På resa i Tyskland denna sommar frågade jag pensionären Elisabeth
i nordtyska Rostock hur övergången från D-mark till euro gör
sig påmint i hennes vardag.
Hon replikerar snabbt: ”Sa du euro? Vi kallar den bara t-euro!”
vilket ungefär betyder ”dyro”, teuer heter dyrt på svenska.
Hon anser att hennes pension har blivit mindre värd under den senaste tiden,
vilket både direkt och indirekt hänger ihop med den monetära
unionen.
Direkt därför att övergången från D-mark till euro
innebar många prisstegringar, främst inom dagligvaruhandeln. Många
handlare passade strax före övergången på att höja
priserna. Argumentet var att de måste kompensera sig för de stora
kostnaderna som valutabytet medförde för omställningen av kassaapparater,
ny prismärkning, nya dataprogram …
- Och visst, säger hon, en sådan förändring genererar ju
rejäla kostnader. Regeringen fattar beslut, men självklart är
det vi konsumenter som slutligen tvingas att betala notan.
Sedan inträffade ett annat viktigt fenomen, nämligen rundningen av
de nya priserna. En euro kostar precis 2 D-mark. Men vid prisommärkningen
fanns en tydlig tendens att avrunda uppåt. För personer med låg
inkomst eller pension, som redan innan övergången till euro tvingades
att räkna noga och söka röda prislappar, fick detta snabbt konsekvenser.
Flera varor med uppåt avrundade priser utgör i min matkasse genast
en kännbar försämring. I många fall har handeln dessutom
rakt av översatt D-mark-priset till euro, vilket för kunden blev fördubblade
priser. Främst hände detta med småsaker, som man behöver
dagligen. Och några cent varje dag växer snabbt till hela euro.
Mitt månadskort på spårvagnen t ex kostade före omställningen
48 DM. Euro-priset borde blivit 24 euro, utan prishöjning. Men sanningen
är att kortet nu kostar 33 euro, alltså en rejäl uppgång.
Naturligtvis säger politikerna att det inte har med anslutningen till EMU
att göra utan att kostnaderna har stigit. För mig spelar det ingen
roll hur de försöker bortförklara problemet, det avgörande
är att EMU-politiken slår ett hål i min ekonomi.
För en brötchen betalade jag 0,30 D-mark - u kostar samma fralla 28
cent.
Jag har ett teaterabbonemang, pensionärsbiljetten kostade 14,50 D-mark.
Utan prishöjning hade det blivit 7,25 euro. Men jag tvingas plocka fram
12 euro för samma biljett.
Också pant för flaskor och burkar – vilka man i Tyskland endast
kan lämna tillbaka i samma affär där man köpt dem mot uppvisande
av kvitto – har fördubblats på det viset.
Listan på varor som blivit dyrare med övergången till euro
är lång.
Matthias, 28-årig sjukvårdare från Berlin, fyller på
med fler exempel:
En kula glass har blivit dubbelt så dyr, från 1 D-markgick priset
upp till 1 euro. Restaurangpriserna har stigit med ca 25 procent, en halv liter
öl t ex från 5 D-mark till 3 euro och Coca cola från 1,50 D-mark
till 1,50 Euro. Biobiljetten fick man innan EMU-anslutningen för 12 D-mark,
nu kostar den 7,50 euro i stället för 6 om det hade varit ett enkelt
valutabyte.
Mjölken gick upp från 0,79 D-mark, vilket skulle motsvara 0,40 euro,
till 0,55 euro.
Smör steg från 1,29 D-mark (= 0,65 euro) till 0,79 euro. En limpa
fullkornsbröd för 3,50 D-Mark (= 1,75 euro) kostar nu 2,50 euro. För
en burk kattmat som kostat 0,49 D-mark (=0,25 euro) betalar man nu 0,39 euro.
Även många servicetjänster har blivit dyrare. En timmes arbete
på bilverkstaden kostade 60 D-mark (=30 euro). Men vi tvingas nu att betala
45 euro.
Naturligtvis har Schröderregeringen sagt att allt detta inte beror på
anslutningen till den monetära unionen, utan på den ekonomiska krisen.
Men faktum är att den politik som EMU står för gör det
möjligt för regering och näringsliv att låta konsumenterna
betala notan medan storkapitalets vinster skyddas.
EU och EMU kräver i sin så kallade stabilitetspakt att den offentliga
sektorn måste hållas tillbaka. Den tyska regeringen utsätts
för press från EU/EMU att ”spara” och har beslutat ett
omfattande nedskärningsprogram som de kallar ”reformpaket”.
Många sociala rättigheter urholkas och försämras. Taxor
och avgifter skjuter i höjden. Med ett ord – den så kallade
välfärden försämras.
Barbara Hagel