I årets Första maj finns det mycket att demonstrera för eller
emot. Det pågående kriget mot Irak som USA och England för
i skrivande stund, eller när du läser detta är det kanske mot
en pågående ockupation där imperialismen lyckats erövra
de irakiska oljerikedomarna.
Men vi behöver inte gå till utlandet för att finna anledning
för att manifestera arbetarrörelsens internationella högtidsdag.
Även om internationalismens skall lyftas fram så finns det all anledning
för arbetarrörelsen att inför årets Första maj lyfta
fram de orättvisor och den snedfördelning som råder i Sverige.
Det är orättvisor som kommer att fördjupas och en snedfördelning
som kommer att skärpas med den nya budgeten som samarbetspartierna socialdemokraterna,
vänsterpartiet och miljöpartiet har förhandlat fram.
Storfinansen har anledning att vara nöjd när de här samarbetspartierna,
totalt okänsliga för de sociala konsekvenserna, blint följer
de av EU beslutade och storfinansen och monopolkapitalet dikterade reglerna
om budgetbalansering och kostnadstak. Vi är inte förvånade,
alla har ju under ganska lång tid kunnat följa socialdemokraternas
marsch högerut. Och vi vet att reformismen måste slå vakt om
det kapitalistiska systemet för att kunna existera, men många har
nog haft illusionen att vänsterpartiet skulle vara en kraft till vänster
som skulle samla upp vänstersocialdemokrater genom att lyfta fram frågor
om social rättvisa, en annan fördelning av de samhälliga rikedomarna
och för att slå vakt om socialförsäkringssystemet som arbetarrörelsen
har tillkämpat sig. Kan vänsterpartiets agerande i den här situationen
bidra till att skingra dom illusionerna så är åtminstone en
god sak vunnen.
Nu glöms alla vallöften och vackra tal om höjda ersättningsnivåer
och tak i sjuk- och föräldraförsäkringen, nu är det
ansvarslöst att inte minska statens utgifter eftersom det kapitalistiska
systemets berg och dalbana orsakar kris i statens finanser. Och självklart
måste vänsterpartiet ställa upp som städgumma för
att bibehålla storfinansens förtroende och bli accepterat som ett
”demokratiskt” parti på vänsterkanten.
”Som statens finanser ser ut vore det ansvarslöst att inte minska
utgifterna”, skriver vänsterpartiets partiledare Ulla Hoffmann i
Sydsvenskan den 4 april under rubriken Besparingarna är nödvändiga.
Men hon tröstar också ”Den som är sjuk eller arbetslös
skall veta att han eller hon behåller större delen av sin tidigare
inkomst genom generösa socialförsäkringar”.
Hon förklarar också att ”Den viktigaste orsaken till att vänsterpartiet
nu accepterar dessa beslut är att statens intäkter minskar samtidigt
som utgifterna ökar. Kostnaderna för sjukförsäkringen har
fortsatt att öka, antalet sysselsatta minskar och arbetslösheten ökar.”
Och ”Tidigare har den offentliga sektorn som helhet haft ett rejält
överskott, men nu är det tomt i kassakistan. I det läget är
det inte en ansvarsfull vänsterpolitik att förorda hur stor statsskuld
som helst. Statens inkomster och utgifter måste gå ihop”.
Hon påstår också, ”Utan vänsterpartiets medverkan
hade budgeten slagit hårdare mot sjukskrivna, arbetslösa och fattiga”.
Därför att ”Vi har också bantat regeringens förslag
om att låta arbetsgivarna betala mer av sjuklönen eftersom det skulle
göra arbetsgivare rädda att anställa personer som de misstänker
kan bli sjuka. Vi har sett till att småföretagen får ett högkostnadsskydd”.
Och att ”säga nej till den här budgeten hade varit att lämna
fältet fritt för socialdemokraterna att göra upp med borgerliga
partier om budgeten - med ännu värre försämringar som följd”.
Vi kan då konstatera att vänsterpartiet under överskådlig
framtid alltid kommer att säga ja till nedskärningar som kommer att
drabba de arbetande för annars finns risken att SAP väljer en annan
samarbetspartner och då får inte vänsterpartiet vara med och
verkställa finans- och monopolkapitalets direktiv.
Det finns naturligtvis en annan väg att gå än den ohejdade opportunistiska
politik som vänsterpartiet har slagit in på för att få
stå i rampljuset i de borgerliga medierna.
Vad vänsterpartiet inte talar om är att dom understödjer en regering
som de två senaste åren har sänkt skatter med 25 miljarder
som till största delen har gynnat höginkomsttagare, liksom sänkningen
av förmögenhetsskatten som kostade staten 2 miljarder, och en del
andra skattesänkningar. Regeringen har under de senaste två åren
sänkt skatter med ca 35 miljarder, och då är det inte konstigt
att man hamnar i en situation där inkomsterna inte räcker till. Så
är det alltid, skall man ge de rika mer så tar man det från
dom fattiga, och vill man ge något åt de fattiga måste man
ta det från dom rika. Statens utgifter och inkomster skulle enkelt kunna
balanseras om man inte från samarbetspartierna förde en vettlös
skattesänkningspolitik som nu skall vältras över på dom
fattigaste.
Men ni kan vara övertygade om att ni i samarbetspartiernas Första
majtåg kommer att få se paroller och höra tal om återställande
av sjukförsäkringsnivåerna och säkert en hel del annat
om en rättvis fördelningspolitik, sådan är opportunismen.
Jan Jönsson