Fidel Castro, som då var 26 år, ledde den 26 juli 1953 en grupp på 160 män och kvinnor i väpnade attacker som samtidigt utfördes mot militärförläggningarna Moncado i Santiago de Cuba och Carlos Manuel de Cespedes i Bayamo. Attackerna misslyckades militärt och många av de tillfångatagna revolutionärerna mördades. Fidel Castro och 27 andra ställdes inför rätta.. Men angreppen fick stor politisk betydelse för den folkliga kampen och var inledningen på den USA-stödda Batistaregimens fall1959.
Vid 50-årsminnet av attackerna den 26 juli sammanfattade Fidel Castro i ett tal i Santiago de Cuba landets framsteg sedan dess men också de problem Kuba och världen nu står inför.
Fidel Castro framhöll att han inte talade bara å egna vägnar:
”Jag talar för vårt folks hjältemodiga kamp och för
alla de tusentals kämpar som har gett sina liv under ett halvt sekel. Jag
gör det, stolt över det betydelsefulla arbete de har lyckats utföra,
de hinder de har överkommit och alla de omöjliga saker de har gjort
möjliga.”
Han påminde om vad han hade sagt i rättegången den 16 oktober
1953 beträffande landets ekonomiska och sociala situation. I talet förklarade
han att av alla uttalandena den gången anser han detta kanske vara det
viktigaste:
”Nationens framtid, lösningarna på dess problem, kan inte fortsätta
att vara beroende av ett dussin storföretagares själviska intressen
eller på de kalla vinstberäkningar som tio eller tolv magnater sysslar
med i sina luftkonditionerade kontor. Landet kan inte fortsätta att be
på sina knän att guldkalven utför mirakel, såsom guldkalven
i Gamla Testamentet som dödades av profetens ursinne. Guldkalvar kan inte
utföra mirakel. Statsmän vars styre går ut på att bevara
status quo och uttala fraser om ’fullständig frihet för företagandet’,
’garantera investerat kapital’ och ’lagen om tillgång
och efterfrågan’, de kommer inte att lösa problemen. I dagens
värld kan sociala problem inte lösas av sig själva.”
Fidel Castro förklarade i talet att det han sade 1953 redan då bars
upp av den underliggande principiella idén om att det kapitalistiska
ekonomiska och sociala systemet helt måste elimineras:
”Uttalandena gav uttryck för idén om ett nytt politiskt och
ekonomiskt system för Kuba, även om det hade varit farligt att föreslå
detta mitt bland alla fördomar och ideologiskt hat som den regerande klassen
då spred, en klass som var allierad med Imperiet och underkuvade en befolkning
där 90 procent var mer eller mindre analfabeter, utan ens grundskola –
förtvivlade, stridslystna och upproriska men som ändå inte hade
förmåga att urskilja ett så akut och grundläggande problem.”
”Alltsedan dess har jag varit fullt och bestämt övertygad om
att genom historien har utsugarnas starkaste och farligaste vapen alltid varit
folkets okunnighet.”
Castro utvecklade vilka framsteg som gjorts sedan revolutionen men påminde
också om att Kuba under mer än fyra decennier har utsatts för
blockad och ekonomiskt krigsföring, oräkneliga sabotage och terroristangrepp
och mordkomplotter.
”Denna hårda kamp har härdat vårt folk och lärt
det att samtidigt slåss på flera fronter, att åstadkomma mycket
med litet och att aldrig ge upp för motgångar. Bevis för detta
var folkets heroiska uppträdande, dess seghet och obevekliga hållning
när det socialistiska blocket försvann och Sovjetunionen splittrades.
Vad folket uppnådde då, när ingen i hela världen ville
tro att revolutionen skulle överleva, kommer att gå till historien
som något av det största som någonsin uppnåtts. Vårt
folk gjorde detta utan att kränka en enda av revolutionens etiska och humanitära
principer, trots våra fienders skrik och förtal.”
Fidel Castro tog även upp EU:s ändrade politik mot Kuba och EU:s
beslut i juni och juli i år om att upphöra med biståndet till
Kuba och verka för vad man kallar ”politisk dialog”. EU-beslutet
har utarbetats av en liten grupp tjänstemän, utan någon analys
av utrikesministrarna själva, och förts fram av en individ som har
en tydlig fascistisk historia: Spaniens premiärminister José Maria
Aznar.
Men vem är det som egentligen har hjälpt vem, frågade Castro.
”Genom sitt sockerstöd har EU vållat den kubanska ekonomin
förluster på flera miljarder under hela USA-blockaden. Kuba har under
de senaste fem åren importerat varor från EU på ungefär
7,5 miljarder dollar, dvs. i genomsnitt 1,5 miljard dollar om året. Å
andra sidan har EU-länderna under de senaste fem åren bara köpt
varor från Kuba för ungefär 571 miljoner dollar om året.”
”Dessutom har detta bistånd som man basunerar ut så mycket
normalt varit förbundet med byråkratiska förseningar och oacceptabla
villkor, t.ex. att den kubanska staten betalar samma belopp till andra projekt
som utomstående är med och bestämmer om. För att EU-kommissionen
skulle lämna en miljon dollar ville de att den kubanska sidan i gengäld
betalade 27 miljoner kubanska peso, alltså betala för andra projekt
med samma belopp och i de här projekten skulle europeiska privata organisationer
(’non-governmental organizations’, NGOs) vara med i beslutsfattandet.”
”Och i allt bistånd till Kuba har EU och dess medlemsstater inkluderat
s.k. indirekta kostnader för sina tjänstemän, bl.a. biljetter
med deras egna flygbolag, hotell och traktamenten, löner och västvärldslyx..”
”Det är i sanning skamligt att med sådana åtgärder
försöka utpressa och skrämma Kuba.”
”Kuba, ett litet land, belägrat och belagt med blockad, har inte
bara lyckats överleva men också hjälpa många länder
i tredje världen, länder som under århundraden har utsugits
av europeiska kolonialmakter”. Castro erinrade om alla studenter från
tredje världen, främst Afrika, som har utbildats på Kuba och
om de 52.000 kubanska läkare och sjukvårdare som frivilligt och gratis
arbetar i 93 länder. Medan kubanska soldater dog i kampen mot apartheid
handlade EU-länder för miljarder med de sydafrikanska rasisterna och
tjänade genom sina investeringar pengar på tillgången till
billiga och halvt förslavade afrikanska arbetare.
”Det som vårt land kan göra, inte på grund av sina ekonomiska
resurser utan snarare genom det extraordinära mänskliga kapital som
skapades genom revolutionen, bör tjäna som en förebild för
EU och få dem att skämmas över det futtiga och ineffektiva bistånd
de ger åt andra länder.”
”Med utgångspunkt i en grundläggande känsla för värdighet
avsäger sig den kubanska regeringen allt bistånd och vad som återstår
i humanitär hjälp från EU-kommissionen och EU-länderna.”
Kuba accepterar inte bistånd som förenas med politiska villkor.
”Folkets suveränitet och värdighet är inget som man kan
förhandla och köpslå om med någon, än mindre med
en grupp tidigare kolonialmakter som är historiskt ansvariga för slavhandeln,
plundringen och förintandet av hela folk och för den underutveckling
och fattigdom som miljarder människor nu lever i och som de fortsätter
att plundra genom orättvis handel, utnyttjande och rovdrift på råvaror,
obetalbara utlandsskulder och begåvningsflykt.”
”EU är inte heller fritt att delta i någon självständig dialog. EU:s åtaganden mot NATO och USA, dess uppträdande i Geneve, där man konspirerar med dem som vill förstöra Kuba, gör att EU inte kan delta i ett konstruktivt samtal. Länder från den tidigare socialistiska gemenskapen kommer snart att tas in i EU, med de opportunistiska ledare som regerar dem, mer lojala mot USA:s intressen än Europas. De kommer att tjäna som supermaktens trojanska hästar inne i EU. De är fulla av hat mot Kuba, som de övergav och som de inte kan förlåta för att ha uthärdat och bevisat att man med socialismen kan uppnå ett system som är tusenfalt mera rättvist och mänskligt än det ruttna system som de har antagit.”
”Det hade varit bättre om EU i stället talade mindre och gjorde
mer för riktiga mänskliga rättigheter för alla folk i världen;
om man handlade med intelligens och värdighet gentemot dem som inte ens
vill lämna några smulor kvar av råvarorna i den värld
man försöker få herravälde över; om man försvarade
sin kulturella identitet mot invasionen från USA:s mäktiga och transnationella
nöjesindustri; om man tog hand om sina arbetslösa, som kan räknas
i tiotals miljoner; om man utbildade alla dem som i praktiken är analfabeter;
om man bemötte invandrarna med mänsklighet; om man garanterade en
riktig socialvård och hälsovård för alla sina medborgare;
om man behärskade sina köpgalna och slösaktiga vanor.”
”Folken är trötta på att stå under förmyndare.
De är trötta på utländsk inblandning och utplundring genom
mekanismer som är till fördel bara för de mest utvecklade och
rika men som innebär växande fattigdom och utarmning för andra.
En del av dessa folk är redan på marsch med obunden kraft, och andra
kommer att följa dem. Bland dem vaknar jättar. Framtiden tillhör
dessa folk.”
Hela talet finns på www.solidnet.org