Bland de länder som USA för närvarande hotar med krig finns
som bekant Demokratiska Folkrepubliken Korea. I dagarna spred massmedierna informationen
att DFR Koreas uppsägning av Ickespridnigsavtalet om kärnvapen har
trätt i kraft och man passade på att på stå att landet
därmed utgör ett akut problem för världsfreden.
Men sanningen är en annan. DFR Korea har många gånger understrukit
att landet inte hotar någon med kärnvapen och inte har kärnvapen.
USA:s påstående att Nordkorea utvinner anrikat uran i syfte att
bygga kärnvapen och att landet skulle erkänt detta är lögn.
Hela det s k atomproblemet är ett falsarium av USA som själv sedan
ett halvt sekel utplacerat atombomber på den koreanska halvön samt
60.000 soldater. USA vägrar att sluta ett fredsavtal med DFR Korea. Naturligtvis
måste detta uppfattas som ett hot av folket i Norra Korea.
Regeringen i Pyongyang har föreslagit en enkel lösning av problemet:
Att sluta en ickeangreppspakt mellan DFR Korea och USA. Men detta vägrar
Vita huset. I stället fortsätter man att hota Nordkorea – så
som man hotat Irak innan anfallskriget.
Vad är mera naturligt än att regering och folk i DFR Korea drar slutsatser
och förstärker sitt försvar så gott det går? Men
är väl medveten om att medlen skulle behövas för att utveckla
de ekonomiska och sociala levnadsbetingelser för folket. Men man drar också
slutsatsen att landvinningarna måste skyddas – och det enda språket
USA förstår verkar vara det militära.
På ett möte mellan DFR Koreas ambassad och SKP Stockholm informerade
de koreanska kamraterna än en gång om bakgrunden till uppsägningen
av Ickespridningsavtalet.
Nordkorea lider stor brist på energi. För att kompensera detta började
landet, som sedan många år utsatts för västländernas
bojkott, att bygga ett kärnkraftverk. Kraftverksmodellen var av den enklare
typen som motsvarade landets teknologiska standard. Denna typ av kraftverk inkluderar
möjligheten att utvinna anrikat uran. Men landet hade också undertecknat
Ickespridningsavtalet och aldrig en tanke på att bygga atombomber. Men
själva möjligheten oroar USA, som baserar sina ambitioner på
världsherravälde inte minst på total global militär kontroll.
1994 erbjöd man därför DFR Korea att bygga två lättvattensreaktorer
á 100 megawatt – där inget anrikat uran kan utvinnas –
i utbyte mot att det koreanska kärnkraftsbygge stoppades.
DFR Korea accepterade – det man behövde var ju så moderna kraftverk
som möjligt. Den första reaktorn skulle vara nyckelfärdig den
20 oktober 2003.
Nu återstår endast sex månader till detta datum, men endast
förberedande markarbeten är utförda. Strax efter att dialogen
mellan de två koreanska staterna hade inletts 2001 stoppade USA arbeten
och sedan dess har ingenting hänt.
Avtalet med USA innehöll också det amerikanska löftet att leverera
500.000t olja fram tills kärnkraftverken kunde uppta energiproduktionen.
Detta har i media många gånger framställts som generös
amerikansk hjälp, gratis. Men i själva verket är det kompensationen
för det egna kraftverket som koreanerna lade i malpåse.
Tyvärr har USA inte heller hållit den punkt i avtalet. Oljeleveranserna
stoppades – och detta inte av en slump just i december 2002, när
det rådde minus 20 grader i Pyongyang och minus 30 i landets norra del.
Den politiska orsaken till USA:s hållning är inte svårt att
genomskåda: En av de två med avstånd största amerikanska
militärbaserna i världen befinner sig i Sydkorea. När dialogen
startade mellan Nord och Syd och hela världen såg fram emot avspänning
på den koreanska halvön och därmed i hela regionen, höll
USA på att förlora kontrollen i området. Om goda relationer
råder på halvön försvinner anledningen för USA att
utplacera kärnvapen och arméer i Sydkorea.
Dessutom behöver Bush-regeringen en anledning att bygga sitt missilförsvarssystem,
som är ett brott mot ABM-avtalet. Man behövde en förklaring som
schockade Ryssland, för att få dem att acceptera ”stjärnornas
krig”.
Påståendet att Nordkorea har erkänt kärvapeninnehav fick
duga. USA:s sändebud James Kelly for till Pyongyang och sade i en intervju
i en sydkoreansk tidning: ”Jag kom inte för att förhandla.”
Dialogen mellan de två koreanska staterna stoppades, liksom de inledda
samtalen med Japan. Tolv dagar senare påstod Bush att Nordkorea skulle
ha erkänt innehav av ett kärnvapenprojekt.
I anslutning till detta krävde man att IAEA:s inspektörer skulle kontrollera
detta ”projekt”. Syftet kan efter de irakiska erfarenheterna knappast
misstolkas.
I det skriande behovet av energi som råder i landet har DFR Korea återupptaget bygget av sitt egna kärnkraftsprojekt. IAEA vill förhindra bygget av kärnkraftverk som det koreanska med hänvisning till möjligheten av utvinningen av anrikat uran, vilket också är stadgat i ickespridningsavtalet för kärnvapen. Så DFR Korea sade upp avtalet för att kunna bygga sitt kärnkraftverk – den för närvarande enda möjligheten att skaffa energi för landet av egen kraft.
Den 5 april i år diskuterade FN:s Säkerhetsråd den s k atomfrågan
på den koreanska halvön. Bara ett land höll med USA, alla andra
krävde att USA ska förhandla med DFR Korea om en fredlig lösning.
Budskapet från DFR Korea är enkelt och tydligt: Vi hotar ingen, men
om vi hotas eller anfalls, då försvara vi oss.
Barbara Hagel