I mitten av juli överlämnade EU:s så kallade Framtidskonvent
sitt förslag för en ny EU-grundlag till unionens sittande ordförande
Silvio Berlusconi. Förslaget ska slutligen förvandla EU till en superstat
med en maktkoncentration som aldrig förr. Och helt i linje med detta syfte
inskränks även de demokratiska möjligheterna att debattera denna
”författning” till ett minimum. Den svenska regeringen hade
utlovat en ”rejäl tid för reflektion”, men samtidigt signalerat
beredskapen att klara den tidtabell som Berlusconi satt för att klubba
förlaget innan årets slut. Mitt under semestertiden meddelades från
Rosenbad att regeringen hoppar över inte bara den ”rejäla reflektionen”
utan också riksdagens demokratiska debatt. ”Vi vet vad riksdagen
tycker”, lät Persson meddela via sin statssekreterare Lars Danielsson.
Med tanke på hur lite han tar hänsyn till vad majoriteten av svenska
folket tycker i EMU-frågan betyder det rätt och slätt att han
bestämmer.
Den 5 september håller EU:s utrikesminister sitt möte, och till dess
vill ordförandelandet Italien ha inhämtat synpunkter från medlemsländerna.
Vid den tidpunkten är Sverige fortfarande fullt upptagen med folkomröstningen
om EMU, och riksdagen öppnar inte förrän den 16 september. Så
i stället för den utlovade breda debatten blev det en promemoria som
regeringen utsänt med sina ”utgångspunkter” och enligt
DN en planerad skrivelse till riksdagen i slutet av september. Inte förrän
november väntas riksdagens betänkande om EU-grundlagen.
Men vid den tidpunkten vill Berlusconi redan ha avverkat det mesta. Redan vid
EU-toppmötet den 12 december ska allt vara klappat och klart. Svenska regeringen
ser inget problem i detta, för Rosenbad går EU:s tidtabeller utan
om och men före demokratins spelregler. Tanken att regeringen gärna
vill slippa den breda debatten om en EU-författning som ska spika utvecklingen
mot Europas Förenta Stater verkar inte speciellt långsökt.
Det folkliga motståndet mot den EU-författning som ”Framtidskonventet”
lagt fram går det inte att ta miste på. Och det i sin tur förklarar
makteliternas brådska att piska förslaget igenom beslutsorganen.
”Framtidskonventets” förslag blev klart en vecka innan EU-toppmötet
i Thessaloniki den 20/21 juni men behandlades av EU-toppen genast som om det
redan var unionens nya författning. Man öppnade vägen framför
allt åt två håll:
- en starkare centralisering av den politiska makten i en EU-superstat samt
- EU:s militära uppbyggnad för interventioner i hela världen.
Dessa två hörnstenar i det ”nya EU” ska befästas
och förverkligas så fort som möjligt. Ju bredare debatten om
dem desto större risken för massiv folklig kritik. Därför
försöker man stressa fram besluten och skylar över att det också
i ”konventet” fanns meningsskiljaktigheter in i det sista. För
att gömma sprickorna och det verkliga styrkeförhållandet slapp
”konventets” medlemmar att rösta med ja eller nej om förslaget,
man enades i konsensus.
De egentliga förhandlingarna om EU:s nya grundlag ska föras på
en extra i detta syfte inkallad ”regeringskonferens” i början
av oktober. Därefter måste resultatet enhälligt godkännas
på ytterligare ett EU-toppmöte, som Berlusconi vill se redan i december
i år. Och därefter måste varje medlemsland ratificera fördraget,
antingen i parlamentet eller genom folkomröstning. När denna process
är avslutad i alla av EU:s 25 framtida medlemmasstater ska den nya grundlagen
träda i kraft.
Sagan om mer öppenhet
Den nya grundlagen ska sätta alla hittills varande EU-fördrag ur kraft
och sammanfatta dem i ett enda fördrag. Man utlovar mer öppenhet –
”transparens” och mer handlingskraft. Men öppenheten lyser
med sin frånvaro. Författningsförslaget omfattar 250 trycksidor
med 460 paragrafer plus flera tilläggsprotokoll och förklaringar till
dessa. Bestämmelserna är delvis ytterst komplicerade och mycket invecklade.
Hela tiden hänvisas i paragraferna på föregående eller
efterföljande paragrafer och hela texten är skriven på en omständlig-fyrkantig
juridisk fackslang som knappast är begriplig för vanligt folk.
Att texten är så utförlig och komplicerad återpeglar säkert
framför allt svårigheten att överhuvud taget nå en kompromiss
med tanke på de särskilda intressen som olika kapitalistiska ledningsgrupper
har i olika medlemsländer.
Men oavsett detta måste konstateras att förslaget till den nya EU-grundlagen
innebär stora steg ”framåt” i kapitalets intresse.
Trots motsatta intressen i detalj sprider EU:s ledande elit samfällt uppfattningen
att ”Européerna” måste ”hålla ihop”
i den rådande världspolitiska situationen, framför allt i konkurrens
mot USA:s globala maktanspråk i kampen om marknader och makten över
olika världsdelar. Även för den inre kampen och förverkligandet
av de ekonomiska och politiska ambitionerna i de egna länderna, både
inom EU och i ”restländerna” utanför är en förstärkning
av de centrala EU-institutionernas maktbefogenheter ett absolut måste
ur maktens synvinkel, inte minst med tanke på de ökande ekonomiska
krisproblemen.
Maktbefogenheterna stramas upp
”Större handlingskraft” för EU både inåt och
utåt va därför syftet med det nya ”författningsförslaget”.
1. I stället för skiftet av EU:s ordförandeland efter varje halvår,
där varje medlemsstat, stor som liten, kom på tur, ska en EU-president
installeras. Han får i inget EU-land inneha något nationalstatligt
ämbete och ska väljas på två och ett halvt år. (Sveriges
riksdag har hittills sagt nej till installationen av en EU-president, eftersom
funktionen allt för tydligt markerar övergången till EU som
superstat, men det är en öppen hemlighet att Göran Persson drömmer
om just denna post.) I artikel I-21 föreslås att presidenten ska
få väljas om en gång, vilket i praktiken betyder att en person
under fem år kan stå i spetsen för EU. ”Europeiska rådet”
som står under presidentens ledning ska då sammanträda var
tredje månad, istället för en gång om halvåret som
nuförtiden, för att bestämma ”huvudlinjerna” för
EU:s utveckling och politik.
2. En ”Europeisk Utrikesminister” ska installeras som samtidigt
ska vara vice president i ”Europeiska Rådet” och dessutom
parallellt medlem i EU-kommissionen i Bryssel med särskilda rättigheter.
Speciellt med denna funktion ska EU:s internationella ”handlingsförmåga”
stärkas. (Enligt internationella media är det främst Tysklands
utrikesminister Joschka Fischer som aspirerar på denna post.)
3. ”Europeiska kommissionen” i Bryssel som är exekutivorganet
och ansvarig för verkställandet av det beslutade EU-projekt och beslut
och i vilken varje medlemsstat hittills var representerad med minst en likaberättigad
kommissionär (Sverige f n med kommissionären för miljöfrågor
Margot Wallström) ska krympas till allt i allt 15 röstberättade
kommissionärer (inklusive kommissionspresident och utrikesminister). Det
innebär att 10 av EU:s 25 medlemsstater åt gången är uteslutna
från rösträtten i detta centrala EU-organ med regeringslikande
funktioner. Visserligen kan ytterligare kommissionärer från de övriga
medlemsländerna utnämnas, men de får ingen rösträtt.
Kommissionens president väljs med enkel majoritet av Europaparlamentet
på förslag av Europeiska rådet, dvs. stats- och regeringscheferna,
för en femårig mandatperiod.
Denne president utnämner sedan de övriga kommissionärerna, även
de på fem år efter att EU-parlamentet godkänt dem. Ett rotationsförfarande
ska säkerställa att alla medlemsstater i en viss turordning får
plats i EU-kommissionens röstberättigade ”kollegium”.
4. Antalet politiska områden, där man upphäver kravet på
enhällighet eller konsensus utökas från nuförtiden 34 till
70 verksamhetsområden. Förr krävdes generellt konsensus i samtliga
frågor. På alla dessa områden ska besluten i framtiden fattas
med ”kvalificerad majoritet”. I Europeiska rådet (stats- och
regeringscheferna), som tillsammans med Europaparlamentet fungerar som lagstiftare
med rätten att besluta ”Europeiska lagar” och ”Europeiska
ramlagar” och andra rättsakter, ska det räknas som ”kvalificerad
majoritet” när medlemsstaternas enkla majoritet, dvs. 13 vid 25 medlemsländer,
är överens och när dessa stater omfattar ”minst tre femtedelar
av EU-befolkningen” (60procent). Denna nya regel är en tydlig diskriminering
av små stater som Sverige och garanterar de stora staternas förmaksställning
även ”konstitutionellt”.
Tyska och franska politiker skulle gärna sett ännu större fördelar
för de stora staterna, dvs. sig själva. T. ex. ville de avskaffa kravet
på enhällighet också på utrikespolitikens område
och generellt införa majoritetsbeslut. Men inte minst p g a de senaste
stridigheterna om Irakkriget var det denna gång den brittiska och den
spanska regeringen, som motsatte sig majoritetsbeslut.
Men bortsett från denna tillfälliga lösning fastskriver förslaget
till den nya ”EU-författningen” statsstrukturen för en
europeisk superstat och betydligt utökade och cementerade beslutsbefogenheter
för EU:s centrala institutioner på bekostnad av de nu mycket mer
underordnade nationalstaterna. ”Stormakternas” förmaksställning
framför de mindre medlemsstaterna lagstiftas. I detta syfte beslutar man
också att beslut på vissa områden ”uteslutande”
får fattas av EU:s institutioner och inte av enskilda stater, t. ex. utrikespolitik
och centrala ekonomiska frågor. I artikel I-10 fastslås dessutom
som en hörnsten i EU-författningen att EU-rätt har företräde
före de enskilda medlemsstaternas.
Demokratiska fikonblad
EU-propagandisterna påstår att detta ”författningsutkast”
också stärker Europaparlamentets roll och därmed EU-medborgarnas
rätigheter och därmed demokratin inom EU. Men vid en närmare
beskådning har Europaparlamentets roll knappast förändrats.
Det kan fortfarande principiellt endast på EU-kommissions initiativ besluta
lagar och jurisstriktioner, och detta endast med godkännande av EU:s ministerråd
som består av regeringarnas representanter (art. I-19, art. I-33)
Enligt förslaget ska medborgarna nu får ”rättigheten”
att yttra ”medborgarkrav”. Men dessa krav ska endast vara ”en
uppmaning” till EU-kommissionen att ”lägga fram lämpliga
förslag i frågor där det enligt medborgarnas uppfattning behövs
lagstiftning för förverkliga denna författning”. Kommissionen
har alltså ingen plikt att följa invånarnas begäran. Dessutom
måste kravet framföras av ett påtagligt antal medborgare, minst
en miljon, från ett påtagligt antal av medlemsstater. Detta är
inte mer än ett demokratiskt fikonblad.
Det framställs som ett viktigt demokratiskt framsteg att EU:s chartra över
grundläggande rättigheter, som beslutades för två och ett
halvt år sedan i Nizza, nu ska lyftas över i sin helhet till EU-”författningen”.
Där finns en lista över ädla syften och värderingar, vissa
ord klingar demokratiska och humanistiska, men grundläggande rättigheter
som t ex rätten till arbete saknas. Och – vilket värde har fagra
ord i en ”författning” när realiteterna i det kapitalistiska
klassamhället och inte minst EU:s grundläggande ekonomiska och politiska
lagar och strukturer utesluter deras förverkligande?
Den kapitalistiska ekonomiska ordningen cementeras
En viktig nyhet i EU:s ”författningsförslag” har i medierna
nästan inte spelat någon roll alls, men är desto viktigare att
uppmärksammas: På allra första plats bland unionens ekonomiska
mål nämns ”en inre marknad med fri och oförfalskad konkurrens”
(art. I-3,2). I art. I-3,3 talas också om en ”konkurrenskraftig
social marknadsekonomi” – vilket betyder att den kapitalistiska
ordningen grundlagfästs på ett sätt som det hittills knappast
har gjorts i någon författning av ett europeiskt land. Syftet förstärks
genom art. II-16 i EU-chartrarn över grundläggande rättigheter
som stipulerar ”företagarfrihet” och genom olika artiklar angående
egendomsrättigheterna (art. II-17), vilka innebär en betydande försvagning
av förpliktelserna gentemot allmänheten. Hit hör naturligtvis
också den Europeiska Centralbankens (ECB) oberoende ställning gentemot
politiska institutioner. ECB med sits i Frankfurt (Main) får endast ta
emot direktiv från sin egen styrelse som bildas av högtställda
bank- och finanskretsar. Den är förbjuden att påveras av demokratiska
institutioner och beslut (art. I-29).
Med förslaget till denna ”EU-författning” befästas
EU-konstruktionens nyliberala struktur c innehåll som multinationell superstat.
Denna superstat vilar inte på medborgarnas intressen utan styrs endast
av de inom unionen befintliga multinationella koncerner och finanskapitalet.
Med EU till nya krig
Till förslagets reaktionära förnyelser hör besluten angående
EU:s ”gemensamma säkerhets- och försvarspolitik”, alltså
en gemensam EU-militärpolitik som nu ska upphöjas till grundlag.
Uttryckligen tas som grundlagsparagraf upp ”missioner utanför EU
för fredssäkring, konfliktförhindrande och stärkning av
den internationella säkerheten” (art. I-40). Därmed omskrivs
militära interventioner av en EU-armé i delar av världen som
inte tillhör EU, och detta utan krav på godkännande av dylika
”operationer” genom demokratiska institutioner. Angående EU-parlamentets
rättigheter i detta avseende heter det lakoniskt, att parlamentet ”regelbundet
ska höras när det gäller de viktigaste aspekterna och vägvalen
i unionens Gemensamma säkerhets- och försvarspolitik och underrättas
över dess utveckling”. Angående framtida krigsinsatser kommer
EU alltså, med stöd i den föreslagna ”konstitutionen”,
endast att informera sin medborgare, någon demokratisk beslutsväg
eller kontroll finns inte föreskriven.
I ett annat avsnitt av denna artikel förpliktigas medlemsstaterna uttryckligen
att ”stegvis förbättra sin militära kapacitet” (art.
I-40, 3 st.) Uttryckligen ges också grupper av medlemsstater som så
vill rättigheten att upprätta ”multilaterala styrkor och att
utveckla ett nära ”strukturerat samarbete”. Naturligtvis saknas
inte heller hänvisningen till ”nära samarbete med Nato”.
Slutligen går man i utkastet till ”konstitutionen” så
långt att inrätta en Europeisk myndighet för rustning, forskning
och militära uppgifter och förankra den i en egen grundlagsparagraf.
Detta är en författningspolitisk nyhet. Enligt art. I-40, st. 3 ska
myndigheten främst ha som uppgift ”att ta reda på operativa
behov och främja åtgärder för att täcka behoven”
samt att ”bidra till att ta reda på åtgärder för
att stärka försvarssektorns industriella och teknologiska grundvalar
och att genomföra dess åtgärder vid behov”.
Slutsatsen är entydig: förslaget till EU:s nya ”konstitution” står i rak motsats till de arbetande människornas demokratiska och sociala intressen, den cementerar grundvalarna för en reaktionär och fredsfarlig superstat.
Målet är Europas Förenta Stater
”Euron är bara ett steg på vägen…Jag ser ingen annan
historisk möjlighet att säkra fred och frihet än att steg för
steg bygga en federation av nationalstater mellan Ryssland och Atlanten, Ishavet
och Medelhavet.”, skriver högermannen Carl Bildt i sin bok ”Uppdrag
Europa”.
Han vill ge draghjälp åt Ja-generalen Göran Persson i EMU-kampanjen.
Men har inte Persson heligt bedyrat att han inte vill ha någon Federation
Europa?