Vid en pressfest som arrangerades av Tyska kommunistiska partiet (DKP, Deutsche Kommunistische Partei) i slutet av 1990-talet sa Heinz Stehr, partiets ordförande: ”Ironiskt nog är DKP:s huvuduppgift idag att slå vakt om de medborgerliga rättigheterna”. Avskaffande av dessa rättigheter är nämligen en viktig komponent i den nya fascismens offensiv.
En parallell uppgift för kommunisterna i internationella sammanhang är att bekämpa den anarkistiska inställning som ger enskilda stater rätten att strunta i konventioner och överenskommelser, under förevändning att deras eller världens säkerhet skulle vara hotad.
Visserligen har överklassen alltid ljugit och fört dubbelspel för att uppnå sitt syfte, men sedan 1945 har man i regel samtidigt sökt att legitimera sina angrepp med hänvisning till FN:s stadgan eller ingångna avtal.
Trumanregeringen ansträngde sig till det yttersta för att ordna ett godkännande från FN:s Säkerhetsråd för sitt krig mot Folkrepubliken Korea 1950. Lyndon Johnson ansåg att han måste övertyga både den amerikanska senaten och omvärlden om att Vietnam hade angripit USA, som enligt honom därmed hade rätt att försvara sig enligt FN-stadgan. Jimmy Carter har aldrig vågat erkänna att USA förde krig genom bulvaner mot den folkvalda regeringen i Afghanistan utan låtsades att landets folk stred mot en sovjetisk invasionsstyrka.
Sedan Ronald Reagan blev ledare för Den Fria Världen har vi emellertid gång på gång sett hur överklassen i USA och Europa fullständigt och öppet struntar i den komplexa struktur av internationell lagstiftning och folkrätt som har vuxit ur världsbefolkningens krav på fred och trygghet. Visserligen kunde denna struktur vara bättre, men liksom den traditionella borgerliga formen av den suveräna nationalstaten är den en viktig förutsättning för att socialismen skall kunna utvecklas på sikt.
Den nya fascismen innebär en pervertering av båda dessa begrepp.
På det inhemska planet angriper överklassen sina egna medborgares
lagstadgade rättigheter med hänvisning till statens säkerhet,
och internationellt hävdar man att folkrätten inte får tillåtas
att bromsa rättvisans korståg mot terror och tyranner.
Marchen mot anarki börjar på 1980-talet
Ett av de första tecknen på denna tilltagande internationella anarki
kom i mitten på 1980-talet, då USA fälldes i FN:s internationella
domstol (ICJ, International Court of Justice) för mineringen av Nicaraguas
hamnar. Reaganregeringen svarade att domstolens beslut ”inte angår
oss”, trots att USA hade undertecknat den konvention varigenom ICJ upprättades.
Vid slutet av 1980-talet sade Thatcherregeringen detsamma när domstolen
fällde Storbritannien för brott i Nordirland.
I kölvatten av Sovjetunionens kollaps kom det första Gulfkriget,
som kunde motiveras av George Bush den förste sedan han köpt röster
i Säkerhetsrådet. Jeltsins var förmodligen den billigaste. Säkerhetsrådets
godkännande var dock ett brott mot FN-stadgan, som inte tillåter
någon form av aggressionskrig. När kriget var slut upprättade
USA och Storbritannien ”no-fly zones” i Irak, där inga irakiska
flygplan tilläts flyga. Det skedde utan något FN-beslut om saken.
Sedan 1992 har dessa två länder nästan dagligen bombat Irak,
i strid med internationella avtal och lagar och mot USA:s egen grundlag.
Men anarkins stora genombrott var angreppet på Jugoslavien 1992-1999.
Det första steget togs när Slovenien och Kroatien bröts ut ur
den jugoslaviska federationen genom att Väst ensidigt erkände dem
som oberoende stater. Kampanjen för erkännande leddes av Tysklands
dåvarande statsminister Helmut Kohl, ivrigt stödd av sin kollega
i Sverige, demokratiälskaren Carl Bildt.
För många år sedan definierade FN vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en ny stat skall erkännas: gränser som godkänns av grannstaterna, fungerande valuta, rättsväsende, poliskår, m m. Varken Slovenien eller Kroatien kunde uppfylla dessa villkor. Kohl sade t o m att kriterierna var irrelevanta, ty folket i de två nya ”länderna” ville befria sig från serbiskt förtryck. Ingen kunde förklara hur Kohl visste detta, ty ingen omröstning hade hållits. Det faktum att hela utbrytningsförfarandet också var ett brott mot den jugoslaviska grundlagen var bara ytterligare en irrelevant detalj.
Under de följande åren utsattes Jugoslavien för brott mot alla grundläggande internationella principer om förbud mot inblandning i en suverän nations interna angelägenheter. Angreppet kulminerade med NATO:s attack i mars 1999, som var ett brott mot FN-stadgan, Nürnbergprinciperna och folkrätten.
Det kanske mest intressanta var att nästan samtliga borgerliga och ”vänster” kommentatorer i Väst erkände detta. Det visade sig att någonting kallat Det Internationella Samfundet hade godkänt kriget mot Jugoslavien. En typisk förklaring lämnades av Ove Bring, en svensk professor i folkrätt, som skrev i Dagens Nyheter att visserligen var kriget ett brott mot gällande lag, men lagar och bestämmelser kan och måste ändras och omskrivas när det behövs. Undertecknad skrev till tidningen att det aldrig har varit allmänt accepterat att de som bryter mot lagar därmed har rätt att ändra dem, men redaktörerna ansåg att detta var ”utan journalistiskt intresse”.
Det bör understrykas att det var Clintonregeringen som gick i spetsen för kriget mot Jugoslavien och den kontinuerliga bombningen av Irak. Det var denna regering som också invaderade Haiti och bombade Sudan. Alla ledare för OECD-länderna godkände dessa brott.
Clinton och resten av Väst följde Reagans, Thatchers och Bush den äldres bana. Kriget mot Afghanistan var ett brott till, och ännu en gång var det godkänt av Västs ledare, inklusive Göran Persson och Anna Lindh. Dessutom deltog olika NATO-länder i angreppet.
Men andra ord har representanter för överklassen i Väst kommit fram till att en stormakt har rätt att agera militärt på egen hand när som helst utan att bryr sig om ingångna avtal och överenskommelser.
Mer av de samma
Bush den yngres regering har bara dragit de logiska slutsatserna av detta. De
enda avtal och överenskommelser som skall följas är dem som man
anser acceptabla. De andra kan man bortse från eller dra sig ur.
Denna inställning delas av vissa politiker i Sverige. När t ex JK bestämde att Stockholms stad inte fick lägga ut tjänster i socialomsorgen på privat entreprenad, då sade en moderat fullmäktigledamot att han inte tyckte lagen var något bra och därför tänkte han inte följa den. Samma inställning hade Tony Blair när han och Bush planerade att få igenom en andra resolution om Irak i Säkerhetsrådet. På frågan om Blair-Bush skulle angripa Irak om en av de permanenta medlemmarna i rådet röstade nej och alltså lade sitt veto, svarade Blair att om någon kommer med ett ”orimligt” veto då skulle han och Georgie inte känna sig bundna av rådets beslut.
Andra ledare för västerländska nationer har en något mer nyanserad syn på saken. Persson och Lindh kan godta kriget mot Irak bara Säkerhetsrådet håller med. Vänsterpartiets ledning har samma inställning, enligt den motion som Lars Ohly lade fram för riksdagen i mars. I november förra året sade vänsterpartiets internationella sekreterare till undertecknad att partiets styrelse var emot krig oavsett vad Säkerhetsrådet skulle bestämma. Men sanningen är att vänsterpartiet har positionerat sig till höger om Gerhard Schröders tyska socialdemokrater.
Men även om detta synsätt är mer nyanserat är det i grund och botten lika kriminellt och anarkistiskt. Ty om Säkerhetsrådet godkänner ett aggressionskrig är detta ett klart brott mot FN:s egen stadga.
Det är kanske inte allmänt känt att enligt artikel VI i USA:s grundlag är ingångna internationella avtal och överenskommelser en del av landets högsta lagstiftning (”supreme law of the land”) tillsammans med den federala lagstiftningen och grundlagen själv. Domstolarna i USA har formellt slagit fast att regeringen måste följa ett internationellt avtal även om det inte tillämpas innanför landets gränser.
Bland de många avtal som har negligerats av George Dubya Bush sedan han erövrade presidentämbete 2002 med hjälp av USA:s Högsta domstol finns Kyotoavtalet rörande den globala växthuseffekten, avtalet om den internationella brottmålsdomstolen, avtalet om förbud mot alla former av kärnvapenprov, ett avtal som reglerar handel med handeldvapen, konventionen mot kemiska vapen, ett protokoll för verifiering och tillämpning av den internationella konventionen mot biologiska vapen, en konvention för reglering och reducering av cigarrettrökning, Världskonferensen mot rasism och avtalet om antiballistiska missiler (ABM), ickespridningsavtalet (NPT) och det avtal som förbjuder landminor – bland annat.
Som framgått siktar USA:s regering mot fortsatt upprustning, i synnerhet vad gäller kärnvapen och biokemiska vapen. Den är också beredd att använda dessa vapen.
Biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz erkände i New York Times (2002.01.09) att den s k avskräckningspolitiken i verkligheten är baserad på ”en nästan exklusiv betoning på offensiva kärnvapen”.
I mars 2002 publicerade Los Angeles Times innehållet i Bushregeringens Nuclear Policy Review (NRP), ett förslag till en ”ny” kärnvapenpolitik som lämnats till kongressen i januari. Bushregeringen har beordrat Pentagon att förbereda planer för kärnvapenkrig mot Irak, Iran, Nordkorea, Libyen, Syrien, Ryssland och Kina. Detta är en direkt följd av den plan för krig mot s k skurkstater som Clinton gav direktiv om 1997.
Detta är inte bara ett brott mot USA:s ansvar enlig icke-spridningsavtalet. Det strider också mot Nürnbergprinciperna, som preciserar att ”planering, förberedelse eller genomförande av ett aggressionskrig” är ett brott. Denna princip erkändes av FN:s Internationella Stadgekommission 1950.
Minimikrav för att återställa ordning i Irak
Kriget som USA och Storbritannien satt igång mot Irak med hjälp av
Danmark och Polen är det senaste och farligaste steget mot en utbredd internationell
anarki. Brottslingarna har tagit sig rätten att göra vad de vill,
när de vill.
Kommunister och progressiva rörelser bör omgående diskutera
följande minimikrav, enligt min mening:
• Omedelbart tillbakadragande av de invaderande trupperna från Irak,
samt av israeliska trupper och bosättare från Palestina
• Tillsättande av FN-kommissioner i Bagdad och Jerusalem
• Kommissionen i Bagdad skall ha till uppgift att ordna allmänna
val i hela landet och administrera återuppbyggnaden av landet, bl a genom
att kräva ersättning från USA, Storbritannien, Danmark och Polen
• Kommissionen i Jerusalem skall ha till uppgift att hjälpa den palestinska
regeringen att administrera återuppbyggnaden av landet, bl a genom att
kräva ersättning från Israel
• USA, Storbritannien, Danmark och Polen skall ställas inför
rätta i FN:s internationella domstol (ICJ)
Hur länge kan Bush regera?
Vi har tidigare skrivit om splittringen i Väst när det gäller
kriget mot Irak och om det växande motståndet mot kriget även
i USA. Motstånd synes nu också komma från skilda håll
i överklassen och den federala administrationen.
När Bush talade till kongressen för att förklara varför Irak måste anfallas framhöll han att regeringen hade dokument som visade att Irak försökte skaffa uran från en afrikansk stat. Dessa dokument visade sig vara förfalskade, enligt FN:s Internationella atomenergi organ IAEA. En amerikansk republikansk senator har nu förklarat att han skall stämma Bush för bedrägeri. Senatorn heter John D. Rockefeller IV, och man kan undra varför en representant för en av USA:s mäktigaste familjer går till offentligt angrepp mot presidenten.
Ännu viktigare är den långa rad av ”läckor” och inofficiella uttalanden från CIA och utrikesdepartementet i Washington som starkt ifrågasätter regeringens krigspolitik och kompetens. Det verkar som om CIA vill distansera sig från regeringen, bl a genom upprepade påståenden i ledande amerikanska tidningar att Bushgänget har negligerat CIA:s rapporter om att Irak inte utgör ett hot mot USA.
Till exempel rapporterade nyhetsbyrån Associated Press den 14 mars att ”en grupp pensionerade CIA-officerare vädjar till sina kolleger i CIA att avslöja bevisen för att Bushregeringen förvränger underrättelserapporter för att motivera ett krig mot Irak”.
En mycket ovanlig artikel i den reaktionära tidningen Washington Times den 20 mars jämförde de ovannämnda falska dokumenten om uraninköp med Hitlers lögner om polska angrepp mot Tyskland 1939. Artikeln avslutade med ”Mister Bush och hans rådgivare har glömt att en amerikansk presidents makt är temporär och relativ”.
New York Times rapporterade den 22 mars att CIA-agenter menar att de var under tryck från Bushregeringen att komma med falska påståenden om förbindelser mellan Irak och Al Qaeda. Rapportern som skrev artikel är ett välkänt språkrör för CIA.
Det bör understrykas att den amerikanska överklassen inte har något emot krig. Men ett växande antal ledande kapitalister i USA inser – som Jimmy Carter, Zbigniew Brzezinski och Norman Schwarzkopf – att kriget mot Irak inte ligger i USA:s långsiktiga intressen och att Bushgänget försöker utestänga dem från beslutsfattande, för att gagna sig själva.
Ett annat tecken på klyftan inom överklassen är att den person som ansvarar för antiterrorpolitiken i National Security Council, USA:s högsta och mest odemokratiska beslutsfattande organ, har lämnat sin tjänst. Detta var enligt flera amerikanska journalister ett allvarligt bakslag för Bushgänget.
På andra håll har Ramsey Clark, en gång JF Kennedys och Lyndon Johnsons justitieminister, tillsammans med professorn i internationell rätt Francis Boyle förberett en s k bill of impeachment, vilket i enlighet med USA:s grundlag är en anklagelse om att G W Bush den yngre har begått kriminella handlingar och skall avsättas av senaten. Enligt uppgift har frågan redan diskuterats flera gånger av kongressledamöter i Washington. Den första artikeln i denna anklagelse återges separat i detta nummer av Riktpunkt.
Flera organisationer av f d amerikanska krigsveteraner är ursinniga på Bush därför att hans senaste skattereduktion för miljonärer är delvis finansierad genom en neddragning på 35 miljarder dollar i pensioner och sjukförsäkringar för dessa veteraner.
Det hjälper inte heller att G W Bush den yngre undkom militärtjänst i Vietnam och uteblev från sin post under 18 månader, vilket är att jämställa med att desertera under krig, ett mycket allvarligt brott enligt amerikansk militärlag. En veterangrupp har kommit fram till att det inte finns någon preskriptionstid för ett sådant brott och har krävt att försvarsdepartementet i Washington ställer presidenten inför krigsrätt.
Totalt 163 kommunfullmäktige i USA hade tidigare röstat igenom resolutioner mot kriget i Irak. De håller nu på att anta resolutioner som kräver ett omedelbar tillbakadragande av USA:s trupper från Irak. Inte minst därför att de flesta städer i USA har enorma ekonomiska problem, precis som den federala regeringen och arbetar- och medelklassfamiljerna. Det är inte svårt att inse att en amerikanska ockupationen av Irak kommer att kosta oerhört mycket för dessa amerikanska medborgare.
Det är naturligtvis omöjligt att i skrivande stund (8 april 2003) förutse om Bush och resten av hans regering kommer att avsättas. Men vi bör komma ihåg att de ovanstående tecknen på inhemskt motstånd redan är mycket starkare än de första tecknen på Watergateinbrottet, vilket ju till slut fällde Richard Nixon.
Den viktigaste frågan är om ett eventuellt avsättande av den nuvarande presidenten skulle bidra till en större, mer öppen konflikt mellan det amerikanska folket och de kapitalister som i verkligheten styr landet.
P C