De kväkningar och uppstötningar som Göran Persson (statsminister)
stöter upp, beror de på obalans, osäkerhet eller desperation?
Respekt för demokrati och folkmakt är de då inte.
I och med att regeringen beslutade om folkomröstning om svensk EMU-medlemskap
den 14 september 2003 kom den första kväkningen
Blir det nej så skall svenska folket rösta tills det blir ja. Ren
uppstötning blev det när G.P. klargjorde för nejsägande
statsråd och stadsrådssekreterare: ”Argumenterar ni för
nej-sidan får ni sparken”, samtidigt som socialdemokratiska partikongressen
beslutade att anslå ekonomiska medel till såväl nej- som ja-linjen.
Den desperation som framskymtar beror på att Göran Persson befinner
sig vid ett vägskäl. Antigen verkar han för att svenska folket
och partikongressens vilja skall vara hans lag eller också säger
han upp densamma för krafter utanför svensk grundlag som beskrivs
i regeringsformen: ”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning
och på allmän lika rösträtt. Den förverkligas genom
ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunalt självstyre.”
Denna grundlagstext verkar bli lika ihålig som grundlagen om svensk exportförbud
av vapen till krigförande länder så som USA, Storbritannien,
Polen och Danmark under aggressionen mot Irak.
Som huvudskäl och argument för svensk anslutning till EMU anger Göran
Persson och ja-sägarna välfärden, jobben och räntepolitiken.
När man tar del av huvudargumenten i ja-kampanjen måste man ha klart
för sig vilka de intressekrafterna är som företräder den
linjen.
Moderaterna är de största förespråkarna. Vad är deras
inställning till välfärden?
Av erfarenhet vet vi att den offentliga välfärden är en vagel
i ögat på moderaterna, medan privatiseringen av det samhälleliga,
offentliga välfärdssystemet är ett av moderaternas huvudintresse.
De vill göra vinst på vård, skola och omsorg.
När det gäller jobben så är inte huvudintresset att skapa
mer jobb utan att få så stor avkastning av så få arbetstillfällen
som möjligt.
När det gäller räntepolitiken, så är det fullt naturligt,
sedd med moderata ögon, att låg ränt innebär mindre avkastning
inom banksfären.
I början av 1980-talet bildades ”European Round Table (ERT) av en
grupp industriledare med folkpartisten Per Gyllenhammar som initiativtagare.
ERT vill ha en marknad, en valuta, en centralbank och en ekonomisk politik för
EU som dirigeras centralt. 1989 kom en rapport från en gruppa bankchefer
under ledning av Jacques Delors. Till sin hjälp för rapporten hade
de flera av de största företagen i Europa. Denna rapport blev grunden
till det s k Maastrichtavtalet om en trestegsprocess och behovet av en politisk
union.” (Mer om ovannämnda uppgifter om ERT och Maastrichtavtalet
finns i en artikel från Peter Cohen i RiktpunKt mars 2003.)
Göran Persson (statsminister) ger sig i Aftonbladet 1:a maj själv
beröm genom att beskriva sig som den som bringat ordning i de offentliga
finanserna. Valutaspekulation och 500 procents ränta, son i början
på 1990-talet, blir enligt honom omögliga genom stabiliseringspakten
inom EMU.
Första frågan man då måste ställa är: Är
det ordning i statens finanser, om man ser på den nyligen framlagda vårpropositionen,
som är helt inriktad på att ytterligare försämra välfärden?
Nästa fråga: Att valutaspekulation skulle bli omöjlig bygger
på ett antagande utan bevis, medan motsatsen illustreras bäst av
den svenska erfarenheten från hösten 1990 fram till hösten 1992,
då kronan släpptes fri och i praktisk mening devalverades
Det var kreditmarknadens avreglering under 1980-talet som skapade en låne-
och spekulationsekonomi som i sin tur drev fram en inflation som översteg
allt vi hade skådat tidigare.
I klartext innebär EU-EMU-politiken att en avreglerad penningpolitik läggs
i marknadens händer, utan demokratiskt politiskt inflytande.
Göran Persson fortsätter med en demagogisk frågeställning:
Skall vi verkligen låta ”andra” utforma ”Europa”
medan vi väntar? Persson argumenterar med att vi måste ta ansvar
för kommande generationers välfärd. Begriper inte Persson att
vi med ett inträde i EMU just avsäger oss ansvaret för kommande
generationers välfärd och deras möjligheter att själva styra
sin framtid? Mest troligt är att han gör det, men vill inte se i praktiken
vad som kommer att inträffa.
Det kan inte finnas någon helhet när man som Persson talar med kluven
tunga. Han ordar om ökat inflytande och utveckling när verkligheten
betyder krympta demokratiska möjligheter och avveckling av välfärden.
Och vilka möjligheter ska gottlänningar, norrlänningar eller
nej-sägande stadsråd och stadssekreterare ha att i kansli och riksdagshus
framföra sina synpunkter och få de beaktade? Inga, de beläggs
med munkavle. Hela Sverige kommer vid fullvärdigt svenskt EMU-anslutning
att erfara vad som i dag för kommunernas del liknas vid en kuliss, en teaterdekoration
med det vilseledande namnet ”självbestämmande”.
För Göran Johnsson däremot, metall-ordförande, LO –
styrelseledamot samt ledamot i sossarnas verkställande utskott och en stark
ja-anhängare till EMU, är det tillåtet att frångå
LO:s neutralitetslinje och införa Göran Perssons EMU– linje
utan att riskera att bli ifrågasatt.
Kärnfrågan är hur ett nyliberalt ekonomiskt system kan förverkligas
med en socialdemokratisk politik? Svaret kan bara ges i den totala ideologiske
urvattning som socialdemokratin genomgått de senaste 20 åren.
Folkpartiet uppträdde på sitt riksmöte i Umeå nyligen
med gamla socialdemokratiska paroller och röda fanor. Den tilltänkta
nya moderatledaren försöker att knipa röster genom att frångå
tidigare framförda moderata ståndpunkter och söker sig i sina
tal mot mitten i politiken (nyliberalism). Inte att förvåna sig över
den glädje som folkpartiets Lejonborg visar över sina nyvunna ideologiska
fränder såväl ifrån vänster som från höger.
Ja, den s k blockgränsen verkar idag mer att förena än att skilja
högerkrafterna och det s k socialistiska blocket i svensk politik . Det
socialdemokratiska sveket med Göran Perssons utspel är ideologiskt
ohållbart, men förståeligt med tanke på hans maktbegär.
Förmodligen eftersträvar Persson den kommande presidentrollen i EU.
Nog frestar det mer att vara president för 400 miljoner européer
än statsminister för 9 miljoner svenskar.
Ett svenskt ja till EMU kan vara den väntade belöningen.
Bror Wennström