Vi minns den tjeckiske kommunisten och journalisten Julius Fucik som föddes
i Prag 23 februari 1903. Som student gick han med i det kommunistiska partiet
och skrev i dess tidningar om litteratur och teater. Senare skrev han även
reportage och blev en av utgivarna av ”Tvorba”, en veckotidning
för litteratur, politik och konst.
Efter ockupationen av Tjeckoslovakien av tyska trupper i mars 1939 gick Fucik
under jorden.
1940 offentliggjordes ett öppet brev till Hitlers propagandaminister Goebbels
som Fucik författat i namn av de tjeckiska intellektuella. I brevet tillbakavisar
han ett erbjudande om samarbete: ”Om ni tror att vi låter oss förföras
eller skrämmas av er för att vi ska fjärma oss från folket
och tillsammans med Gestapo gå mot folket - så hör igen vårt
svar: Nej, nej och aldrig nej!” Den 24 april 1942 lyckades Gestapo att
få fast Fucik. I mer än ett år var han fånge i Pragfängelset
Pankrac och hela tiden utsatt för förhör och tortyr. ”
Jag ångrar ingenting”, skev han på den tiden, ” allt
som stod i mina krafter har jag gjort och jag gjorde det med glädje.”
Hans anteckningar räddades av medfångar och blev till reportageboken
”Med repet runt halsen” som översattes till många språk
världen över. Den svenska utgåvan kom ut 1947 på Arbetarkulturs
Förlag.
Vi återger här ett avsnitt ur denna bok.
MAJINTERMEZZO 1943
I dag är det den första maj 1943. Och vakthållningen är
just i dag sådan att jag kan skriva. Vilken tur! Att för en liten
stund denna dag vara kommunistisk journalist och skriva ett reportage om den
nya världens kämpande krafter i majdemonstration.
Vänta dig ej att få höra om flygande fanor. Det var ingenting
sådant. Jag kan inte heller berätta för dig om några märkliga
dåd, som man så gärna lyssnar till.
Allt var i dag mycket enklare. Inte den häftiga, exploderande våg
av tiotusentals människor, som jag andra år sett välla fram
genom Prags gator, inte ett strålande hav av miljoner människor,
som jag sett översvämma Röda Torget i Moskva. Här kan du
inte se vare sig miljoner eller hundratals människor. Du ser här bara
några kamrater av båda könen. Och ändå känns
det att det inte är mindre betydelsefullt, ty det är en mönstring
av de krafter, som just härdas i den häftigaste eld men ej förvandlas
till aska utan till stål. Mönstring i skyttegravarna under kampen.
Och i skyttegravarna bär man fältgrått.
Det är alltsammans sådana småsaker, vem vet, om du någon
gång överhuvudtaget kan förstå det, du som en gång
skall läsa det, du som inte har genomlevat allt detta? Men försök
att förstå det. Ty tro mig, det ligger kraft däri.
Morgonhälsningen från grannen i cellen bredvid, som knackar två
takter av Beethoven, är i dag mycket festligare och tydligare, och väggen
återger den i högre tonläge.
Vi kläder oss i det bästa vi äger. Så gör man i alla
celler.
Frukosten tar vi emot i full gala. Framför cellens öppnade dörr
defilerar handräckningsfångar med bröd, svart kaffe och vatten.
Kamrat Skorsjepa lämnar tre bröd i stället för två.
Det är hans majhälsning: en effektfull hälsning från en
omtänksam själ. Och under brödkakan möts våra fingrar.
Tala får du inte, även våra ögon är bevakade - men
kan inte de dövstumma tala alldeles tydligt med fingrarna?
Nedanför vårt cellfönster börjar fängelsets kvinnor
strömma ut på gården för att avverka sin halvtimmes morgonpromenad.
Jag kliver upp på bordet och tittar ned genom gallret. Kanske de får
syn på mig. Ja, det fick de. Och de höjer sina knutna nävar
till hälsning. Jag hälsar tillbaka på samma sätt. Nere
på gården är det i dag livligt, helt annorlunda, gladare än
and dagar. Fångvakterskan ser ingenting, eller kanske hon rent av inte
vill se någonting? Och även det hör till årets majfirande.
Så är det vår halvtimme. Jag leder det hela. Det är första
maj, kamrater, vi börjar i dag annorlunda, även om fångvaktarna
blir förvånade. Första övningen, ett,två, ett, två,
hammarslag. Och andra övningen: mejning. Hammaren och skäran. Med
litet fantasi kanske kamraterna begriper. Hammaren och skäran. Nu _ser
jag mig omkring. De ler och upprepar övningen med schvung. De begrep. Så,
kamrater, det är vårt majläger och den här pantomimen -
det är vårt majlöfte att även om vi går mot döden
förblir vi vår sak trogna.
Ater i cellen. Nio. Nu slår klockan i Kreml tio och på Röda
Torget börjar paraden. Far, vi går med dem! Där sjunger de nu
Internationalen, nu ljuder Internationalen över hela världen och nu
skall den även ljuda från vår cell. Vi sjunger. Efter revolutionssången
ljuder nästa sång, vi vill förvisso inte vara ensamma, vi är
heller inte ensamma, vi hör ju ihop med dessa, som nu sjunger fritt, i
frihet, men kämpande, liksom vi…
Kamrater bak fängelsemurarna kalla
Ni går ej i ledet men är dock med oss, ni alla.
Julius Fucik
Fram till 1991 hade min hemstad Dresden i DDR en Julius Fucik-plats. Vid sidan
av platsen fanns ett minnesmärke med Fuciks byst och just maningen till
vaksamhet som vi inleder vår artikel med. Avståndet Prag-Dresden
är bara ca 15 mil och efter 1933 - Hitlers makttillträde- räddade
många tyskar sitt liv genom att fly över gränsen till Tjeckoslovakien
och kanske fortsätta till andra delar av världen. Det fanns alltså
skäl för Dresden att ha sin Julius Fucik-plats. 1991 drev den politiska
majoriteten i staden igenom att 54 namn på gator och torg ändrades
och på det viset försvann även 28 namn på kända antifascister.
Julius Fucik-Platz blev utan all logik Strassburger Platz. Desto gladare blir
man då man nu läser att progressiva människor i både Prag
och Dresden har tagit Fuciks 100-årsdag som anledning att uppmärksamma
och hylla denne tjeckiske antifascist och att minnesevenemangen i Dresden samlade
oväntat många människor.
Barbara Brädefors