Den nuvarande fasen av kriget mot socialism började strax efter ryska
revolutionen 1917. Denna fas skiljer sig från tidigare konflikter i o
m att kapitalet angriper suveräna stater, och inte bara socialistiska rörelser.
Under de 85 år sedan Winston Churchill sa till hans kollegor i det brittiske
parlamentet att ”Vi måste strangulera bolsjevismen i sin vagga”
har kriget mot socialism tagit många olika former utöver den militära.
Utpressning, blockader, handelshinder, desinformationskampanjer, sabotage, spioneri,
bedrägeri, valfusk, mutor och mord har varit standardvapen i kapitalets
arsenal.
Ett exempel som inte är så välkänt är Litauen 1926.
På senvåren röstade folket fram en riksdag med en stor kommunistisk-socialdemokratisk
majoritet, som snabbt bildade en regering och annonserade att Litauen skulle
återuppta vanliga handels- och diplomatiska relationer med Sovjetunionen.
Ett par månader senare var Litauens kust under blockad av den brittiska
flottan. I december organiserades med Storbritanniens hjälp en statskupp,
och Antanas Smetona blev regeringschef. Smetona gjorde ingen hemlighet av att
han, liksom Churchill, var en stor beundrare av Mussolini. Strax efter kuppen
drog han igång en klappjakt på kommunister och socialdemokrater,
och inom ett par år förbjöd han alla politiska partier utom
hans eget. Fascisternas herravälde i Litauen tog slut 1940 när Sovjetunionen
skickade trupper dit.
Storbritannien avfyrade inte ett enda skott mot Litauen. Hela angreppet utgick
från att britterna endast skulle ge hjälp till inhemska litauiska
reaktionärer, bl a i form av pengar.
Under det spanska inbördeskriget 1936-39 höll sig de västerländska
nationerna med undantag av Tyskland och Italien utanför det öppna
beväpnade angreppet mot den folkvalda spanska regering. Men de spelade
en nyckelroll i dess fall, genom att förbjuda export av militär utrustning
till folkfrontregeringen, medan de fascistiska regimerna Tyskland och Italien
tilläts att föra Francos krig.
Efter socialisten Salvador Allendes valseger 1973 fick Chile inte låna
pengar från Världsbanken eller Banken för utveckling i Latinamerika,
eftersom det var förbjudet av de kapitalistiska länderna, inklusive
Sverige. Chile var tvunget att betala mycket mer för sina lån än
det annars brukar vara fallet. Detta hade en stor negativ påverkan på
statsfinanserna och var en viktig faktor i destabiliseringen av Chiles ekonomi
fram till Pinochetkuppen. Några månader efter kuppen blev Chile
återigen tillåtet att låna pengar från ovanstående
banker. Den svenska regeringen protesterade inte.
Liknande exempel på hur kapitalet angriper socialistiska stater eller
stater med en progressiv utveckling utan att direkt använda militära
medel finns världen över, vilket naturligtvis inte är att påstå
att militärmakt inte har använts. Men poängen är att kriget
mot socialism pågår på all fronter – politiskt, ekonomiskt,
och militärt.
Kuba är i ett tillstånd av krig
Allt sedan revolutionen 1959 har USA angripit Kuba med alla möjliga medel,
från direkt invasion och terrorbombning till blockad och ekonomiska sanktioner.
Sedan George W. Bush erövrat presidentämbetet har hans regering vid
upprepade tillfällen klargjort att Kuba är en högprioriterad
måltavla. Och hotet om ett militärangrepp ligger i luften. Detta
trots att en klar majoritet av USA:s befolkning anser att blockaden bör
upphöra och relationerna mellan de två länder omgående
borde normaliseras.
I maj 2002 påstod en talesman för UD i Washington att Kuba utvecklar
teknologi för biologiska vapen och överför den till ”terrorstater”.
Ett par dagar senare höll George Bush ett tal i Miami i vilket han bekräftade
att USA :s hårdföra antikubanska politik skulle fortsätta, och
att han vill ge ännu mera pengar till ”oliktänkande” i
Kuba. Dessutom står Kuba på krigsminister Donald Rumsfelds lista
över länder som USA har rätt att angripa i ”förebyggande
syfte” (preemptive strikes).
Kuba tillverkar inga biologiska vapen. Däremot har USA använt sådana
vapen mot Kuba. I maj 1976 förekom för första gången på
det västra jordklotet ett fall av afrikansk svinpest – i Kuba. Denna
sjukdom orsakas av ett virus och har nästan alltid en dödlig utgång.
Inom sex veckor efter upptäckten av det första fallet av svinpest
var man tvungen att slakta ca 500 000 grisar för att få bukt med
vad som hade blivit en epidemi. Griskött är en viktig del av kubanernas
kost. 1977 avslöjade New York Times att några exilkubaner hade överfört
viruset till Kuba från Fort Gulick, en CIA-bas i Panama.
En annan form av USA:s krig mot Kuba har varit upprepade försök att
bilda och finansiera politiska oppositionsgrupper inom och utanför Kubas
gränser. Huvudinstrumentet i denna verksamhet är United States Agency
for International Development (USAID). På dess hemsida på Internet
kan man läsa följande (underteckn översättning):
”USA har en lång tradition av att räcka en hjälpande hand
till människor i andra länder som kämpar för att åstadkomma
ett bättre liv, återhämta sig från naturkatastrof eller
försöker leva i ett fritt och demokratiskt land. Det är denna
omsorg som står som USA:s ledstjärna världen över –
och det visar världen vår nations verkliga karaktär.”
”USA:s hjälp till utlandet har alltid haft två huvudmål,
att främja Amerikas utlandspolitiska intressen genom att utvidga demokrati
och fria marknader, samt att göra livet bättre för medborgare
i utvecklingsländer....USAID arbetar världen över för att
uppnå dessa mål.”
Man är frestad att tro att ovanstående är ett slags satir, men
det är det inte. Man menar vad man säger, och budskapet är klart.
USAID arbetar för att se till att det finns ”fria marknader”
överallt, d v s marknader som är öppna för penetration och
dominans av storkapitalet. President Bush har sagt att vad Latinamerika behöver
är ”demokrati, säkerhet och en fri marknadsekonomi”. Med
andra ord, socialism är ej tillåtet.
Det historiska beviset för vad USA har åstadkommit i Latinamerika
är inte uppmuntrande för demokratiälskare. I land efter land
har Washington utbildat, finansierat och beväpnat en lång rad despotiska
bulvaner som har förtryckt sitt eget folk med de mest bestialiska metoder.
Dessutom har USA använt enorma ekonomiska påtryckningar för
att se till att socialisterna skulle blockeras.
De s k fria val som USA har hjälpt till att organisera har snarare varit
groteska parodier. På mitten av 1980-talett ex var John Negroponte, nu
USA:s ambassadör i FN, ambassadör i El Salvador när val anordnades
efter ett vapenstillestånd mellan FLN-gerillan och högerregeringen
som var framtvingat av USA.
Tidskriften Covert Action publicerade en bild av en utomhusvallokal. Den bestod
av en stor låda i genomskinlig plast. Valsedlarna var mycket enkla –
två A4-blad, en med en symbol för FLN, den andra med en symbol för
högerpartiet. Symbolerna var stora och färgade och kunde uppfattas
på åtminstone 10 meters avstånd.
Väljarna kom och lämnade sina valsedlar i lådan. Runt lådan
stod soldaterna från den salvadoranska armén. En officer skulle
skriftlig notera namn på alla som röstade på FLN, med andra
ord han skulle skapa en lista för senare avrättningar. Självfallet
vågade många inte rösta på FLN. Efter högersidans
seger sa Negroponte enligt New York Times att det salvadoranska folket hade
sagt sitt i ett helt demokratiska val.
En av de få berättelser inifrån av USA:s militära verksamhet
i Latinamerika skrevs av Smedley D. Butler, en pensionerad US Marine Corps general,
och publicerades i tidskriften Common Sense (sunt förnuft) i november 1935.
Efter att ha berättat att soldaterna inom USA angripit strejkande arbetare
i 20 olika delstater under de två föregående åren, skrev
Butler:
”Jag var i aktiv tjänst för Marine Corps under 33 år och
4 månader...Jag har haft alla officersgrader, från löjtnant
till generalmajor. Under den största delen av denna period var jag en högklassig
torped för Big Business, Wall Street och bankirerna.
”Jag misstänkte att jag bara var en del av en brottslig verksamhet.
Nu är jag säkert på det. Som alla andra professionella militärer
hade jag aldrig en egen tanke förren jag lämnade tjänsten. Min
mentala förmåga låg i dvala medan jag följde order. Detta
är typisk för alla inom USA:s militärtjänst.”
”Jag hjälpte till att göra Mexiko tryggt för amerikanska
oljeintressen 1914. Jag hjälpte till att göra Haiti och Kuba till
anständiga platser för grabbarna på National City Bank. Jag
hjälpte till att våldta ett halvtdussin centralamerikanska republiker
för Wall Streets del. Brottsstycket är långt. 1909-12 hjälpte
jag till att rengöra Nicaragua åt den internationella banken Brown
Brothers. Jag spred ljus i mörkret i den Dominikanska Republiken 1916.
Jag hjälpte till att fixa situationen i Honduras åt amerikanska fruktbolag
1903. I Kina 1927 bidrog jag till att Standard Oil (ny Exxon, undert anmärkn)
kunde jobba utan hinder.”
”Under alla dessa år fick jag beröm, medaljer, och befordringar.
När jag ser tillbaka, känns det som om jag kunde ha givit en hel del
tips åt Al Capone. Han drev sin brottsrörelse i bara tre stadsdelar
i Chicago. Vi Marines var verksamma på tre kontinenter”.
Som sagt, har militära och andra brottsliga verksamheter i Latinamerika
drivits av USA sedan länge, och idag är Colombia och Venezuela utsatta
för mycket hårt tryck. Det vore kanske bra att notera att ingen latinamerikansk
nation någon gång har fört ekonomiska, politiska eller militära
krig mot USA.
Kuba är ett speciellt fall
Fallet Kuba är speciellt på flera sätt. För det första
har USA:s krig mot landet pågått oavbrutet under ca 43 år.
För det andra har socialismen i Kuba överlevt angreppet och utvecklats
på ett mycket positivt sätt trots alla påfrestningar.
Vi skall inte gå in i detaljerna angående socialismens framväxt
i Kuba, men det finns en statistik som dramatiskt avslöjar skillnaden mellan
en socialistisk och en kapitalistisk nation. Vi har flera gånger berättat
att i USA dör ca 100.000 människor årligen därför
att de inte har råd att betala för vård. I Kuba får alla
gratis sjukvård. Fattiga, socialistiska Kuba har råd att visa omsorg
för alla sina medborgare. USA, världens rikaste land, har det inte.
Kuba är också speciellt i o m att USAID brukar ge pengar direkt till
regeringen i ett land som USA har valt att ”hjälpa”. Men i
Kubas fall går pengar istället till individer och organisationer
som vill störta den folkvalda och lagliga regeringen. USAID:s mål
i Kuba är ”att främja en snabb, fredlig övergång
till demokrati”. Med andra ord att störta den kubanska regeringen.
Sedan 1997 har USAID enligt egen utsago betalat mer än 8,7 miljoner dollar
(ca 68 miljoner kronor) till kubanska oppositionella under det s k Cuba Program.
Detta är en kampanj för att störta den kubanska regeringen, i
samarbete med en rad organisationer, universitet, stiftelser och andra CIA-fronter
inom USA. Visserligen påstår USAID att de inte gör några
direkta betalningar till Kuba, men pengarna kommer dit genom de kanaler som
USAID väljer.
T ex har den kubanska regeringen visat dokument som bekräftar att det s
k Varelaprojekt finansierats av USAID och organiserats med hjälp av en
exilkuban bosatt i Spanien, med hjälp av spanska myndigheter.
Det finns inget land i världen som tillåter att dess medborgare tar
emot pengar från ett främmande land för att arbeta för
att störta regeringen. I Kubas fall har det främmande landet i fråga
– USA –öppet deklarerat sin avsikt.
De människor i Kuba som har tagit emot pengar från USAID och andra
amerikanska organisationer är inte ”oliktänkande” eller
”oppositionella”. De är betalda agenter av en fientlig främmande
makt. Och de har öppet brutit mot Kubas lagar.
Vad skulle hända till betalda agenter inom USA?
Eftersom Riktpunkt redan har publicerat två artiklar angående arresteringar
av människor i Kuba som har tagit emot pengar från USA, ska vi bara
understryka att James Cason, chef för US Interests Section i Havana, inte
bara öppet har agiterat för regimskifte, utan också deltagit
i bildandet av en ungdomsrörelse i ett politiskt parti som heter Liberala
Kuba. Han har givit speciella passerkort till regeringsfientliga människor
för att de ska kunna använda datorer, telefoner och kontorsmaskiner
inom Interests Section-byggnaden. Han har också hållit politiska
möten med dem i sin residens.
De representanter för Folkpartiet och flera ungdomsförbund i Sverige
som fördömer arresteringar i Kuba vet förmodligen inte att om
en utländsk diplomat i USA skulle göra vad Cason gjort i Kuba skulle
han/hon varit omedelbart utvisad från amerikanskt territorium.
Lika intressant är faktumet att om en amerikansk medborgare inom USA skulle
göra vad Amerikas betalda agenter i Kuba har gjort skulle han/hon få
åtminstone 10 år i fängelse enligt United States Criminal Code,
Title 18, Section 951. Detta gäller vem som helst ”som agerar i USA
i enlighet med instruktioner eller kontroll av en utländsk regering eller
myndighetsperson”.
Dessutom är det en gåta varför inget riksdagsparti i Sverige
protesterar mot att man i USA sedan den 11 september 2001 har arresterat ca
1 200 människor, både utlänningar och amerikanska medborgare,
utan häktningsprocess och hållit dem på hemlig ort. I likhet
med fångarna på Guantanamobasen är de inte tillåtna att
ha kontakt med någon, varken advokat eller familjemedlem.
När betalda agenter för ett land som har fört ekonomiska, politiska
och militära krig mot Kuba under mer än 40 år döms till
fängelsestraff är det inte ett brott mot demokratiska principer. Det
är en nödvändig åtgärd för att försvara
socialism. Och utan socialism kan det inte finnas någon riktig demokrati.
Ty det är bara under socialism som folket har makt och bestämmanderätt.
PC