Fascismen är inte död och anledningen till dess existens är
mer än ett djävulskt påfund av en samling rasistiska förbrytare,
vilket borgerliga förklaringar vill begränsa den till att vara, för
att frånta sig själva det ansvar de hade för fascismens utveckling
och samtidigt mörklägga för den ekonomiska sidan av saken.
Enbart rasistiska förklaringar är en del av den historiska förfalskningen
och fråntar den tyska imperialismen ansvaret för 2a världskriget.
Dessa argument ska vi aldrig godta, liksom USA-imperialismen aldrig ska få
lyckas med att frånta sig sitt ansvar för sina 20 militära interventioner
sedan 1945 med hjälp av billiga argument som ”krig mot terrorism”
och annat. Så länge som kapitalism existerar är krig ofrånkomligt
och tjänar först och främst ett ekonomiskt syfte. Fascismen lever
och har makt, som inte kan synliggöras utan motmakt, därför har
man försökt likställa kommunism med fascism, allt för att
skrämma iväg folk från dess organiserade motstånd.
Inte heller är den nyfascistiska rörelsen enbart några skinnskallar
(från arbetarklass), som låtit sig förföras med lättköpta
argument om att arbetslöshet och personliga ekonomiska tillkortakommanden
beror på invandring. Där fascismen har sin ideologiska hemvist, tjänar
den också dess intresse- hos kapitalet i dess mest reaktionära och
aggressiva stadium av imperialism.
Fascismen uppstod i Europa under tidigt 1900- tal som en småborgerlig
kontrarevolutionär rörelse och utvecklades till storkapitalets diktatur,
till skydd mot de socialistiska tankebanor som vann gehör hos folket. Nazism
eller nationalsocialism var bara dess tyska propagandaterm, vilken användes
i kampen mot arbetarrörelsens internationalism för att blanda ihop
begreppen och på så vis kunna vilseföra folket.
1927 skrev Churchill till Mussolini: ”Om jag hade varit italienare, skulle
jag helt och hållet ha stått på din sida” och ”satt
på mig fascisternas svarta skjorta” och så sent som 1940 beskrev
Churchill Mussolini som ”en stor man”. När senare västliga
politiker blev föranledda att fördöma enskilda fascisters illdåd
tog dessa aldrig avstånd ifrån ekonomisk fascism, den s.k. korporatismen,
vilken alltsedan 1930- tal adopterats och levt kvar i USA och andra kapitalistiska
länder i en eller annan form. I Europa har den utvecklats till den ekonomiska
totalitarism under EU- flagg som vi ser idag, där den multinationella staten
har integrerats med den multinationella storindustrin och finanskapitalet för
att samarbeta i gemensamma råd, där ERT´s (European roundtable
of industrialists) roll i EU är ett tydligt exempel. Samarbetet sker bakom
lykta dörrar och initiativen kommer från industrialisterna för
att senare befästas politiskt av EU- kommissionärerna.
Den italienske samhällskritikern Gaetano Salvemini kritiserade korporatismen
1936; så länge som affärerna gick bra, förblev profit privata
initiativ men när den ekonomiska depressionen kom, lade regeringen förlusten
som börda på skattebetalarnas axlar. ”Profit är privat
och individuell men förlust är offentlig och samhällelig.”
Själva minns vi när bankernas förluster skulle betalas med höjda
skatter, när det svenska folket hade levt över sina tillgångar,
det nya pensionssystemet och andra fejkade förluster som bara räknade
upp skulder men bortsåg ifrån tillgångar i form av byggnader,
infrastruktur, världens procentuellt högsta datorisering och robotisering.
Samhällsägt blev privat och statliga företag styckades upp och
såldes till privata ”intressenter”.
”Staten och kapitalet sitter i samma båt…” samarbetet
dem emellan i Italien var ett kontinuerligt utbyte av personal mellan administration
och privata företag, Mussolini skapade en stat inom staten, för att
tjäna privatintressen ”som inte alltid är i harmoni med nationens
allmänna intressen.” Nazityskland följde samma mönster
och Hitler skrev i ”Mein Kampf”, ”Individen har inga rättigheter,
bara skyldigheter”. Arbetarna förlorade sin förhandlingsrätt,
fackföreningar upplöstes, lönerna sänktes och framför
allt gick strejkrätten om intet. Medan det tyska storkapitalet som Kruppverken
och IG Farben hade sina glansdagar med gratis arbetskraft av koncentrationsläger-
och krigsfångar, även i privata läger som Monovitz i Ausschwitz.
Ändå lever oinformerade historiska påståenden kvar, som;
Hitler skapade jobb, eller Mussolini fick i alla fall tågen att avgå
i tid, insinuerande att dessa båda herrars industriella uppfinning var
en framgång.
Idag, när alltfler arbetsrättsliga lagar vunna i den fackliga och
utomparlamentariska kampen såsom kollektivavtal, sjukersättning,
8 timmars arbetsdag, 65- årig pensionsålder m.m. görs praktiskt
omöjliga att efterleva genom nya, direkta lagar, omskrivningar av äldre,
lag- tillägg i Riksdag eller helt enkelt genom skamligt underbetalda arbeten,
känner vi igen mönstret från förr- där staten i staten
går kapitalet till mötes.
Mussolini skrev; ”Fascismens koncept töjer ut statens roll till att
acceptera individen endast så långt som dennes handling sammanfaller
med statens intresse”. ”Om liberalism uttalar individualism, så
uttalar fascismen styrning.” Essensen blir att de styrande ska ha kontroll
inte vara tjänare åt folket, inte ens på pappret. Därför
ska den liberala, borgerliga nationalstaten avvecklas till förmån
för den överstatliga maktapparaten EU, utan folkets möjlighet
till insyn och påverkan. EU- bygget stämmer bättre överens
med den korporativa globaliseringen av den internationella kapitalismen (och
dess fyra grundpelare; Världshandelsorganisationen, Världsbanken,
Internationella valutafonden och Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (i vilken de 29 rikaste länderna ingår)) än nationalstaternas
förhållandevis och sinsemellan olikartade och snäva ramar av
lagar, som förhindrar kapitalets fullkomliga rörlighet och världsherravälde.
Detta något kort om den ny- gamla fascismen. Ska vi lyckas göra något
åt dess makt och fortsatta utveckling, kan vi inte bara passivt se på,
vi måste börja med att rösta Nej till EMU.
Kjell Bygdén