En amerikansk soldat kräver slut på en lögnaktig ockupation.
I sex månader har jag tjänstgjort i vår tids största
lögn: ”Operation Iraqi Freedom”.
Efter de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001 och sedan
genom Afghanistankriget lades grunden för en invasion av Irak. ”Chock
och fruktan” kallades den maktförevisning som världen utsattes
för när ”Operation Iraqi Freedom” inleddes. Det skulle
bli en dramatisk föreställning i närbild av militär styrka
och avancerad teknologi från den amerikanska och brittiska militärens
arsenal.
Men hos mig – en soldat som förberedde sig på att delta i invasionen
av Irak – gick orden ”chock och fruktan” djupt in i själen.
Redan när vi förberedde vår avmarsch verkade det som om dessa
två supermakter skulle bryta mot just de regler som de kräver att
andra följer. Utan godkännande av Förenta Nationerna, och nonchalerande
vädjandena från sina egna medborgare, invaderade USA och Storbritannien
Irak. ”Chock och fruktan”? Ja, det beskriver precis känslan
jag fick när vi satte igång en operation som inte var rättfärdig
utan utmärktes av hyckleri.
Från det första skottet i detta s.k. krig för befrielse och
frihet härskade hyckleriet.
När arabisk TV sände ut bilder på fångade eller döda
USA-soldater lovade amerikanska och brittiska ledare hämnd och attackerade
verbalt TV-stationerna för deras tydliga bilder. Men bara timmar efter
det att Saddam Husseins söner hade dödats lämnade den amerikanska
regeringen ut fruktansvärda bilder för hela världen på
de två dödade bröderna. ”Gör som vi säger och
inte som vi gör”, var tanken.
Vi soldater som tjänstgör i Irak har blivit tillsagda att vi är
där för att hjälpa det irakiska folket genom att ge det nödvändig
militär hjälp och humanitärt bistånd.
Så var finns humaniteten i den händelse om två irakiska små
barn som det nyligen rapporterades om i Stars and Stripes (den amerikanska militärens
tidning). Barnens mor tog dem till en amerikansk militärbas där hon
hoppades att de skulle kunna få läkarhjälp. Barnen hade –
utan att veta vad det var – lekt med artillerimateriel och blivit svårt
brända. Det berättas hur barnen – efter att ha fått vänta
i timmar – vägrades hjälp från två amerikanska läkare.
En soldat beskrev händelsen som ett av många ”illdåd”
från den amerikanska militären som han bevittnat.
Jag har tack och lov inte själv bevittnat illdåd, om man naturligtvis
bortser från att hela kriget mot Irak är det värsta illdådet,
vilket jag anser.
Så vad gör vi här?
Invaderade vi Irak på grund av massförstörelsevapen, som vi
så ofta får höra? Var finns de i så fall? Invaderade
vi landet för att avsätta en ledare och en regering som skulle ha
nära kopplingar med Osama bin Laden? Var finns i så fall bevisen
för detta?
Eller gick vi in i ett annat land för egen ekonomisk vinning? Iraks olja
är den lättaste och billigaste att utvinna i världen. Det ser
ut som ett modernt korståg inte för att befria ett ”förtryckt
folk” eller för att världen skall bli kvitt en ”demonisk
och erövringslysten diktator” utan för att kontrollera en annan
nations naturtillgångar. För i varje fall mig verkar det som om oljan
är anledning till att vi är här.
Det finns en sanning. Och det är att amerikaner dör. Varje dag utsätts
våra soldater, män och kvinnor, för ungefär 10-14 attacker.
Varje dag. Antalet döda stiger hela tiden, utan att man kan se något
slut på det.
En gång trodde jag att jag kämpade för en sak: ”för
att upprätthålla och försvara USA:s konstitution”. Nu
tror jag inte längre på det. Jag har förlorat min övertygelse
liksom min beslutsamhet. Jag kan inte längre rättfärdiga min
tjänstgöring med hänvisning till det som jag menar är halvsanningar
och rena lögner.
När man blir äldre blir man förståndigare, och som 36 åring
kan jag inte längre blint ledas utan jag ställer frågor. När
jag förra november kom till Fort Campbell i Kentucky talades det redan
om utplacering, och när man satte ingång med de egentliga förberedelserna
sjönk mitt mod och mitt tvivel växte. Tvivlet har inte försvagats,
i stället har min bestämdhet och mitt engagemang gjort det.
Min tid här är snart slut, liksom många andras som jag har tjänstgjort
med. Vi har alla mött döden i Irak, utan anledning och utan något
rättfärdigande.
Hur många fler måste dö?
Hur många fler måste gråta innan amerikanerna vaknar upp och
kräver att soldaterna i Irak kommer hem igen, män och kvinnor vars
uppgift är att försvara amerikanerna och inte ledarnas intressen?
Fredagen den 19 september 2003
Tim Predmore
Tim Predmore är en amerikansk soldat som tjänstgör i 101 Airborne Division, som är förlagd i Mosul i norra Irak. Hans artikel har publicerats i flera amerikanska och brittiska tidningar.