EMU måste ses mot bakgrund av kapitalismens allmänna kris, som började tidigt på 1970-talet och som ständigt har fördjupats. Den långsiktiga ekonomiska trenden i OECD-länderna är stagnation, med låg årlig tillväxt i bruttonationalprodukten (BNP), fallande profitkvot och tilltagande överkapacitet i industrin.
Redan på 1980-talet upptäckte många kapitalister att det var brist på lönsamma investeringsmöjligheter, varvid de blev mer intresserade av storskalig spekulation på börserna samt penning- och fastighetsmarknaderna. Vid slutet av 1980-talet började den stora våg av företagsfusioner och uppköp som pågår ännu idag och som växt ur kapitalisternas behov av att bli av med konkurrenter i en alltmer stagnerande marknad.
Kapitalets krav på ett bredare fält för spekulation var en orsak till den enorma utbyggnaden av IT-systemen under 1980-talet för allt snabbare dygnet runt-handel i värdepapper m m och till upphävandet av restriktionerna för kapitalflödet mellan länderna.
En tillbakablick över 1990-talet visar en mycket labil ekonomisk situation, med ekonomisk kollaps i Sydostasien och Latinamerika, upprepade krascher i OECD-ländernas tillverknings-, finans- och fastighetssektorer, stigande arbetslöshet och nedläggningar av många stora produktionsenheter i syfte att flytta produktionen till låglöneländer.
När vissa av oss i början på 1990-talet sa att Japans ekonomi var på randen till depression, fick vi höra en hel del skratt. Alla borgerliga experter visste att Japan ju var en ekonomisk gigant. Men idag, efter nästan tretton år av oavbruten stagnation och upprepade försök att stimulera den japanska ekonomin, erkänner t o m borgerliga ekonomer att något har gått snett. Fast man är inte riktig säker vad som har hänt.
Och nu har den s k japanska sjukan – kapitalismens sjuka – spridit sig. Efter kollapsen av den spekulativa IT-bubblan och den s k Nya Ekonomin har BNP-tillväxten i de flesta OECD-länder sjunkit mot noll.
Ännu en gång bör det understrykas att siffrorna för tillväxt i BNP kan bli missvisande. I nästan samtliga i-länder står den finansiella sektorn för 50-60 procent av BNP. Mindre än hälften av BNP avser alltså skapande av materiella värden.
Under 30 år av allmän kris har kapitalets strävan naturligtvis varit att vältra över så mycket som möjligt av krisens kostnader på arbetarklassen för att försvara profiten eller minimera förlusterna. Detta har inneburit ett våldsamt angrepp på den offentliga sektorn för att försöka komma åt den förmögenhet som folket äger.
Inom Europa har den Europeiska Unionen påskyndats för att ge kapitalet fria händer att hantera krisen. Och idag är herrarna verkligt bekymrade.
Vad händer i Eurozonen?
Tyskland, den största ekonomin i EU och tidigare kallat dess motor, kommer
sannolikt för tredje året i rad att visa mer eller mindre nolltillväxt.
Europeiska Kommissionen gör bedömningen att Tysklands tillväxt,
liksom Hollands, har varit negativ under första hälften av 2003, d
v s BNP krymper. Arbetslösheten är nu 11 procent, enligt den tyska
regeringen. Tillväxten i år för hela Eurozonen har varit noll.
För EU som helhet är situationen också dyster. OECD väntar en genomsnittlig BNP-tillväxt av ca 1 procent i år, men många andra ekonomer anser att detta är för optimistiskt. Deras syn delas av Europeiska Centralbanken, som nyligen sänkte styrräntan till 2 procent, den lägsta sedan EMU bildades. Detta var den tredje sänkningen på ett halvår.
Styrräntan sätts av en centralbank och ligger till grund för de andra bankernas in- och utlåning. Varje gång styrräntan sänks blir räntesatsen på privata banklån också lägre, för både företag och individer. ECB sänkte styrräntan (den s k reporänta) i förhoppningen att företagen skulle låna mer pengar och investera i produktionsanläggningar, vilket i sin tur skulle skapa fler jobb.
Men ett företag lånar inte pengar för investering bara därför att räntesatsen är låg. Ett företag lånar pengar för att bygga ut kapaciteten endast om ledningen tror att man kan sälja mer. I en ekonomi där företagen inte använder mer än ca 75 procent av sin produktionskapacitet – därför att det går inte att sälja tillräckligt mycket – är det inte fråga om att låna pengar för att investera mer. Först när ledningen tror att det finns tillräckligt med köpkraft på marknaden för att absorbera fler produkter kommer den att öka produktionen och då eventuellt bygga ut sin kapacitet.
ECB hoppas också att konsumenterna kommer att köpa mer: den lägre styrräntan betyder lägre räntesatser på inköp med kreditkort och villaägare blir kanske lockade att ta ytterligare en inteckning på bostaden och låna pengar för att handla mer. Men inom dagens kapitalistiska ekonomi har medelklassens och arbetarklassens hushåll nu sådana skulder att effekten inte kan bli annat än marginell.
USA:s centralbank har ständigt sänkt styrräntan under de senare två åren utan att nämnvärt påverka den stagnerande amerikanska ekonomin. Den amerikanska styrräntan är nu 1,75 procent – den lägsta sedan 1955. I Japan är styrräntan mer eller mindre noll. Men depressionen fortsätter.
Kort sagt: en låg styrränta i en kapitalistisk ekonomi är inte ett tecken på hälsa. Tvärtom är den ett tecken på att ekonomin står stilla.
Vad säger Ja-sidan om nolltillväxten i Eurozonen?
Av någon underlig orsak har Ja-till-EMU anhängarna inte informerat
svenska folket att BNP-tillväxten har varit lägre i Eurozonen än
i Sverige och att tillväxten nu alltså är ungefär lika
med noll.
Istället tar t ex socialdemokraterna för EMU, eller ”Socialdemokrater för Europa”, till en typ av argument som vi skulle vänta oss från en mindre begåvad försäljare av begagnade bilar. De berättar att bolånen i Eurozonen är billigare än i Sverige eftersom styrräntan där är lägre. I en annons i Aftonbladet den 30 juni i år sägs att ”den svenska Riksbankens styrränta idag ligger 75 punkter högre än ECB:s reporänta”. Detta betyder att ”idag betalar hushållen i Sverige betydligt mer för sina bolån än de i länder som har infört euron”.
I ärlighetens namn bör Socialdemokrater för Europa berätta för sina trogna att ECB har sänkt räntan till en rekordlåg nivå i ett desperat försök att få fart på BNP-tillväxten i Eurozonen. Att en arbetslös tysk som bor i ett eurosamhälle där BNP faktisk sjunker eventuellt betalar lägre ränta på sin bolån än vad en svensk gör är knappast en anledning till att Sverige skall bli medlem i EMU.
EU är ett nyliberalt projekt
Under 25 år har IMF, Världsbanken och de flesta borgerliga ekonomer
hävdat att det finns en strategi som skulle ge snabbare tillväxt och
ekonomisk stabilitet och samtidigt förbättra livet för de lågavlönade
och de fattiga. Strategin är att låta ”Marknaden” sköta
allt, utan reglering eller inblandning från staten.
Påståendet om att Marknadens osynliga hand jämnar ut orättvisor och leder till lycka för alla fördes ursprungligen fram i slutet av 1700-talet av vissa ekonomer, huvudsakligen i England. Eftersom dessa kallades för liberala, har den moderna versionen av deras idéer kallats för nyliberalism, eller den nya liberalismen.
Det bör understrykas att kapitalister aldrig har haft något emot vissa typer av statliga åtgärder. Att finansiera och föra krig för att behärska andra nationer, att bygga tullmurar för att skydda utvalda inhemska producenter, att finansiera teknologisk forskning och utveckling som kommer vissa företag till godo kostnadsfritt eller att bygga hamnar och vägar för transport av företagens produkter, det är aktiviteter som kapitalister inte bara applåderar utan också i många fall kräver.
Hur som helst kan nyliberalismens huvudprinciper sammanfattas så här:
• Avreglera Marknaden. Marknaden skall sätta pris för arbetskraft,
mat, bostäder, elektricitet och allt annat, från rakkräm till
bilar.
• Ta bort alla restriktioner på flödet av varor och kapital
mellan olika nationer. Inte heller skall det finnas regleringar som har en negativ
påverkan på vinsten. Företag skall inte få hämmas
av lagstiftning om löner, priser, säkerhet på arbetsplatser,
fackföreningsrättigheter, arbetsmiljö, miljöförstöring
osv.
• Privatisera allt, genom att sälja eller ge bort offentligt ägda
resurser och verksamheter till privatägda företag.
• Sänk skatterna, framför allt på inkomst av kapital,
t ex aktieutdelning.
• Minimera eller eliminera offentliga utgifter för sociala tjänster,
inklusive utbildning, hälso- och sjukvård och kulturella verksamheter
såsom bibliotek, muséer och teatrar.
Om detta låter bekant så beror det på att Sveriges regering har tillämpat dessa principer under flera år, i synnerhet sedan Sverige blev medlem i EU. Och detta är inte bara av en tillfällighet. Ty EU är i grund och botten konstruerat för att skapa ett nyliberalt Europa. Detta står klart och tydligt i artikel 3a i Maastrichtfördraget: ”...medlemsstaternas och Unionens verksamhet skall inkludera...tillämpning av en ekonomisk politik som baseras på tät koordinering av medlemsstaternas ekonomiska politik...i enlighet med principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”.
Som framgår av BNP-tillväxten har nyliberalismen inte givit de resultat som dess anhängare, inklusive Göran Persson, lovat. Den har inte lett till snabbare tillväxt, snarare tvärtom. Inte heller har den skapat ekonomisk stabilitet. Och den har misslyckats synnerligen grovt vad gäller utjämning av klyftorna mellan de rika och resten av befolkningen.
Däremot har nyliberalismen lyckats som ett verktyg för krishantering
i borgerlighetens intresse. Världen över, från Sverige till
Argentina, har den rikaste tiondelen av befolkningen blivit ännu rikare
och förmögenheten har överförts från dem som redan
har för lite till dem som redan har för mycket.
Svenska folket har lidit alldeles för mycket av nyliberalism. Anslutning
också till EMU skulle integrera Sverige ytterligare i det nyliberala projektet.
Och när folket bestämmer sig för att ha en annan politik, som
går ut på ett stopp för privatiseringar, åternationalisering
av offentliga resurser och verksamheter och en kraftig utbyggnad av den offentliga
sektorn, då skulle ett eventuellt medlemskap i EMU innebära stora
svårigheter och komplikationer.
Därför bör svenska folket säga nej till EMU – nej till nyliberalism!
P C