Så snart den amerikanska och brittiska militären hade lyckats drastiskt begränsa antalet fristående journalister och möjligheterna för dem att verka – bl.a. genom bombningar av Palestine Hotel och Al Jazeeras kontor och dödandet av journalister och fotografer där – slutade massmedia visa bilder på invaderande pansarvagnar och explosioner i Bagdad.
De multinationella massmediabolagen rullade nu i stället upp samma bilder, gång på gång, oupphörligt timme efter timme.
På den under kriget välkända scenen med Fardustorget vid Palestine Hotel spelades först upp en ny föreställning: rivningen av statyn med Saddam Hussein och en samling människor som jublade och skrek slagord mot Schröder och Chirac.
Budskapet var tydlig. Vi bevittnade slutet på ”Saddams onda regim”. Störtandet av en staty och störtandet av en diktator – och inledningen på en ny era. Kommentatorerna förklarade upprymt att irakierna firar sin befrielse och den nya friheten och jämförde med Berlinmurens fall. Rubrikerna slog fast: ”Kriget är slut”.
Syftet med dessa oföränderliga bilder och kommentarer var att dölja vad som verkligen skedde, nämligen att strider fortfarande pågick mitt inne i Bagdad, att soldater och medborgare gjorde motstånd mot de invaderande trupperna. Man ville dock framför allt ge sken av att det irakiska folket var emot sin regering, att de utländska trupperna hjälpte folket att bli av med ”diktatorn” och att folket var förbittrat över dem som inte hjälpte amerikanerna.
Bilderna skulle också rättfärdiga invasionen med en ideologisk manipulering. Några dagar före ”Bagdads befrielse” hade ju världens massmedia framhållit Saddams likhet med Stalin. Men också kopplingen till 9 september fanns med i föreställningen. Samma amerikanska flagga som lagts över statyns huvud, och sedan ersatts med den irakiska innan statyn störtades, hade vajat på Pentagon under den ”terroristiska” attacken.
Omedelbart därefter kom nya bilder att repeteras oupphörligt. Man rapporterade nu om att en omfattande plundring hade brutit ut i Bagdad. En ny ström av bilder spelades upp för oss: förstörda regeringsbyggnader, kontorsanläggningar och banker, människor som bär iväg med skrivbordsstolar, trasiga lampor och däck, människor som plundrar sjukhus, river loss stickkontakter och rusar iväg med medicinsk apparatur och läkemedelsförråd.
Med detta ville Pentagons propagandaapparat undanröja det intryck som irakierna gett oss genom sitt tappra motstånd mot invasionen av landet. Man ville övertyga oss om att irakierna i själva verket inte är ett modigt och anständigt folk och på detta sätt underminera den känsla av solidaritet och beundran som folken i hela världen hade känt. Man ville konstruera en förvissning om att den irakiska regimen verkligen var så förtryckande och brutal som man påstått i sin propaganda till stöd för kriget. Genom bilder på plundring skulle vi tro att irakierna hämnades i ett utbrott av en orgie i vandalism, att det tidigare fanns ordning i landet endast för att folket fruktade regimen och att det egentligen inte existerade några sociala och samhälleliga band mellan irakierna.
Bland de första byggnader som plundrades fanns den tyska ambassaden och det franska kulturinstitutet. Ännu ett tydligt budskap: det förtryckta folket längtade så mycket efter att bli av med sin diktator att det vände sin ilska också mot de krafter som försökte hindra ”befrielsekriget”.
Begreppet ”plundring” gav också ramen för att presentera ödeläggelsen av betydelsefulla kulturella byggnader och monument, framför allt bibliotek och museer. Man förstörde Moderna museet och Nationalmuseet. Man satte eld på Bagdads bibliotek. Tusenåriga ovärderliga samlingar av böcker och dokument brändes upp. Biblioteket hade enligt Euronews en samling på 11 miljoner böcker och manuskript. Universitetet i Mosul, Mellanösterns äldsta och finaste, förstördes. Museer härjades och förstördes systematiskt över hela landet.
I Arkeologiska museet i Bagdad slogs Iraks kulturskatt i spillror.
Det var inte bara så att vissa värdefulla föremål fördes bort, t.ex. en femtusenårig guldharpa från den sumeriska perioden. Nästan allt förstördes i stället på plats. Uråldriga stenristningar och tapetfragment, keramik och elfenbensfigurer, tusentals statyer, vaser och arkeologiska fynd slogs sönder inne i museet. Man gick planmässigt från rum till rum i museet och krossade utställningsmontrarna med släggor. De massiva ståldörrarna till källarmagasinen sprängdes upp och hyllorna där objekten förvarades sattes i brand.
Museets personal berättar förtvivlat om att 170.000 föremål ödelagts, att inget av värde återstår av vad som experterna ansett vara Mellanösterns viktigaste och rikaste kultursamling, allt förstördes på en dag. Minnena från Mesopotamiens sju tusen år gammal civilisation är nu borta.
Syftet är mer än tydligt.
Genom vandaliseringen av Iraks kulturskatter ville man förstöra bevisen för att nationen kommer från en storartad civilisation med rötter i mänsklighetens äldsta historia. Man ville på detta sätt beröva kommande generationer irakier sitt nationella arv och sin känsla av samhörighet och undanröja en gemensam grund för motståndet. Och man vill skylla ödeläggelsen av den egna historien på det irakiska folket självt.
Men vem är de som plundrar och vandaliserar?
När statyn revs på Fardustorget såg vi en samling irakier, rena, starka och glada. Vissa av dem har identifieras som tillhörande ”Free Iraqi Forces”, dvs. de utlandsirakier och andra araber som utbildats av Pentagon för att blandas med irakierna i krigets sista dagar och utföra denna typ av uppgifter (se www.globalresearch.ca med vidare hänvisningar). Också amerikanska soldater med arabiskt ursprung användes som provokatörer för att driva fram upplopp och plundring. Flera oberoende rapporter finns om detta, om provokatörer och hur amerikanska soldater inte bara tillät plundringen utan uppmuntrade och drev på den på arabiska.
I Dagens Nyheter (12 april) vittnar en hemvändande svensk ”mänsklig sköld” om hur amerikanerna kallblodigt mördar två väktare och skjuter sönder porten till byggnaden och hur de arabiska tolkarna i den amerikanska stridsvagnen uppmanar folk att ta för sig inne i byggnaden. Motsvarande vittnesskildringar har förekommit i bl.a. Al Jazeera och franska TV 5.
Kan de verkligen fås oss att tro att en belägrad befolkning som utsatts för bombningar dygnet runt själv skulle ge sig ut för att hämta stolar och lampor när deras hem har lagts i spillror? Kan de lura oss att irakierna själva skulle stjäla från sjukhusen där deras familjer, vänner och medborgare ligger lemlästade efter bombningarna?
Kan vi tro att ett folk systematiskt skövlar sin egen kulturskatt?
Det sker alltså igen. Liksom i kriget mot Jugoslavien iscensätter man och manipulerar fram ett lögnaktigt budskap genom uttänkt och professionell reklamteknik. Vi undanhålls fakta och ges symboler som skall styra oss.
Makten skall visas vara absolut. Invasionen skall stadfästas och rättfärdigas. Förvirring och tvivel skall spridas i fredsrörelsen. En ny läxa skall läras: journalistiken och allt kommenterande och tänkande om verkligheten skall vara ”embeded”, just inbäddat som de journalister som följde med den amerikanska och brittiska militären in i Irak.
Och ännu ett modigt folk som gjort och gör motstånd skall skymfas och berövas sin historia.
Ger. Melissarato-Mattsson