För att få medborgarna i de europeiska länderna att uppfatta processen mot ett förenat Europa som något positivt och oundvikligt, rent av nödvändigt, har man förvanskat den politiska verkligheten genom att använda ord som ”frihet”, ”fred” och ”demokrati” på ett manipulativt sätt. Nu, när det är dags för den slutgiltiga fasen, utnyttjar man den yttersta manipulationen, nämligen begreppet ”konstitution”. Med ett demokratiskt begrepp försöker man kamouflera det totala borttagandet av demokrati.
När man i Bryssel och i regeringarna i EU-länderna talar om ”ett konvent med uppgift att ge en konstitution för Europa” vill man uppenbarligen föra tankarna till det nationalkonvent som utarbetade den franska konstitutionen efter revolutionen 1789 och genom denna analogi legitimera ”Europeiska konventet”. Liksom andra begrepp som används i propagandan mot den suveräna staten (mänskliga rättigheter, medborgarnas rättigheter, civila samhället, frihet) kommer också detta från den franska revolutionen. Man vänder ut och in på begreppen och termerna och utnyttjar dem för att angripa det som de i själva verket innebär.
Det franska nationalkonventet valdes av franska medborgare, som visste vem som representerade dem och vad de ville ha i konstitutionen. ”Europeiska konventet”, kommittén under Valéry Giscard d’Estaings ordförandeskap, har däremot tillsatts uppifrån. Användningen av ordet ”konvent” skall kamouflera detta, genom att inbilla oss att det finns ett folkligt mandat.
En konstitution är definitionsmässigt en stats grundlag, det vill säga den struktur utifrån vilken staten byggs, och ett uttryck för det nationella självbestämmandet. Ett förenat Europa förutsätter och framtvingar däremot upplösningen av stater som suveräna och självbestämmande politiska enheter. Om EU bara är en organisation för samarbetande stater, kan det inte ha någon konstitution – mellan stater finns enbart konventioner och avtal. Man skulle i och för sig ha kunnat tala om konstitution ifall EU vore på väg att bli en federal stat. Men så är inte fallet.
I begreppet ”konstitution” måste också ligga en demokratisk princip. En konstitution uttrycker nationens och folkets vilja och har godkänts av folkets representanter. Det som nu kallas för ”en konstitution för Europa” är bara en samling diktat som utarbetas av en tillsatt kommitté och som skall påtvingas staterna, oavsett folkens vilja eller intressen. Ett tydligt exempel är bestämmelserna om att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken måste vara förenlig med NATO:s.
Det finns en tendens att diskutera och protestera mot enskildheter i ”konstitutionen för Europa”. Men gör man detta går man i en fälla, då tar man för givet och accepterar att det överhuvudtaget skall finnas en ”konstitution” fast bara en ”bättre” sådan. Det är i stället själva idén om en ”konstitution för Europa” som måste förkastas och bekämpas, för den förintar nationernas och folkens frihet.
När den Nya Ordningen i Europa garanteras genom en ”konstitution för Europa”, då är nationalstaterna bara namn och inte riktiga stater och medborgarna blir återigen inte mer än undersåtar.
Ger. Melissarato-Mattsson