I början av sommaren gick kommunalarbetarna ut i en uppmärksammad
strejk. Ett nytt avtal är tecknat, men de strejkande och många av
dem som solidariserat sig med deras krav, är inte nöjda. Strejken
som sådan har alla oavsett facklig tillhörighet mycket att lära
av.
Bakgrunden till strejken är lätt att förstå. Kommunals
mycket lågavlönade medlemmar har nu i minst sex år hört
alla politiker oavsett partifärg som ett ständigt mantra sägas
att nu skall det satsas på skola, vård och omsorg. Alltså
det skall satsas på just de områden där huvuddelen av kommunals
medlemmar är verksamma. Sällan har väl också en strejk
haft ett så enormt stöd av allmänheten. Då kommunals medlemmars
arbetsgivare oftast är politiker och just dessa s-märkta politiker
gått till val två gånger på temat att satsa på
vård och omsorg trodde säkert kommunals ledning att kommun- och landstingsförbundets
snålhet skulle gå att övervinna förhållandevis enkelt.
Man kan alltid diskutera huruvida kommunals strejktaktik var den rätta
med att punktvis ta ut medlemmar i strejk för att sedan skicka tillbaka
dem till arbete för att ta ut en ny grupp. Sannolikt var det en felaktig
taktik som inte gav någon större effekt, men det är en bisak.
Det viktiga är att nästan alla som skulle kunna betyda något
för en framgångsrik lönekamp svek.
Socialdemokratiska partiet var den första som svek, och det gjorde man
häpnadsväckande stort. Helt plötsligt så visade det sig
att så gott som samtliga kommunalråd och liknande med socialdemokratisk
partifärg identifierade sig i första hand som arbetsgivare och inte
som partikamrater med de strejkande. Detta fick till följd att socialdemokratiska
politiker helt plötsligt började att ägna sig åt strejkbryteri
på hög nivå. Helt plötsligt blev mängder av kommunalråd
runt om i landet skolvaktmästare, soptippsgubbar osv i en lång rad.
Rent juridiskt håller naturligtvis deras förklaring om att de är
arbetsgivare och som sådana har allt intresse av att så snabbt som
möjligt knäcka strejken, men politiskt blev det en katastrof. SAP
har genom sitt vidriga agerande sannolikt tappat minst 300 000 väljare.
När det gäller LO:s agerande måste man även där konstatera
att man grundligt svek kommunals mycket lågavlönade kvinnor. LO visade
i praktiken vad deras prat om att det nu är de lågavlönade kvinnornas
tur var värt. Ingenting.
LO-ledningens taktik att överhuvudtaget inte säga någonting
blev en katastrof för kommunal. LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin
skulle naturligtvis redan på kommunalstrejkens första dag via massmedia
ha tagit till orda och förklarat att LO helhjärtat står bakom
Kommunals avtalskrav. Hade hon gjort det hade det varit en mycket stark markering
till SAP:s ledning samt och det är inte minst viktigt så hade man
låst upp de olika LO-förbunden. Nu gjorde man inte det och då
uppstod läget att LO-förbunden intog lite olika ståndpunkter.
Sannolikt beroende på var man ansåg sig ha sina starkaste sympatier,
hos strejkande arbetare eller hos SAP.
Redan från strejkens första dag förklarade bl a Byggnadsarbetareförbundet
att man med alla medel skulle stödja kommunals avtalskrav. Man förklarade
också att om det var nödvändigt skulle man ta ut Byggnads medlemmar
i sympatistrejk.
Ett annat kvinnoförbund och därmed ett låglöneförbund
valde en annan taktik. Handels som objektivt sett hade allt att vinna på
en framgångsrik kommunalstrejk förklarade helt enkelt att man inte
stödde strejken då man sade sig vara rädd för att kommunal
skulle äta upp kommande förhandlingsutrymmen. Hur man kunde komma
till en sådan uppfattning måste anses som lite av en gåta.
I själva verket hade Handels efter en framgångsrik kommunalstrejk
kunnat använda deras resultat som ett lysande exempel och golv inför
deras egna förhandlingar. Nu gjorde man inte så och det är bara
att hoppas att Handels tusentals lågavlönade och deltidsarbetande
medlemmar tar sin egen förbundsledning i örat för detta.
Kommunals förhandlingsresultat blev nu marginellt bättre än medlarnas
ursprungliga bud. Hade då Kommunal något val efter den sista förhandlingsrundan?
Knappast. Man hade målat in sig i ett hörn och därmed hade man
knappast något val. Taktiken att ta ut vissa grupper för att sedan
skicka tillbaka dem blev naturligtvis fullständigt obegripligt för
de medlemmar som var mycket starkt motiverade och som varje dag mötte allmänhetens
stöd. Själva hade de strejkande medlemmarna stridsropet ”Nu
eller aldrig” mycket levande. Det blev naturligtvis för dessa stridslystna
medlemmar helt obegripligt att de skulle avbryta strejken utan att ha nått
någonstans.
Jag kan tänka mig att den långa tid som fortgick utan att någonting
egentligen hände gav Kommunals strejkledning många sömnlösa
nätter. Man trodde sig ha stängt soptippen i Östersund, men det
hade man alltså inte gjort, folk kunde lämna sina sopor som vanligt
ty på soptippen stod det socialdemokratiska kommunalrådet och hälsade
glatt allmänheten välkommen med sina sopor. Taktiken att punktvis
stänga dagis fungerade inte heller. Drabbade föräldrar lämnade
ungarna hos mormor och morfar i stället eller tog ut några semesterdagar.
Detta blev en möjlighet då man inte stängde för gott utan
bara en kortare period. Tredje man, allmänheten alltså, de som helhjärtat
stödde Kommunal, blev alltså marginellt drabbade, något som
kommun- och landstingsförbundet noggrant kundet notera. Detta tillsammans
med att medlemmarna började knorra över strejkupplägget försatte
säkert Kommunals strejkledning i en rävsax. Huvudfrågan för
strejkledningen blev sannolikt mot slutet inte vad man skulle acceptera för
lönenivåer, utan hur man så snabbt som möjligt skulle
kunna avsluta strejken, dels för att rädda sitt eget skinn men framförallt
för att rädda Kommunal från en uppslitande strid. Vi skall också
veta att hade strejken slutat i totalfiasko hade Kommunals möjligheter
till kommande facklig kamp för mycket lång tid framöver ha varit
en omöjlighet. Något som ingen har glädje av förutom SAP:s
reaktionära kommunalpolitiker.
Mats Ågren, kommunalråd (s) i Gävle, kan tjäna som ett
tydligt exempel. Första dagen sedan strejken blivit avblåst förklarade
han utan pardon i lokalpressen angående de kommande lokala förhandlingarna:
"Utrymmet är noll"
Så talar en ny och modern sosse. Man kan bli livrädd för mindre.
Lars Lundberg