationsmedel, alla anläggningar, fabriker, städer och byar"
skulle förstöras i ett område från Yalu-floden till stridslinjen.
Sinuiju blev den första stad som ödelades. Snart använde USA
napalm vid bombningarna av civilbefolkningen. Bara vid en enda bombräd
i juli 1952 fälldes mer än 10.000 liter napalm över Pyongyang.
Med massiva brandbombningar förintade man stad efter stad.
Kraftverk och risfältens bevattningsdammar var måltavlor för
de amerikanska bombningarna. När dammarna brast sköljde flodvågorna
bort kringliggande byar och vållade död och förstörelse.
Vid några tillfällen övervägde USA att även använda
taktiska kärnvapen.
Den ungerske journalisten Tibor Meray vittnade för världen:
"Allt som rörde sig ansågs som ett militärt mål.
De amerikanska stridsplanen mejade på skoj ner bönder på risfälten
med maskingevärseld."
"Hela området mellan Yalu-floden och huvudstaden var fullständigt
ödelagt. Det fanns inte längre några städer i Nordkorea",
rapporterade han. Städerna han reste genom "var inte mer än en
samling skorstenar. Jag vet inte varför skorstenarna stod kvar när
husen föll, men jag åkte genom en stad på 200 000 invånare
och såg inget annat än bara tusentals skorstenar".
General William Dean, som tillfångatogs under kriget, minns hur förskräckt
han blev när han fick återse staden Huichon.
"Den stad jag kände tidigare - med flervåningshus och en framträdande
huvudgata - fanns inte mer. Städerna var bara grushögar eller snöiga
öppna ytor där byggnader tidigare hade funnits. Alla dessa städer,
en gång fulla med folk, var nu bara tomma skal. Byborna levde i provisoriska
byar, gömda i dalgångarna".
USA och dess sydkoreanska marionettregim avrättade civila i stor skala.
När de amerikanska trupperna trängdes tillbaka ut från Nordkorea
av de kinesiska och nordkoreanska trupper förstörde de allt i sin
väg.
I amerikanska 24 infanteridivisionens krigsdagbok antecknades:
"Den dagliga ordern var att byarna som vi retirerade förbi skulle
jämnas med marken och att matlagren skulle förstöras."
En kinesisk soldat minns att det i stort sett inte ett enda hus fanns kvar,
området var fullt med hemlösa under vintern 19501951 när temperaturerna
sjönk till tjugotrettio minusgrader.
General Curtis LeMay förklarade efter kriget:
"Vi brände ner nästan varje stad både i Nordkorea och Sydkorea.
Vi dödade mer än en miljon civila koreaner och drev flera miljoner
från sina hem."
Harry Belafonte, vid den kubanska filmfestivalen i december 2002: "Bushs
imperialistiska politik syftar till ett upprätta ekonomisk, politisk och
kulturell kontroll över hela jorden"